Det var i ungdomens vår, men de 19 som i helgen samlas i Luleå för att jubilera som den sista klassen som tog studenten "på riktigt" i stan, verkar inte vara speciellt ålderstigna. Någon krycka behövs kanske och midjemåttet har kanske blivit (något) högre, men det är inget att fästa avseende vid.
– Jag undrade mycket om jag verkligen skulle åka på det här jubileet. Att gå omkring och sakna alla de hus som rivits... Men nu har jag gått här både idag och i går och jag känner verkligen mig hemma här. Det här är min stad.
Det säger jubileets mest långväga gäst Inez Sultan, som då hette Inger Åström. Hon beslutade sig alltså ändå för att lämna Mas Palomas på Gran Canaria för några dagar och fira tillsammans med Ami Isakson och de andra.
– Vi var kanske inte en så sammansvetsad klass. Många av oss hade pojkvänner och hade redan flyttat hemifrån. Men vi hade roligt när vi var tillsammas, säger Ami Isakson och Inez Sultan.
– Speciellt sedan vi fått Sigvard Lindgren som klassföreståndare i tvåan.
Sigvard Lindgren var den där läraren som blev den gemensamma nämnaren i klassen.
– Han kom varje morgon i sin skitiga Citroën och hade alltid en cigarrett i mungipan. Minns du det? Och det hade alltid fastnat lite cigarrettpapper på läppen...
Inez Sultan berättar att Sigvard Lindgren på lärarbalen till slut fick henne att erkänna att hon aldrig hade skaffat den där franska ordboken som han hade sagt till henne att köpa.
– Han la upp ett flatskratt och ropade så det hördes över hela danssalen: "Det visste jag väl att du inte gjorde!"
Ami Isakson har ett annat levande minne, just denna klass var en försöksklass som kunde välja ryska i schemat.
– Vi hade bland annat en rysk fest där vi fick glas med saft som vi skulle kasta över axeln när vi hade druckit ur.
– Vi sjöng mycket. Jag tror vi kunde alla nationalsånger på de språk som vi hade undervisning i.
1968 och gymnasiet, det var då eleverna ännu inte fick säga du till sina lärare.
– Man lade bort titlarna på lärarbalen på Savoy. Latinläraren Burman kallade pojkarna vid efternamn och flickorna vid förnamn i undervisningen.
Studentexamen med latinklassen, med det fruktade censorteamet från Lunds universitet, pågick under tre dagar den där våren 1968. För några av dem hjälpte det inte att de hade hårdpluggat Horatius inför "muntan".
– Det blev någon annat helt okänd text, konsterar Ami Isakson.
Läs mer: Ett härligt och förfärligt yrkesliv