I början av mars 2010 körde jag ner till trakterna av Vemhån i Härjedalen. Det är ett bergigt skogsområde nära fjällen där det brukar gå ren på vinterbete. Och renarna lockar alltid en del lodjur. Planen var att lägga en vecka på lodjursjakt tillsammans med ett sällskap rovdjursspecialister.
Jakten skulle bedrivas med hund. Då snöspårar jägarna själva först lodjuren tills de är någorlunda väl lokaliserade. Därefter ställs passkyttar ut på strategiska platser runt området. Sedan släpps en eller två hundar.
Blir det drev har passkyttarna en chans att få lodjuren i pass. Det kan också hända att lodjuret träar och att hundarna skäller ståndskall under trädet.
Inte lätt
Men jakt med hund är inte lätt när hundarna knappt tar sig fram i lössnön. Och i trakterna av Vemhån låg lössnön djup ifjol. Det var nödvändigt att ransonera hundanvändningen.
Den första spännande rapporten om färska spår fick Rasmus Boström på telefon. Den kom vid lunchtid första dagen från ett grannjaktlag som ville ha hjälp med ett ringat lodjur.
Vi var snart på plats. Lodjuret hade gått över en gammal järnväg och sades ligga i en skogklädd nordsluttning.
Tysta passkyttar skidade raskt ut runt ringen. Sedan skidade Rasmus och Jörgen Korpelainen in och släppte rysstövaren Helga och den amerikanska foxhounden Rocky. Men inget hände.
Inte förrän Jörgen rapporterade att han hittat utspåret. Lodjuret hade gått ur ringen i ett gammalt rävspår och det hade grannlaget missat. Det var alltså inget lodjur hemma.
Dagen började bli sen. Men jägarna ville inte ge upp. Ett par av de lokala jägarna slog en ny ring i den riktning lodjuret gått. Och den här gången fanns inget utspår, åtminstone inget tydligt.
Eftersom det snart skulle vara mörkt fanns det inte tid för någon noggrann spårkontroll. Den enda chansen var att släppa en hund och se vad som skulle hända.
Rasmus släppte sin rutinerade rysstövare Helga igen. Hoppet var lågt, men det gjorde bara vändningen desto roligare. För det kom en överraskning.
Inom en kvart hördes Helgas ståndskall. En kort stund senare hördes ett skott när Rasmus sköt lodjuret som träat i en ensam stor tall ute i gallringsskogen.
Ont om spår
Under de följande tre dagarna var det ont om spår. När vi hittade dem hittade vi dem för sent, så att ingen ring hann göras.
Utspår missades
På den femte dagen hittades spår av två olika lodjur. Spårare skickades för att ringa dem och under tiden ringdes fler passkyttar in. Tiden var som vanligt knapp, för klockan hade varit mycket redan då spåren hittades.
Det ena lodjuret visade sig ha gått ur markerna, men det andra ringades på en bergssida.
Det gick skoterleder och väg runt stora delar av ringen och passkyttarna var snart utställda.
När hundarna släpptes visade det sig till sist att lodjurets utspår återigen missats. Lon hade gått ur ringen i anslutning till ett betesspår av älg. Där blev spåret aldrig upptäckt.
Nästa dag lämnade jag lojägarna tidigt på morgonen. En kort stund senare kom ett sms om att de hittat lospår. Ett par timmar senare var lon ringad och efter ytterligare ett par timmar var den fälld.