Människan är ett vanedjur. Vi älskar att upprepa oss. Den som går till Luleå marknad gör det inte för att få uppleva något nytt, utan att bekräfta något man redan visste om. Och gillade.
När man promenerar längs Storgatan i Luleå infinner sig en deja vú-känsla som bekräftas vid varje stånd. Kola. Fryspåsar. Neonkläder inspirerade i Elloskatalogen 1988. Alpackatröjor. Marknaden är som en gammal sommarplåga. Vi älskar att hata den. Eller hatar att älska den. Då är det skönt att ha barnen som den perfekta ursäkten att vallfärda till denna småskaliga kapitalistiska helgedom.
– Man gör ju det här för barnen, säger föräldrarna till Minelle, 3 år, och Milwa, 2 år, som står och tittar på dockkläder. I föräldrarnas påse finns sockor och halsband. Krimskrams. Eller "samma skit som alltid", som någon kallar utbudet. Men köpa är bara en ursäkt. – Man kommer för att det finns massor med folk, det är så tomt annars, säger Adela Ulikovic, som är här med sina två barn.
– Det här är ett sommarinslag som alla väntar på, säger Margareta Lindbäck som handlat ghakku, samiskt tunnbröd, och vill hinna hem och äta innan det kallnar.
Men även om många tittar, så är det få som köper. – Jag säljer mycket mer på vintermarknaden, folk gör andra associationer på sommaren, beklagar sig Peter Moscioki medan han klappar på sina fårpälsar.
Men oavsett försäljningssiffror, vädret eller hur många gånger man upprepar den, det speciella med Luleå marknad är känslan av att det inte kan gå fel.