Komma här och vara! Hon vet tydligen inte sin plats som kvinna som hon beter sig och förresten heter man Wollter så är man väl feministhora och kommunist också! Flytta till Kuba får du se hur djävla bra det är där..!
Det är skrämmande att upptäcka vad som surnar och ruttnar under civilisationsfernissans tunna lager. Men om man inte låter det infektera en kan det emellertid bli en kraft att skapa utifrån. Som en motståndsakt är detta en del av grunden till Stina Wollters utställning ”Det rör mig”. Hon beskriver tillvaron ur kvinnornas perspektiv. Kvinnan i gröna gummihandskar utför sitt ”Dagsverke” och svabbar blodet av toppen på männens Trajanuskolonn, rest över männens ”ärofyllda” förehavanden. Det lite för trånga kjoltyget, i bilden ”Kjoltyg”, som Wollter själv klämmer in sig i är mönstrat med bilder av kvinnoideal som lanserats av, får man förmoda, manliga designers och trendsättare. De späda flickebarnen, iklädda endast trosor, i bilden ”Växtnäring” står undrande på ett berg av mer eller mindre nakna erotiska klipp av kvinnofigurer medan blodfärgad växtnäring rinner ner över deras kroppar.
Männens agendor är väldiga tydlig i många av bilderna men som en motkraft sätter hon kaxigt upp ett alternativ i bilden ”You can't touch this” en blodfull stark självmedveten kvinna i sina bästa år som utför en dans på stället omgiven av bilder på andra mer eller mindre inflytelserika men kämpande kvinnor. Moa Martinsson och Siri Derkert skymtar i mängden.
Även männens värld är präglad av svåruppnåeliga ideal. I bilden ”Mannen” svävar en mansperson som på bröstet bär en bild av en man och en kvinna som håller ett barn mellan sig. Han leviterar över en grund bestående av olika machotyper, bland annat Persbrandt, det förefaller vara ett val mellan roller. Några av Wollters bilder berör även hennes förhållande till systern som avled i anorexia, även detta som en konsekvens av ideal formulerade av konsumtionssamhällets överstepräster. Den stora magnifika målningen på akrylglas ”Att sväva med innehåll” handlar om systerskapet som så brutalt upplöstes. Akrylglaset har den fördelen att det har två målningsbara ytor, en fram och en baksida. Baksidan lyser igenom och kan opakt målad ges en väldigt jämn karaktär medan framsidan bär tydligare spår av penseldragen vilket ger en speciell djupeffekt i bilderna.
I utställningen ingår även en svit experimentella fotografier där Wollter frimodigt agerar naken och ensam i ett sparsamt upplyst slutet rum. (Ännu mer för hatarna att ondgöra sig över?) En ljusstrimma silar in från sidan och ger grafiska släpljuseffekter över aktiviteterna. Dessa bilder har en uppfriskande renhet över sig som skiljer sig från mycket av måleriets väl så murriga lasyrer.
Stina Wollter är en god tecknare vilket är en stabil stomme i hennes bildbyggande. Hon arbetar ofta med collage i bilderna och den kolorerade veckopressen som står för många av de ytliga och förlegade kvinnoideal som har sånt inflytande över oss får stå till tjänst med bildmaterialet. Ibland kan det bli lite väl övertydligt när idéerna får övertaget men hennes goda handlag förlåter även detta.
Det här är en utställning som berör orsakerna till mycket av de mansgriserier som kommit upp till ytan under den senaste tiden och som sådan ett inlägg i en djupare diskussion om en civilisation i moraliskt sönderfall.