Kerstin kämpar för att komma tillbaka

Det är två månader sedan den där olycksaliga dagen i september. Norrbottens-Kuriren träffar Kerstin Blom på Sunderby sjukhus. Sambon Christer Nordsvahn finns precis som vanligt på plats. Svärmor och en svåger är också där.- Lite kort ska tas ser jag, säger Kerstin Blom med ett leende till Norrbottens-Kurirens utsända när sambon styr in henne i besöksrummet.Hon har vilat en timme innan intervjun för att orka med frågorna. Efter några minuter vaknar dottern Emelie. Det första hon gör är att ta sig upp i mammas famn.För att minuten senare dra ut på nya äventyr.- Det har varit jobbigt. Men det går bra och jag mår bättre nu, säger Kerstin Blom lite senare.Ler ofta
Även den här gången är det med ett leende. Piteåtjejen ler ofta och skojar med fotograf Wikström som knäböjer för att hitta den perfekta vinkeln på bilden.Här vilar inga sorger.Den känslan är uppenbar ganska snart under intervjun. Bara att se positivt på framtiden efter en mardröm som innebar brott på båda fotlederna, komplicerat brott på vänster handled, brott på höger överarm, höger axel skadad, höger underarm skadad, spricka på kota i ryggen och problem med en i nacken, säger egentligen allt.Kerstin Blom är tillverkad av något annat virke.Operera skallbenet
Men den kraftiga smällen mot huvudet oroar naturligtvis. När hon kommer till intervjun bär hon en svart luva på huvudet med ett inbyggt skydd. Hon och sambon Christer Nordsvahn hoppas att det blir operation på måndag. Då ska nämligen en del av skallbenet opereras tillbaka på Umeå universitetssjukhus. - Men vi får se hur det blir. Det är kirurgen där nere som tar beslutet, säger sambon som under dessa månader har funnits vid Kerstin Bloms sida.Varje dag.Nu vill dottern Emelie ha lite uppmärksamhet igen.- Och Emelie är här, hon är så söt, säger Kerstin Blom när dottern kommer upp i hennes famn.Lite försiktigare
Trots att dottern bara är dryga året gammal så har hon förståelse för situationen berättar Christer Nordsvahn.- Hon är lite försiktigare, säger han.Den här dagen passas Emelie av svärmor Margit Nordsvahn som har blivit som en extramamma sedan olyckan. Ett par gånger under intervjun tittar också sjukvårdspersonal in för att heja på lilltjejen som har spring i benen. Minst sagt.Dottern blev också som en väckarklocka för Kerstin Bloms undermedvetna efter den värsta krisen de inledande veckorna efter olyckan.- När Kerstin låg nersövd i Umeå då hon kom in och hojtad till och blodtrycket gick upp i 200, berättar Christer Nordsvahn.Emelies intåg i sjukhussalen i Umeå den där gången för en dryg månad sedan fick Kerstins ben att rycka till. Ungefär på samma sätt som det är spring i benen på den ettåriga dottern den här dagen.- Jag var riktigt borta. Jag trodde inte att jag skulle överleva, säger Kerstin Blom och den här gången ler hon inte.Ser positivt på framtiden
Men trots den hemska olyckan går det att urskilja en röd tråd runt i och kring olyckan. Den känslan får man i varje fall när Kerstin Blom reflexmässigt sträcker på benen ut från rullstolen. Gång på gång.Hon vill vara redo en dag för att gå igen. Precis som Emelie var den där fredagen.Kerstin Blom ser positivt på framtiden.- När jag tar bort den här så ska jag sedan gå, säger hon med ett brett leende och pekar på det lilla bordet på rullstolen.Det går sakta framåt. Dagen före intervjun tog hon sina första stapplande steg med hjälp av sambon. På programmet, utvecklat av läkare och sjukgymnaster, stod en promenad på fem meter som hon skulle utföra tre gånger. Övningen klarades med bravur.Små framsteg som är så oerhört viktiga för att orka gå vidare.- Jag blev glad. Jag vill verkligen kunna gå igen, säger hon."Tror inte dom såg mig"
Några direkta tankar om den 18-åring som satt bakom ratten i den bil som körde på henne har hon inte heller.- Jag vet inte vad jag ska tro. Jag tror inte dom såg mig, säger Kerstin Blom och ler.Hennes sambo förklarar att det inte är någon idé att vara bitter och hämndlysten. Det som har hänt, har hänt. Men han förklarar att intervjun kanske kan få andra att tänka efter. Före.Sedan är det dags för dottern att få lite tid igen. - Jag försöker vara glad, för det här är roligt i alla fall. Du är så fin, säger hon till Emelie och ger henne en puss.Kerstin Blom säger sedan med inlevelse:- Jag saknar att få röra på mig. Det tycker jag är tråkigt. Men så är det, säger hon.- Man blir bättre med tiden och då längtar jag att få göra det igen.