Varför vill killar och män förklara allting?
Att säga "Jag vet inte" verkar vara ohyggligt svårt så i stället för att göra just detta så väljer många av oss att förklara i stället. Vi skjuter från höften och höftar till. Med övertygelse i rösten så lanserar vi den förklaring som vi för stunden tycker låter rimlig, sund och vettig. Ja, något som låter bra. Om förklaringen stämmer vet vi inte men vår övertygelse är så stor att vi, faktiskt, själva börjar tro på det.
Vad är nu detta?
En killgissning.
Definitionen av killgissning skulle kunna vara "att låta som en som vet vad han pratar om trots att han bara chansar" och jag lider med alla tjejer och kvinnor som måste lyssna på alla dessa dagliga "sanningar".
Killgissningen är mansplainingens tröttsamma lillebror men där mansplainingen vill förklara med en lite nedlåtande och ringaktande ton är killgissningen mer harmlös i sin framtoning.
Icke för ty är den lika tröttsam och betydligt vanligare.
När man fått upp ögonen för detta killgissande så ser man det överallt och hela tiden. Nu börjar jag själv lida av fenomenet men jag är på inget sätt oskyldig utan drar tyvärr mitt strå till killgissningsstacken fortfarande även om en viss förbättring kan skönjas.
Extra spännande blir det när ett gäng killar eller män i grupp får något okänt presenterat framför sig. Ganska snart börjar förklaringar och teorier hagla från den samlade skaran.
Plötsligt befinner jag mig i ett killgissningsbattle som inte sällan slutar med att vi till slut knappt vet vilken teori vi själva lanserat från första början. Och den slutliga förklaringen blir en sorts hopkok bara för att vi inte ska bli oense om vems killgissning som ska vara den rådande sanningen. De enda ord som inte sagts under dessa minuter, minuter som jag aldrig mer får tillbaka, är förmodligen: "Jag vet inte".
Vad biter då på killgissarna?
Jo, vi vill inte ha följdfrågor, vi hatar verkligen följfrågor, för då riskerar hela vårat tunna bygge till teori att rasa samman i en pinsam hög. Men det kan krävas att du ställer följdfrågor på följdfrågor på följdfrågan för vi går långt i vår kamp för vår egen sanning.
Det allra bästa tipset är nog att bara brista ut i: "Nu killgissar du!". Har du tur så trillar polletten ner där och då. Men då ska du ha tur.
Jag inser ju även det kraftigt ironiska med att jag lanserar en killgissning om vad en killgissning är – för jag har ju egentligen ingen aning om vad det är för monster till manligt beteende vi har att göra med här.
Jag vet inte.
Så där ja.