Knivigt utreda barnärende

Citatet i början kom från en tonåring som först flera år efteråt återgav vad pappa hade sagt, när det hela hände. Barnet hade som nioåring hämtats till förhör av polisen för att berätta vad pappa gjort mot barnet. Det kom inte fram mycket då, och det hade sina skäl. Barnet hade reagerat starkt på att bli hämtat, och så kom pappas hotfulla budskap upp i minnet. 300 personer Omständigheter spelar in på om barn berättar om någon gjort dem illa, och nästa fråga är hur pass trovärdig berättelsen är. Om detta ämne föreläste Anna Kaldal, Juridiska institutet vid Stockholms universitet, igår i landstingshuset inför 300 personer, nästan alla kvinnor. Hon var en av flera föreläsare som skulle öka medvetenheten om brottsoffers utsatthet för åklagare, poliser samt personer i socialförvaltning och sjukvård. Anna Kaldal forskar på området och har följt förhör och utredningar där barn är nyckeln i bevisningen. ? Optimalt är teknisk bevisning och andra bevis, men oftast finns bara en utsaga från ett barn. En berättelse. Den kan också komma att återtas. Det betyder inte att den inte är sann, men du kan bli mer försiktig med att driva sådana fall till åtal. Åklagare är nu mer försiktiga, att bara ha en utsaga till bevisning är en risk, sa Anna Kaldal. Mörkertalet, de enligt bedömning okända fallen av brott mot barn, är höga. Den misstänkte är oftast en i familjen, och de här sakerna kan ju höra ihop. Anna Kaldal talar om flera försvårande faktorer kring den här typen av brott. Få åtal väcks. ? Brottsutredarna jobbar i uppförsbacke. Man vet redan i förundersökningsskedet att den oftast läggs ner. Dessutom finns här en familj i kris, sa hon. Att vara utredare med det här framför sig är pressade. Utredare ska alltid vara redo att ta emot en berättelse, för den kan komma oannonserat. Det är också viktigt att inte ställa ledande frågor, sa Anna Kaldal. När åklagare och polis tar sig an fall har de alltså ofta bara ett barns berättelse att lita till, och ska barnet berätta behöver det trygghet. Fast barn ses som bevismässigt handikappade, de betraktas som sämre berättare än vuxna, sett ur vuxenperspektiv, påtalade hon. Förskolebarn faller ofta bort när det kommer till bevisföring. ? Riktigt små barn kan ju inte prata och de som kan det får kanske inte ihop en berättelse som håller till en juridiskt acceptabel beskrivning, sa Anna Kaldal. Måste gå in på detaljer Juridiken och vanligt berättande är inte samma sak. Framför barnet sitter en utredare som vill veta detaljer, ibland sådana som hos barnet verkar konstiga, exempelvis hur många fingrar som någon använde. Samtidigt tycker barnet att det berättat allt som hör till saken. Att någon ändrar sig behöver ingalunda innebära att utredningen faller. Anna Kaldal återgav hur Högsta domstolen fäst tilltro till ett barn som först beskrivit en person helt utanför familjen för att senare överfört det till att vara pappan. Berättelser ska också vara unika, exempelvis att barnet kan minnas precis hur taket såg ut där det hela skedde.

Knivigt utreda barnärende

?Säger du nåt så kommer pappa att dö?.Med det budskapet teg barnet i flera år.? Barnutredningar hör till rättsväsendets svåraste ärenden, konstaterar Anna Kaldal, forskare i ämnet.

?Säger du nåt så kommer pappa att dö?.
Med det budskapet teg barnet i flera år.
? Barnutredningar hör till rättsväsendets svåraste ärenden, konstaterar Anna Kaldal, forskare i ämnet.