Du har bott här sedan 1998, när försvinner värmländska dialekten?
– Jag vet inte. Många säger att den har börjat försvinna. Det beror lite på, man märker när jag pratar med någon hemifrån, då pratar jag mer. En del tycker inte alls att jag pratar värmländska.
Hur hamnade du i Norrbotten och IFK Kalix?
– Jag och en av mina bästa polare satt och drack öl på pizzerian i Degerfors. Vi hade väl tagit några öl och då ringer ett 0923-nummer. Det var en kille som jag gjort lumpen med, en person jag inte hade haft kontakt med på flera år. Han sa att han fått ordning på sitt liv och flyttat till Kalix och att hans halvbror tränade IFK Kalix som siktade på att gå upp i division två. Jag spelade då i trean med Karlskoga och hade gjort en jättebra säsong, den bästa i min karriär. Jag sa "skicka ner biljetter så kommer jag upp och skjuter upp er", mest bara för att få slut på samtalet. Sen tog det några dagar och telefonen ringde och det var tränaren i IFK Kalix.
Vad hände?
– Jag tänkte: Äh, men va fan, hur ska jag ta mig ur det här? Men nån gång i november åkte jag upp till Kalix. Jag hade blivit arbetslös och fick ett par fotbollsskor om året i Karlskoga men i Kalix tog de hand om mig, fixade jobb, fri lägenhet och jag fick en del pengar. Jag var 22 år och ville bara ha kul och lira fotboll, plus att jag fick med en av mina bästa kompisar. Vi missade uppflyttning i typ sista sparken och jag var på väg tillbaka men då strulade det med min övergång till Karlskoga. Jag sa åt polaren att dra du, jag kommer sedan. Jag blev kvar och den helgen träffade jag Annica som jag är gift med i dag. Det löste sig sedan med Karlskoga men då hade jag blivit kär så jag ville stanna kvar.
Hur hamnade du i Boden och superettan?
– Om jag ska vara helt ärlig, de värvade inte mig för att de absolut ville ha mig. Det var mer för att Robban Stoltz och Mats Halonen tyckte att jag var bra och hade rätt karaktär men jag lyckades slå mig in i laget.
Och när kom krogbranschen in i bilden?
– Kalix värvade Tomme (Tomas Larsson, kock på CGs) och vi blev direkt goda vänner. Året efter tjatade han att vi skulle flytta till Luleå och så blev det. 05 startade han Il Lardo på Storgatan, jag spelade i BBK och var arbetslös och han frågade om jag inte skulle komma in och jobba lite extra.
Boden gjorde några otroliga matcher i superettan, bland annat krossade ni både AIK och Norrköping som då kom från allsvenskan. Hur var det möjligt?
– Det var lite så, vi kunde göra otroliga matcher. Vi hade en bra mix, många lokala spelare i truppen och bra importer med rätt karaktär. Sen blev det katastrof just med det, vill jag påstå.
Vilka var extra bra i Boden?
– Jag tycker att den bäste spelaren var Peter Gitselov. Det kändes som att han skulle kunna dominera i allsvenskan, han hade alla förutsättningar. Brian Dunseth var också fruktansvärt bra. Ett oerhört proffs och ledare. Han tolererade inte att någon fuskade på träningarna. Jag tycker inte om att prata engelska men på nåt sätt blev vi ändå goda vänner.
Hur funkar det med engelskan när du jobbar på Restaurang CG?
– Det går bra så länge det är frågor om mat och dryck men om nån börjar fråga andra saker, då får jag lite panik faktiskt. Oftast tar jag inte hand om engelska gäster, jag skickar nån annan om jag inte verkligen måste. Jag blir så jäkla nervös, det är nåt från skoltiden. Jag blev retad i skolan för engelskan när jag var liten kille och det sitter kvar ännu. I BBK togs det till och med upp i gruppen, de trodde det var nåt rasistiskt eftersom jag pratade mycket men aldrig med de utländska. Men det var ju bara för att jag var osäker.
Det sägs att du är en känslomänniska, hur fungerar det när man jobbar på restaurang?
– Jag försöker vara proffsig, för en gäst märks det nog inte mycket om det inte är någon som känner mig väl. Det kan vara en jobbig press ibland att jag ska vara den här otroligt glada personen, samtidigt älskar jag ju det här. Inför varje pass har jag ett pirr i kroppen vilket är sjukt eftersom jag är 45 år och har jobbat med det här så länge nu. Jag får en enorm energi av att vara på golvet och träffa människor, det är därför jag håller på med det här.
Stämmer det att ni har en del kändisstammisar som alltid ska äta hos er när de är i Luleå?
– Ja, så är det kanske. Vi hade lite tur där i början. Jag jobbade första dagen vi öppnade och det var totalt kaos, då dök Micke Persbrandt upp precis när kaoset lugnat ner sig lite. Jag tog hand om dem och det var en journalist där som tog bilder. Vi fick väldigt mycket positiv press i början.
Kan du nämna några kändisar som besökt er?
– För mig är det coolt att Mats Sundin varit här. Alexander Skarsgård har vi också serverat.
När det kommer kändisar, kör du din Kalixvärmländska stil eller blir du nervös?
– Nä, aldrig. Jag kör alltid samma grej. Jag skulle aldrig orka vara nervös för det, det skulle bli för jobbigt i slutändan. Ska man bli bra på det här går det inte att försöka vara trevlig utan man måste vara genuin. Ska man jobba extra en dag i veckan kanske man kan låtsas men jobbar man det dag ut och dag in måste man hitta en nivå som är stabil. Jag är jäkligt enkel. Jag vill bara att man ska ha det härligt. En styrka jag har är nog att jag vet när man kan skämta och när man ska hålla käften. Det är klart att man gjort misstag där också men jag försöker vara lyhörd.
Vad är den största notan du slagit in?
– Oj, jag vet inte. Jag är nog inte den som tagit den notan men vi har ju någon där man köpt ett väldigt dyrt vin, vi har några viner som kostar nästan 50 000. De säljs inte så ofta men vi har sålt en och det trodde jag aldrig. Men det händer att folk köper en flaska för 5-10 000, det blir mer vanligt i Luleå.
Lagar du mat själv?
– Ja, jag tycker det är jättekul.
Även i restaurangen?
– Nä, det skulle jag inte säga. Men i början av coronan var jag inne var och varannan dag och hjälpte till lite. Jag skulle ändå säga att jag är hyfsad på att laga mat för att vara en amatör men det är ju för att jag frågar kockarna mycket. En gång i tiden ville jag bli kock så det har alltid funnits ett intresse.
Vad lagar du?
– Där är jag ganska tråkig, det är väl kött och potatis, fast i lite roligare form. Hasselbackspotatis, en fin köttbit och en god sås.
Ni måste haft både drömgäster och mardrömsgäster, har du något exempel?
– Jag har varit med om allt från att gäster tafsat på personalen och att gäster varit otroligt oförskämda. Det kan vara svårt när det sitter ett sällskap som spenderar väldigt mycket pengar men de kan ju inte vara kvar. Jag kan inte tolerera att i min restaurang så beter folk sig som svin. Oftast är det bara jäkligt härligt folk här men just den där gränslösheten blir mer och mer vanlig, att man tror att man har rätt att säga vad som helst.
Hur menar du?
– Det var exempelvis en kvinna som frågade om jag jobbade mycket. Jag svarade "Ja, hyfsat mycket". Då sa hon "ja, för du ser helt förstörd ut i ansiktet". Till saken hör att jag hade sovit middag, tränat och kände mig ganska fräsch den dagen. Efter ett tag frågar hon om jag har barn och säger "Du vet, det är jätteviktigt för dem att de får träffa dig". Förstår du att säga det, hon vet ju ingenting om mig.
Vad gör du när du inte jobbar?
– Är med familjen. Äter gott och är ute i naturen. Vi tycker om att åka slalom. Jag spelar padel också men jag blev för besatt (skratt). Jag är också tränare för pojkens fotbollslag.
Många restauranger har det tufft nu, fixar ni detta eller är det risk att ni går omkull?
– Vi ska fixa detta. Absolut. Men man har ju ingen aning om hur länge det fortsätter och hur länge vi bara kan ha öppet till åtta. I Belgien talar man om att 50 procent av alla restauranger kan gå omkull. Det kommer bli ett blodbad om detta fortsätter. Men nog ska vi fixa det, det ska vi.