NÄR DENNA KOLUMN skrivs ut är det måndag eftermiddag och helt osannolikt fint väder, som vi ju har vant oss vid nu. Förra gången vi umgicks, via denna kolumn, var jag ännu ”bara” 58 år. Nu har jag hunnit i kapp mig själv och blivit 59.
Men ovanstående är, som bekant, ingen ålder. Nu startat i·stället förberedelserna för ”The big six 0”, som förhoppningsvis inte ska bli lika förhandsnojigt som ”The big five 0” var på sin tid fast – det hela redde ju ändå ut sig; 150 gäster (cirka 100 fler än någon alls hade räknat med) anlände, tillsammans med en skräckinjagande väderlek som hämtad från vilken novemberkväll som helst.
MEN MAN SKA inte bjuda upp, om man inte kan dansa. Så är det bara. Men livet kräver att man växer upp. Så är det också.
Det sägs att den typiske kultursidesläsaren är en introvert person. Jag identifierar också mig själv som en sådan, som exempelvis tycker om långa texter (som de som publiceras i magasinet Filter eller i The New Yorker; jag läser i princip allt som står i dem, för även om jag inledningsvis kan vara svalt likgiltig till ämnet i fråga så bara vet jag att det kommer att bli suveränt bra i alla fall – se det som ett seriöst tips) och som i allmänhet tänker innan jag talar.
Introverta är också obekväma med att stå i centrum för uppmärksamheten och hatar grupparbeten. Personligen håller jag med. Helt och hållet.
Introvert är den strama motsatsen till extrovert och, ännu en gång användande mig själv som exempel, hävdar jag helt bestämt att jag har ett seriöst behov av att tillbringa tid för mig själv och att jag aldrig är det minsta bekymrad över att vara helt ensam. För jag känner mig aldrig ensam (även om jag, formellt och självvalt, ändå ofta råkar vara det). Jag har bortåt 20.000 böcker att uppehålla kontakten med; ungefär hälften så många cd- och vinylskivor att lyssna på och uppskattningsvis några tusental dvd- och vhs-filmer att titta på. Så – det är ju bara bra.
Jag vill med allt detta inte alls försöka leda i bevis att jag är något slags eremit eller en socialt gravt handikappad person. Väldigt långt ifrån något sådant. Jag har ungefär så många bästa vänner som jag tycker mig klara av och de är verkligen de allra bästa i hela världen.
Och förstås: den snällaste katten i hela universum; hon som heter Malin och som jag säkert skulle stupa för gott om jag blev av med. Helt oersättlig.
OCH NÄR DET är dags för sådant så är jag även en sjutusan till jävel på att gå ut och röja. Det kan också ett mycket stort antal personer lägga fingrarna på Bibeln och intyga. När som helst. Men när så inte sker och allra helst, alltså: introvert. Ett tillstånd där att ta plats nödvändigtvis inte betyder att beröva någon annan dennes plats (denna text är initierad av Linus Jonkmans bok Introvert. Den tysta revolutionen (Forum) och av Therese Bohmans kultursidesartikel i Expressen den 5/5).
FÖR CIRKA 25 år sedan intervjuade jag den engelske skådespelaren Christopher Lee, under dennes besök på filmfestivalen i Umeå. En utomordentligt trevlig man som rökte pipa och var utrustad med fotografiskt minne, vilket gjorde att han obesvärat kom i håg varje film som han hade medverkat i – sedan slutet av 40-talet och framgent.
Lee hade spelat i många skräckfilmer och bland sådana främst som Bram Stokers med sylvasst slipade hörntänder utrustade greve Dracula, som han kreerade en serie raffinerat diaboliska porträtt av.
Som fotorekvisita hade vi med oss Dracula-löständer av plast, som Christopher Lee direkt vägrade att applicera i sin mun med orden:
–·Oh no, not with the teeth!
Däremot skrev han en hälsning i den bok om skräckfilm som jag räckte fram till honom och som hade honom själv som en lysten Dracula på omslaget.
–·Jag kommer nu att tala om för mina kolleger att vara försiktig med vem de låter sig intervjuas av i Sverige. Du vet alldeles för mycket om alldeles för många i den här branschen, tillade Lee. Med ödesdiger diabolik i rösten.
Och nu har han fyllt 91 år och har gjort en – hårdrockskiva. Dock talar han bara till musiken, men det räcker. Det också.
Katten Malin har jag redan skrivit om tidigare och då avslutar jag med ett enkelt:
Äventyret fortsätter. För – det gör det ju.