Kiropraktor med världen som arbetsfält

Vi träffar Cecilia på hennes klinik i centrala Luleå där solen letar sig in i de rymliga lokalerna.
- Jag har en filsosofisk syn på kroppen och har alltid varit intresserad av hur den fungerar, säger Cecilia och visar mig runt på mottagningen.
Hon bjuder på te som vi sedan dricker i det ljusmålade köket. Trots intresset för kroppen var läkarstudier inget alternativ, berättar hon. Sjukhusmiljön lockade inte, helt enkelt.
- Jag ville hjälpa patienter med andra metoder än den traditionella vården erbjuder. Inte bara behandla symptom med tabletter utan att titta på underliggande orsaker.
Efter gymnasietiden lämnade hon hemstaden Luleå för att arbeta som au-pair i Canada. Cecilia arbetade en tid inom resebranchen och utbildade sig så småningom till massör. Hon besökte regelbundet en kiropraktor, "för att hon kände att kroppen behövde det". Det var också på en kiropraktorklinik som hon först insåg vad det var hon ville arbeta med i framtiden.
- Jag hade fått nackspärr och besökte en väninnas klinik när jag var i Canada. Hon tipsade mig om att jag kanske skulle passa som kiropraktor själv - och där föddes tanken på att gå utbildningen. Kanske var det här det jag skulle syssla med, tänkte jag, säger Cecilia.

Hittade hem
Sagt och gjort. Av goda vänner hade hon blivit tipsad om en bra kiropraktorutbildning i USA. Att gå utbildningen i Sverige var inte aktuellt, eftersom den inte ger en internationellt godkänd akademisk examen. Därmed kvalificerar den inte för internationell praktik, vilket var viktigt för Cecilia.
Det fick bli en skola utomlands. Hon reste till Palmer College of Chiropractic i Iowa för att kolla upp vad den välrenommerade skolan hade att erbjuda. Redan där, vid det första besöket, visste hon att hon kommit rätt.
- Jag kände direkt att jag hittat hem, säger hon. På skolan hade de den helhetssyn på kroppen som jag alltid tyckt att den traditionella sjukvården saknat. Dessutom hade de ett program för volontärarbete som jag blev intresserad av.

Femårig utbildning
Cecilia sökte in på den femåriga kiropraktorutbildningen och antogs. Efter tre och ett halvt års intensivstudier fick hon sitt avgångdiplom. Den obligatoriska AT- tjänstgöringen fullgjorde Cecilia på en klinik i Oslo.
- Det var ingen lekstuga, säger hon i dag när hon ser tillbaka på studietiden. Det är en tuff skola som följer läkarlinjens basutbildning. Men det var det värt.
Ett uppskattat inslag i utbildningen är skolans volontärprojekt, Clinic Abroad. Varje år reser en grupp studenter och lärare till ett fattigt land för att under några intensiva veckor arbeta på lokala kliniker. Samtidigt delar de ut mat och kläder direkt till behövande. Lokalbefolkningen erbjuds gratis behandling av muskel- och skelettskador.
Med kiropraktorlegitimationen i ryggen fick Cecilia möjligheten att delta som en av gruppens ledare. Hennes första resa gick till Vietnam.
- Det var en enorm upplevelse att få komma dit, berättar hon. Klinikerna som vi jobbade på låg ute i landsbygden och det var ställen där turister aldrig satt sin fot. Det går nästan inte att föreställa sig fattigdomen och misären som vi fick uppleva på plats.

Stor nytta
Köerna med patienter ringlade långa från tidig morgon till sen kväll. Cecilia och hennes kollegor behandlade såväl unga som gamla, de flesta med en sak gemensamt. Ingen hade någonsin träffat västerländska människor.
- Och de flesta har aldrig träffat en läkare i hela sitt liv. Det här är ju människor som inte har någonting, säger Cecilia. Framförallt inga pengar att söka läkarvård för. Många patienter var undernärda och hade problem med näringsrelaterade sjukdomar. Det var också vanligt med förslitningsskador i rygg och knän efter det hårda arbetet ute på risfälten. Vi gjorde vad vi kunde för att hjälpa dem.
- Vi upplevde att vi gjorde stor nytta och det kändes bra att få dela med sig av sina kunskaper.
Efter Vietnam har Cecilia deltagit i ytterligare två utlandsprojekt genom Palmer College. Ett i Brasilien och ett i Hyderabad Indien.

Många minnen
Att komma till jättelandet Indien var en stark upplevelse.
- Det var så otroligt mycket folk överallt, minns hon. Det satt patienter överallt och det var aldrig tyst någonstans. Det är svårt att föreställa sig kaoset om man inte varit där själv. Och fattigdom gör människor desperata. De vuxna som kom in med sina sjuka små barn betraktade oss som gudar som skulle kunna bota alla möjliga krämpor.
- Det kan vi givetvis inte, även om det också fanns läkare och sjukvårdspersonal på plats. Men även det lilla vi gör där nere på några veckor har stor betydelse. För en sjuk och fattig människa i Indien kan det vara ett mirakel att bara kunna böja på knäna och be till sin gud.
Cecilia har mängder av berättelser och minnen från sina resor. Historier som rymmer både sorg och glädje, obotliga sjukdomar och små mirakel.
- Värst har varit att behandla sjuka barn som man ser kanske inte kommer att överleva. Men jag har också varit med om behandla barn med svåra skador och som blivit mycket bättre. Varje resa har haft sina små mirakel, konstaterar hon.
Upplevelserna från resorna har gjort djupa intryck. Hon tycker själv att hon har fått en ny syn på tillvaron.
- Jag känner mig mer ödmjuk som människa. Men också ödmjuk inför mitt yrke. Och jag klagar inte lika mycket på småsaker när jag vet hur människor lever i andra länder. Vi har det så otroligt bra här hemma om man jämför, säger hon allvarligt.
- Man landar på Arlanda och där finns det rena toaletter. Allt funkar som det ska här men alla klagar!

På egna ben
Hon är tillbaka i Luleå sedan några år. Efter en tids arbete som kiropraktor på en annan klinik i stan, valde hon att starta i egen regi. Sedan några månader tillbaka driver hon sin egen kiropraktorklinik.
- Jag kände att det var dags att stå på egna ben, säger hon om beslutet.
En normal arbetsdag tar Cecilia emot mellan 10 och 15 patienter. En förhållandevis låg siffra, enligt henne själv.
- Allt är relativt. I i Indien behandlade vi 1.000 patienter om dagen. Vi var visserligen många fler som jobbade, men där kan man tala om arbetstryck. Vi jobbade så länge som det fanns patienter kvar att ta emot.

Vänner för livet
Hon återkommer ofta till volontärarbetet under intervjun. Förutom de rent yrkesmässiga erfarenheterna har det fört med sig mycket annat som är positivt.
- Jag har fått vänner för livet. Och tack vare utbildningen har jag vänner jag kan besöka runt om i hela världen. Men vänner och upplevelser är en bonus, tycker jag. Det bästa med mitt jobb är att känna att jag gör något viktigt, att få dela med mig av min kunskap.
Snart bär det av igen för Cecilia Bergström. I juni reser hon tillbaka till Vietnam för tre veckors volontärarbete. En resa som hon ser fram emot.
- Det har blivit som ett gift att åka iväg, säger hon och skrattar. Jag kommer att fortsätta med det här så länge jag kan. Jag känner mig privilegierad som har möjligheten.