Krönika: Huvudlösa jultraditioner

Alla högtider hör mer eller mindre ihop med traditioner. Julen kan väl ändå sägas vara den helg som väger tyngst i det avseendet. Hur sedan traditionerna ser ut eller tar sig uttryck beror i mångt och mycket på vad vi bär med oss i barndomens ryggsäck. Det är svårt att förutsäga vad som ska komma att göra mest intryck på och prägla oss mest under barnaårens korta resa. Vad skulle jag sakna mest om jag inte skulle fira jul, undrar jag ibland. Frågar man runt litegrann i bekantskapskretsen kan man få de mest skiftande svar. Någon svarar mindre överraskande med namnen på olika maträtter såsom skinka och lax eller mormors specialinlagda sill. Andra, lite mer avvikande, kan handla om en trasig gammal julbonad eller en raspig julskiva från 50-talet som inte längre går att lyssna på men fortfarande ljuder klart i minnet. Men det är väl de där småknasiga minnena som helst förvandlas till de traditioner vi sedan bär med oss. Huvudlösa traditioner
Själv minns jag bland annat en gammal kär träängel som hade för vana att alltid tappa huvudet. Hon stod där så vän vid julkrubban
med huvudet på skaft när allt pynt hade placerats ut dan före dopparedan. På julaftonens morgon var hon alltsom oftast huvudlös. Vad som skett under natten var en gåta, ty det var uppenbart att inte ens en tub Karlssons kunde råda bot på den stackars ängelns tillstånd. Det gick så långt att hennes arma skalle, när någon äntligen hittat substansen som kunde fixa bekymret, ändå inte satt särskilt länge eftersom hennes huvudlösa tillstånd så till den grad blivit till tradition att någon i ett obevakat ögonblick helt sonika såg till att medelst handkraft plocka lös det igen. Sedan dess har det suttit löst. Julpyntandet inleds alltså varje år med att leta reda på det lilla lockiga huvudet i jullådan för att försiktigt balansera det på tillhörande kropp av trä. Julens tablåer
En annan tradition, som kanske mer var att betrakta som ett av
julens återkommande skeenden som en levande tablå, ägde rum i
anslutning till julaftonens julbord. I vår familj var det inte lika ofta mandeln i gröten som gav upphov till uppsluppen diskussion som burken som min far plockade fram i samband med enligt honom, julmåltidens höjdpunkt, det vill säga doppet. Och vad förhöjer väl en måltid som den berömda pricken över i:et, som i det här fallet
utgjordes av en torkad bit gammal getmesost. Att kalla den gammal är förresten en redig underdrift. Saken är den, att jag egentligen inte vågar tänka på dess egentliga ålder. Så fort jag försöker minnas första gången jag såg den på julbordet, börjar det svindla för mina ögon. Om ni någon gång varit nära en get - och då menar jag nära - så vill jag att ni ska försöka tänka er att ni borrar in näsan i dess päls och
sedan drar in doften samtidigt som ni tuggar på en bit vört eller en julköttbulle. Ja, ni förstår vart jag vill komma. När pappa i pur jullycka med rivjärn och mese i högsta hugg öste ett moln av finfördelad gammal ost över sin doppetallrik blev det ibland lite upprört runt bordet. Med näsan i burken
Jag smakade förstås aldrig själv av burkens innehåll, till det
krävdes mer mod än jag är begåvad med, men ibland hände det att jag stoppade näsan i den där burken av ren och skär nyfikenhet. Kanske var den lilla sniffen också en del av traditionen, vad vet jag. Pappa fick utstå en hel del från oss på grund av sin vurm för detta sätt att doppa, men det var något han hade burit med sig från sin barndom och kärleken till traditioner kan ju som bekant vara väldigt stark. Han lät sig sällan eller aldrig bekommas av våra "uäh!" och "isch!" utan lät maten tysta mun och njöt lugnt vidare av varje tugga. Kanske tänkte han också att nästa jul kunde han ge igen för gammal ost med densamma, så att säga. Tilläggas ska att det trots allt numera är med stor saknad jag minns den gamla getmesen, eftersom den inte skulle ha förekommit på något julbord jag suttit vid, varken förr eller senare, utan att min far också hade suttit där.