- Det finns en stor uppgivenhet bland kvinnorna som tänker att det inte är någon idé att anmäla eftersom det bara läggs ner. De ringer till oss och är förtvivlade eftersom det inte blir något åtal, säger Carina Diaz från kvinnojouren Iris i Luleå.
Under förra året fanns det 108 brottsmisstankar om överträdelser av kontaktförbud i Luleå. Av dessa gick 24 fall till åtal, ungefär 22 procent.
Statistiken, som kommer från Åklagarmyndigheten, visar att det är stora skillnader beroende på var i landet man befinner sig (se diagram).
- Först och främst är det väldigt svårt att få till ett kontaktförbud. Sedan när någon överträder det känns det inte som en så prioriterad fråga hos polismyndigheten. Överhuvudtaget när det gäller brott i nära relationer är det väldigt låg åtalsprocent, säger Carina Diaz.
En av anledningarna till att många överträdelser läggs ner är att personen som är belagd med kontaktförbudet hävdar att denna bara ville komma i kontakt med barnen.
- Det är jättevanligt att man använder barnen för att säga att man måste ha kontakt. Många gånger finns det alternativa lösningar, till exempel via dagis eller släktingar. Det är bara ett sätt att komma runt kontaktförbudet. Där kan jag tycka att polisen borde ha mer dialog med den som blir utsatt för brottet, säger Carina Diaz.
Finns sällan vittnen
Polisen har nyligen startat ett nytt projekt som ska hjälpa och stötta misshandlade kvinnor och andra hotade personer (se artikel nedan). Carina Diaz framhåller detta som ett väldigt bra initiativ. Åklagaren Ulrika Schönbeck från åklagarkammaren i Luleå handlägger kontaktförbud och har många ärenden med brott i nära relationer. Hon kan inte peka ut någon orsak till varför Luleå ligger så pass lågt jämfört med rikssnittet vad gäller andelen överträdelser som leder till åtal.
- Men brott mellan närstående, eller före detta närstående, är en typ av brott som kan vara svåra att styrka. De sker sällan inför åsyn av vittnen. Det är en anledning till att få går till åtal, säger åklagaren.
Prioriteras dessa brott?
- Min uppfattning har varit under ganska lång tid att detta tas på största allvar av de rättskipande och rättsvårdande myndigheterna. Huvudsakliga anledningen att vi inte kommer hela vägen är ju att målsäganden inte medverkar i utredningar, säger Ulrika Schönbeck.