Egenmålade rosa feministiska symboler pryder väggarna inne på Tjejjourens kontor beläget i Luleås stadskärna.
Du är verksamhetssamordnare och projektledare på Tjejjouren i Luleå. Vad är det som driver dig?
– Engagemanget faller så naturligt av någon anledning. På olika sätt så är hela min familj väldigt driven oavsett vad de håller på med. Jag växte upp med en pappa som var egenföretagare innan han gick bort. Jag har fått min arbetsmoral från honom. Han har fostrat mig till att jobba hårt och avsluta det man påbörjat. Min lillasyster läser en master på Uppsala universitet. Även mamma är väldigt driven och min storasyster likaså. Jag ser inga problem, bara lösningar och det är en känsla som har fått följa med mig.
Ni på Tjejjouren pratar med tjejer i utsatta situationer. Vad får du höra?
– Bland unga tjejer handlar det mycket om att de känner ångest, ensamhet, prestationsångest eller har frågor om relationer. Det kan också handla om hedersrelaterat förtryck eller missbruk av något slag. Under pandemin har vi fått ställa om i stället för att ställa in. Våra jourtjejer har ökat tillfällena att ha öppet samtalschatten för de som velat prata.
Tvivlar du någon gång på det du gör?
– Jag tvivlar nog inte på det jag gör för att jag känner sådan kraft och styrka från hela kvinnorörelsen. Att få ha möjlighet att träffa andra som känner samma sak och gör det av samma anledning är fint. För det är orättvist och vi är inte jämställda. Det bekräftas av alla stödsökandes berättelser och vilka frågor som ställs när vi är ute i skolor. Det är för alla dem jag gör det.
Vad gör du när du när du inte jobbar på Tjejjouren?
– Jag och min sambo flyttade till hus på Bredviken i går, så det kommer bli mycket donande i det framöver. Vi är mycket utomhus, grillar eller är ute och går med min finska lapphund.
De flesta känner dig som Kigge, vart kommer smeknamnet ifrån?
– Det är en fin historia som har följt med mig sedan jag gick fyran. En ny tjej som hette Simone från Göteborg började i min klass. På den tiden var det coolt att ha smeknamn, alla hade det och jag ville inte ha Stina eller Tina. Då föreslog hon "Kigge" och jag sa att vi kör på det. Sedan jag började jobba i butik är det något jag börjat använda i verkligheten.
Hur var barnet Christina?
– Hon hade livlig fantasi, var väldigt framåt och lekfull men med en allvarsam ton.
Hur då allvarsam?
– Jag var nog seriös från en ganska tidig ålder. Mina föräldrar skiljde sig när jag var sex-sju år. Min lillasyster hamnade av naturliga skäl hos mamma för att hon var så liten men jag var en pappas flicka. När jag blev äldre och hade rätt att välja vem jag skulle bo hos sa jag att jag ville växa upp hos pappa, vilket jag gjorde. Under hela uppväxten har jag fått frågan, varför valde du att bo hos pappa? Mina tjejkompisar påminde mig hela tiden om att de minsann skulle ha valt mamma. Pappa var tjugo år äldre än mamma så jag tänkte väldigt tidigt att jag ville ta hand om pappa eftersom han kommer bli äldre före mamma.
Hur var din uppväxt i Luleå?
– Jag inser att jag nog fick växa upp ganska skyddat. Jag är uppvuxen i Gammelstad som är en vit förort, vilket jag kan sörja eftersom jag har en mamma som är från Taiwan. Jag hade två kulturer i mig men ändå var allt runtomkring mig svenskt rätt igenom. Pappa som också var en vit, ensamstående man med en dotter med två kulturer i ryggen ville att jag skulle läsa kinesiska och inte tappa den delen av mig själv.
Hur påverkade det dig?
– Jag kände mig splittrad för att jag ville alltid bevara biten av två kulturer i mig. Många kodar mig som vit snarare än att jag har ett påbrå av något slag och jag insåg ganska snabbt att jag hade ett privilegium i det. Det fanns ingen som retade mig för det. Men jag ville bli sedd som Christina med två kulturer med annan bakgrund än enbart svensk. Det blev en splittring i mitt identitetssökande. Tyvärr fick jag aldrig frågan om vart jag kommer ifrån. Det låter hemskt att säga. Många blir utsatta för rasism och här är jag medveten om att jag inte blir det.
– Så klart var det också annorlunda att bara växa upp med en pappa som var från en annan generation dessutom. Han är född 1938 och var lika gammal som mina kompisars morfar och farfar. Men samtidigt gjorde han mig extremt självständig och gav mig drivet att göra saker som jag inte kände mig bekväm med i första taget.
Vem är din främsta förebild?
– Alla mina människor. Hos pappa var det alltid folk hos oss på middagar och i dag har jag själv en bred vänskapskrets som är i den åldern där man startar familj. Jag ser hur de balanserar livet med familj, sitt sociala liv och samtidigt bevarar sin kontext i samhället, vilket inspirerar mig. Hela kvinnorörelsen är också förebilder.
Din pappa gick bort när du var 21 år. Hur orkade du gå vidare?
– Jag jobbade stenhårt, vilket jag fick äta upp några år senare då jag gick in i väggen. Efter att jag jobbat som butikschef i Luleå tre år efter pappas bortgång gick jag på tomgång och fick utmattningssyndrom.
Vad hände?
– Jag blev sjukskriven i några månader, gick i KBT-terapi och kom successivt tillbaka och har nu lärt mig balansera livet bättre. Nu är jag mycket snällare i min återhämtning, tidigare kunde jag exempelvis ge mig dåligt samvete bara av att sätta mig i soffan.
Du är beteendevetare i grunden, var har du fått ditt intresse för människor?
– Jag flyttade ner till Stockholm för att börja läsa mattedata. Jag skulle börja på KTH och bli ingenjör för det trodde jag var menat. Men så började jag läsa kinesiska och jobba i butik i stället. Inom jobbet i detaljhandeln fick jag träffa och lära känna människor och sedan jobba som butikschef med personalansvar. Kläder, stil och identitet blir något väldigt personligt för många. Jag fick möjlighet att både träffa kunder och arbeta med människor för att nå samma mål.
Du har jobbat som butikschef i Luleå, hur minns du den tiden?
– Lärorik och jag lärde känna mig själv. Frågar man folk i min närhet kan de säga att jag har ett kontrollbehov och den bröstar jag. Som butikschef fick jag lära mig att jag har mitt sätt och du har ditt sätt att arbeta men målet är gemensamt. Det spelar ingen roll hur du gör det bara vi når fram dit. Vi har olika bakgrund, kunskaper och förutsättningar som får oss att göra olika val och det är okej. Jag hittade en coachande sida av mig själv i den rollen.
Hur var det att vara kvinnlig chef?
– Jag blev butikschef just fyllda tjugotvå. Jag är nog ganska rak och tydlig men ser skillnad på sak och person. Om jag till exempel inte tycker att du har gjort en reklamation enligt rutinerna säger jag det. Jag tror att man inte alltid är van att en kvinna är så. Du blir stämplad som bitchig och otrevlig bara för att du har en föreställning av att kvinnor lindar in. Det ska vara fluffigt och bekvämt. Jag är tvärtemot den föreställningen. Jag är väldigt krass.
Många unga kvinnor väljer att flytta från Luleå, vad fick dig att återvända?
– Hade inte jag haft Tjejjouren nu hade jag nog inte stannat kvar. Jag har jättemånga som jag har pluggat med som söker jobb men inte hittar något i Luleå. Det finns många ingenjörsjobb men färre av jobben med de mjuka värdena som Tjejjouren. Men jag älskar mitt Luleå och jobbade för att stanna kvar.
Vad är lycka för dig?
– Jag tror att jag ställer den frågan lite då och då för att jag får omvärdera och jag kallar det tillfreds snarare än lycka. Det som gör mig tillfreds nu gjorde mig inte det när jag var tjugo. Nu är jag tillfreds, lugn och trivs med den vardag jag har. Det blir min balans och min lycka. Att jag får vara ett ånglok som drivs av kvinnorörelsen. Sedan när jag kommer hem är jag tillfreds med min vardag, där kan jag återhämta mig. Jag har min hund, mitt hus och min sambo som stöttar mig i alla mina upptåg.
Ni på Tjejjouren jobbar med våldsprevention och vill bryta kopplingen mellan manlighet och våld. Hur ska vi gå till väga?
– Först och främst behövs mer manliga förebilder som både rannsakar sig själva men också tar ansvar för att de är män. Män är överrepresenterade i våldsstatistiken både mot kvinnor men också i andra sammanhang där våld förekommer. Vi behöver ge unga killar fler manliga personer att inspireras av tills dess att man förstår att man kan välja att inte utöva våld av alla dess former.
Vad är du mest stolt över i ditt liv?
– Jag ska vara ganska "icke-jante" och säga över mig själv och min resa. Hur jag parerar olika saker i livet och hanterar utmaningar. I dag kan jag njuta över det som går att njuta av i livet.
Hur går det att skilja på jobb och det privata numera?
– Bättre och jag kan fortsätta på att bli ännu bättre. På jobbet är jag väldigt närvarande och fokuserad, vare sig om det är att jag sitter i telefonsamtal, chatten eller fysiska möten. Jag är här och nu och möter dig där du är med de förutsättningar du har och den information du väljer att dela med mig.
Vad hade ditt yngre jag sagt till Christina i dag?
– Tack för att du alltid har haft min rygg och vad häftigt att du har hittat hem i kvinnorörelsen och med det liv som gör dig tillfreds.
Vad har du för framtidsplaner?
– Vi köpte hus och stuga inom loppet av fem dagar. I somras flyttade vi in i stugan och nu lägger vi allt fokus på huset. Jag ser fram emot att se hur jag och Anders bygger hemmet till vårt.