Han har snart varit pensionär i ett år, men han har inte slutat jobba. Nu har Karl Petersen bytt stadshuset mot ett litet kontorsrum i Shopping. Här kan han jobba ostört och förbereda sig för sina föreläsningar om nyttan av att bygga ett kulturhus eller hur han fick Facebook att etablera sig i Luleå.
Etableringen av Facebook i Luleå en triumf. Så står det på första sidan i boken. Vad menar du med det?
– Det en väldigt stor etablering och det handlar om ett stort varumärke, ett av de starkaste i världen. Det är ny digital industri som kommer till regionen genom dessa serverhallar, så på så sätt är det en jättetriumf. Inte minst på grund av att alla ville ha den här etableringen.
Gunnel E Vidén har skrivit boken. Varför skrev du inte boken själv?
– Jag kom lite för nära. Jag började skriva den 2011, men då var jag kommunalråd och hade egentligen inte den tiden. När jag skrev så var jag så mycket i det, så det blev väldigt mycket jag. Jag pratade med min dotter Åsa och frågade henne hur hon tyckte jag skulle göra. Hon tyckte att jag skulle låta någon annan skriva den. Så jag har berättat och Gunnel har skrivit.
Du har tidigare skrivit en bok om ditt eget liv, Da Capo. Är det fler böcker på gång?
– Nja, det vet jag inte. Inte tänker jag så nu, men det är klart att jag alltid har en skrivlust. Blir det någon till bok, så skriver jag den själv.
När fick du för första gången veta att Facebook kunde vara intresserade av att etablera sig i Luleå?
– Då jag allra först blev kontaktad av Anders Granberg och Thomas Nilsson (som båda representerar Luleå Näringsliv AB) så säger de att de försöker sikta in sig på de där riktigt stora och räknade upp - Microsoft, Apple, Yahoo, Facebook och Twitter. När Matz Engman (Luleå Sciense Park) och Erik Lundström (Luleå Energi) var över till USA med en stor svensk delegation 2009, fick vi efteråt rapporter om att de besökt precis alla. Efter det kom det förfrågningar. I början av boken berättas om en helikoptertur med en kund, men det var inte Facebook, utan det var en annan jättestor kund som var och tittade. Men nästa kund som kom, det var Facebook. Det fick jag veta och det var 2010 och då började det klarna att de var intresserade. Sedan dröjde det inte länge förrän vi bara jobbade.
Så före Facebook var det en annan aktör som var intresserad, vem var det?
– Ja, men det kan jag inte säga.
Hade du då hört talas om serverhallar för datalagring?
– Inte på det sättet. Det de berättade den där dagen på mitt rum var att det nya sättet att lagra data var i The Cloud System, det vill säga moln. Det kanske jag hade hört talas om, men hade ingen större kunskap om.
Använder du dig själv av Facebook?
– Ja, jag har 2 500 vänner på Facebook. Det var min dotter Åsa som körde in mig i det år 2009
Hur ofta är du inne på Facebook?
– Hela tiden, det är mitt nätverk.
Hade det blivit en bok även om etableringen inte blivit av?
– Nej. Då hade det inte blivit någon bok, det kan jag säga.
Ni fick ju inte ens säga att det var Facebook? Inte ens länsstyrelsen fick veta att det var Facebook
– Nej, så var det. Vi jobbade med ett projekt som hette Gold och ett företag som hette Pinnaccle Sweden AB, det var bara så det var.
Vilka var Luleås största fördelar?
– Det var att vi har näringslivskontoret etablerat utanför stadshuset.
Man kan vara lite hemligare då?
– Det kan vara en sak. Men det viktiga var att Anders Granberg och Thomas Nilsson kom upp till mig och hade nosat upp den här framtida möjligheten. Det tror jag inte hade varit så lätt att komma fram till om man sitter i ett stadshus med alla informationsskyldigheter. Näringslivsbolaget är guld värt. Varje investerare som vill etablera sig i Luleå kan sätta sig med dem och ingenting kommer ut.
Det var bråttom att ta fram en ny detaljplan. Var du orolig att ni inte skulle klara deras tidkrav?
– Jag var jätteorolig för det. Jag hade i ett telefonmöte med Facebook lovat att vi skulle ha en detaljplan klar en månad snabbare än vi först lovat. Det blev klart i fullmäktige i maj. Då jag gick hem från det mötet, då tänkte jag att vad har jag nu sagt? Jag var jätteorolig för att vi inte skulle klara tidskravet. Men jag hade inget alternativ, det var bara att ge järnet. Skulle det inte gå hade vi i vart fall gjort allt vi kunde.
Fredagen den 11 februari 2011, den dagen glömmer du inte?
– Nej, då var det definitivt. Då kom samtalet och det kommer jag aldrig att glömma. Vilken afton det var.
I boken står det att du hade gjort en köttfärspizza och skulle till att äta då det ringde. Vad är hemligheten med den?
– Det får du nog fråga barnen om, de vill alltid ha den. Jag gör den på fri hand, på eget recept. Det är bara en massa köttfärs och lök, egentligen inget speciellt.
Hur mycket tid ägnades åt rent lobbyarbete?
– Mycket, jättemycket. Fast lobbyarbetet var bara lite grann i början. Under sista året handlade det bara om tekniska lösningar. Nya möten hela tiden och LNAB hade kvällsmöten med Kaliforninen flera kvällar i veckan för att lösa nya frågor. Då var det inte en fas av lobby, utan handlade bara om lösningar.
Ni har inte köpt någon?
– Nej, nej, nej. Vi hade egen kraft. Det är det som är styrkan om vi ska få förtroende hos en sådan här stor etablerare, då ska vi komma i egen person. Framförallt i Amerika vill man att jag som borgmästare ska vara med på de viktigaste mötena och att LNAB:s vd skulle vara med, det skulle inte vara några andra..
Du fick fatta många beslut vid sittande bord, utan att förankra det i din grupp. Det låter inte så demokratiskt?
– Nej, det kan man säga. Men då ska man komma ihåg att jag under hela den här perioden haft jättebra känsla på vad gruppen går med på och inte. Behövdes det en kraftledning som kostade några miljoner, så sa jag att vi klarade det. Men allt har sedan redovisats och förankrats politiskt i efterhand. Sedan hade jag ju också Yvonne (Stålnacke) att prata med och till en början Mattias Karlsson (Moderaternas gruppeldare) och sedan byttes han ut mot Anders Josefsson.
Händer de att du åker ut till serverhallarna och bara tittar på dem?
– Det gör jag och det gör jag på alla byggen i Luleå. I bland har jag Ewa med mig och vi åker runt och tittat på byggen.
Vilken roll spelade LKAB:s kommunikationsdirektör Frank Hojem, som då jobbade på näringsminister Maud Olofssons kansli?. Han kommer ju från Luleå.
– Han spelade en väldig roll. Faceboook hade en dialog med regeringen om ett etableringsstöd, men där var inte vi inblandade. Vi åkte ner och pushade på och då var Frank Hojem en nyckelperson. Han stod väldigt nära Maud Olofsson och hon var den som skulle dra fram det här i regeringskretsen. Så han var ovärderlig och spelade en viktig roll.
Hade etableringen blivit av utan det statliga investeringsstödet?
– Det tror jag nog. Men det hade kanske varit lite lättare för andra länder att spela ut oss. Men då det handlar om en sådan här enrom etablering, som det handlar om i pengar, så är inte det regionala etableringsstödet det helt avgörande.
Är det rätt med investeringsstöd till stora amerikanska multinationella företag som Facebook, de kan väl betala själva?
– Då kan man fråga sig om vi överhuvudtaget ska ge investeringsstöd till de företag som är starka och vill hit, eller ska vi bara ge det till fattiglappar? Ska det vara så att man inte ska ge det till de företag som är starka, då ger vi en signal att vi inte vill ha hit starka företag.
En privatperson överklagade detaljplanen och det hade kunnat stjälpa hela projektet. Vad tänkte du då?
– Det var kanske den jobbigaste processen av alla. Detaljplanen och markpriset var fastställt av fullmäktige, allt i total enighet. Då kunde inget stjälpa detta och då kom en privatperson med en överklagan. Då kände man sig totalt maktlös. Den här personen hade synpunkter på det här som inte alls stämde.
Har du haft någon kontakt med den personen efteråt?
– Inte efteråt. Men under sommaren 2011 tog jag en kontakt och frågade om vi inte kunde träffas. Han ville inte det, utan han bad mig att aldrig mer ringa. Han stängde bara av helt och hållet, det var hopplöst.
Sedan överklagade även Sveriges ornitologiska förening centralt länsstyrelsens beslut. Något du fick läsa på nätet på Kurirens hemsida.
– Då var dramatiken total. Jag fick ett kort sms om att ornitologerna var på och att jag skulle läsa Kurirens nätsida. Då tänkte jag, oh herredgud. Överklagar ornitologerna i Sverige, då blir det omöjligt. De är sakägare i alla frågor och skulle det bli en prövning skulle det ta flera år. Då var det kris.
Ni satsade pengarna ni fick av Facebook från markförsäljning, 6,6 miljoner, på att restaurera området runt Gammelstadsviken. Kan man säga att ni köpte ornitologerna?
– Det kan man inte säga. Jag läste överklagan och i slutet av den skriver de att det vore ett utmärkt tillfälle för Luleå kommun att göra något bra för fågelskyddsområdet. Vi träffades och då sa jag att sex miljoner från markförsäljningen kunde få stanna i Gammelstadsviken. Då sa de att det var fint och så drog de tillbaka överklagan. Projektet heter Guldkant och det har blivit väldigt fint.
Enligt boken stannar kommunens kostnader på totalt 68 miljoner. Var det värt pengarna?
– Det var det. Det allra mesta är investeringar. Tar vi den där vattenledningen så kostade den 20 miljoner,och där tar vi in vattenavgifter, så på sikt är det pengar vi får tillbaka.
Blir du rik på boken?
– Nej, det blir jag inte alls. Jag har gett ut den på egen hand och säljer jag upplagan har jag fått tillbaka pengarna. Boken gör att Luleåborna kan komma in bakom kulisserna och jag tycker att historien bör finnas i bokform.
Du är född i Danmark, hur mycket dansk känner du dig?
– Jag känner mig svensk, men jag har mina rötter i Danmark och det är jag stolt över. Min mor och far och alla mina syskon är födda i Danmark. Min mor hade 15 syskon så jag har massvis med kusiner i Danmark.
Du heter Karl Helenius i förnnamn. Ni är bara två i Sverige som har Helenius som förnamn. Hur känns det?
– Jag är tämligen unik. När jag var pojke gillade jag inte det. Det är vanligare i Danmark och jag heter Helenius efter min farfar. Hans farfar hette också Helenius och han åkte till Amerika i slutet av 1800-talet och blev dräpt i Wounded Knee. Då jag fick veta det tyckte jag att det var ett fint namn och det fick lite upprättelse. Jag kanske får börja ha det som mitt artistnamn.
Snart är det ett år sedan du lämnade stadshuset och blev pensionär. Hur är det att vara pensionär?
– Det är bra. Jag är klar med politiken och gjort det jag ska göra i stadshuset. Nu kan jag göra det jag själv vill och har en kalender som jag styr helt och hållet själv. Jag har två teman som jag är ute och pratar om på olika konferenser. Jag har ett tema som heter "Om nyttan att bygga ett Kulturens hus" och så pratar jag om hur Facebook kom till Luleå. Sedan går jag på hockey och basket, så jag har det bra.
Ja, du är ju hockeyintresserad. Hur går det för Luleå hockey i vinter?
– Det kommer att gå bra. Det är lite upp och ner, de är inte ligans stabilaste lag.
Du har ju till och med ett litet kontor på Shopping, ett kontor som du delar med din fru Ewa. Hur mycket är du där?
– Jag är här när jag känner att jag vill skriva. Så jag vet att jag är här är så är jag här och när jag är hemma så är jag hemma. Det är inte så lätt att trappa ner efter lång period i stadshuset till ingenting, så det här är ett jättebra sätt.
Brukar du hälsa på i stadshuset?
– Det gör jag. Jag brukar gå in och träffas lite, men inte så mycket. Jag brukar mest hälsa på de i receptionen och min sekreterare Marie-Louise. Jag har inget behov av att springa där. Det finns ju två kommunalråd där och jag har sagt åt dem att om det är någonting är det de som ringer, inte jag. Jag är färdig med det.
Vad har du kvar för uppdrag?
– Jag har ett kommunalt uppdrag och det är som ordförande i Kronan exploatering AB. Sedan sitter jag i universitetets styrelse och det är mitt tunga uppdrag. Jag är ordförande i Konsthall Tornedalens vänförening och så sitter jag med i ett litet rådgivande organ till Spaceport Sweden i Kiruna. Sedan är jag kvar i strukturfondsdelegationen perioden ut.
Har du fått många förfrågningar från andra föreningar om olika uppdrag?
– Ja, jag har fått många förfrågningar. Men jag har jobbat i 50 år och varit så otroligt engagerad i Luleå de sista 15 åren, så jag vill ligga lite lågt nu.
Hur pass engagerad är du i politiken i dag?
– Jag ligger nog ganska lågt politiskt. Jag är engagerad för Luleå och gör grejer hela tiden för kulturen. Jag är aktiv i Stadsviken-Malmuddens S-förening och går på möten, men inte på alla som jag gjorde förr.
Dina tre barn och ditt barnbarn bor alla i Stockholm. Ni har inga planer på att lämna Luleå?
– Nej, Luleå är vår stad. Vi trivs fantastiskt och har bott där i 35 år. Det är jättebra att de är samlade i Stockholm och det tar bara en timme med flyg. Men nog hade man kunnat haft barnen och framförallt barnbarnet närmare. Så det är Luleå som gäller.