Känslan av att vara behövd

Det är dagens första hembesök för vårdbiträdet Anita Eriksson på Floragruppen i centrala Luleå. Hon har haft telefonjour på jobbet sedan klockan 07.15 och en timme senare är hon hos vårdtagaren Calle Frohm för lite morgonbestyr. Hon registrerar besöket, med sitt privata kort i stämpelmaskinen, den som alla vårdtagare måste ha, och bär in plastpåsen med vakuumförpackad lunch som hon plockat in från kroken utanför ytterdörren. Den innehåller morgondagens lunch. Den tillverkas i Råneå, förpackas och körs ut till Luleå en dag i förväg. Maten värmer Calle Frohm själv på i mickrovågsugnen. ? Maten, den är sådär, den är inte något att skryta över, det vill jag inte göra, men det är bara att svälja snabbt så känner man den inte, menar han. Arbetat i 28 år I tjugoåtta år har Anita Eriksson arbetat inom hemtjänsten i centrala Luleå. Om två år går hon i pension och det har hänt en hel del under hennes år i yrket. Den sociala biten med de äldre har till exempel blivit mindre. Tidigare bakade hon och lagade mat av riktiga råvaror tillsammans med vårdtagarna och kunde gå ut med dem till mataffären och handla. Sådant gör inte hemtjänsten längre. I dag räknas inte längre avgiften på antalet timmar hos en vårdtagare när avgiften tas ut för hemtjänsten, utan efter vilka sysslor som görs. Yrket går också mer och mer mot medicinsk omvårdnad. ? Visst, det är tråkigt att den sociala biten blir eftersatt. Nu är vi kanske trekvart hos en person mot för två timmar förut. Det är stressigare men det får man inte visa för vårdtagarna. Det är mer medicinering och insulin nu. Många bor hemma längre i dag och är sjukare än tidigare, men hjälpmedlen i hemmet har också blivit bättre, säger Anita Eriksson. I köket hos Calle Frohm den här morgonen försöker hon först få ordning på hörapparaten där några delar ska bytas, efter en stund undrar han retsamt, om hon faktiskt kanske går bet på den uppgiften, men det ordnar sig. Radion stängs av och det är dax för den dagliga rakningen i köket. Under tiden diskuterar de klipptid hos frisör till nästa dag, extrapris på kaffe och mums-mums som Calle Frohm skulle vilja köpa hem och Anita Eriksson lovar att ordna det. Hon småpratar och plockar undan en del i köket. Calle Frohm bläddrar fram till TV-bilagan för att se vad sporten har att erbjuda. Det blir utförsåkning med Anja Pärson den här förmiddagen. Det är sporten som är favoritsidorna i NSD- tidningen, ledaren, den skiter han i och det övriga ögnar han bara igenom. Uppskattar hjälpen ? Jag har satt ut stolen på balkongen nu. Det är jäkligt bra där på eftermiddagen! Vid halvettdraget är det hemskt varmt, berättar han från köksbordet. Han menar att han inte skulle klara sig själv hemma i lägenheten utan hemtjänsten och uppskattar hjälpen från dem allihop. Anita Eriksson, hon är bra, numero ett. ? Hon tvättar, städar och står i som bara den. Själv är man ju gammal och besvärlig. ? Besvärlig? undrar Anita Eriksson. ? Ja, nog är man helt klart besvärlig. Man blir ju uppassad som f-n, skojar Calle. ? Jasså? Men fanns inte ni skulle ju inte vi ha något jobb. Om två år går Anita Eriksson i pension och hon tror att hon kommer att sakna sitt arbete mycket, alla arbetskamraterna och kontakten med de äldre. Hon tycker att det bästa med jobbet i hemtjänsten är uppskattningen från vårdtagarna och upplevelsen av att hon gör något betydelsefullt. Gör nytta ? Man känner att man gör nytta den lilla stund man är där. Det är svårt att förklara men man känner sig hemma hos dem, att man är välkommen och vore jag inte uppskattad hos en vårdtagare skulle jag inte få komma tillbaka, säger hon. När förmiddagens bestyr är över hos Calle Frohm, går Anita Eriksson egentligen bara tvärs över gatan till nästa vårdtagare. Där väntar Margit Grahn på frukost. Det känns lite motigt för henne den här morgonen, men hon får hjälp i korgstolen i köket att borsta och sätta upp håret, det kokas välling till frukost och breds två mjuka smörgåsar med skinka och kaviar och hon piggnar till. ? Jag började inse att jag inte skulle klara mig själv. Jag låg på sjukhus två månader i ett kör och benen bar mig inte. Tidigare hade jag bara städhjälp var 14:e dag men jag och Anita kommer väldigt bra överens. Den är viktigt, den känslan. Det är mycket bättre än jag trodde med hemtjänsten. Jag trodde inte alls att det skulle gå. Varför då? ? Jag är ju lite egen av mig, skrattar hon. Hon berättar att hon var nere på Rimi en dag för att handla när hon inte lyckades ta sig hem. En snäll person hjälpte till men sedan dess är hon rädd för att gå ut själv. Efter tiden på sjukhuset när hon var mycket dålig hade hon gått ner i vikt och hon tycker själv att hon såg ut som ett skelett med ett hängande lakan på. Läkaren sade att hon var undernärd. ? Sist jag var till läkaren undrade han, jasså, kan du skratta du? Han sade att under de månader när jag var på sjukhuset hade jag inte skrattat en enda gång. Hon vill bo kvar hemma i lägenheten så länge det går. Sedan 1949 har hon bott i Luleå centrum, arbetat på musiktjänst, på bijouterieriavdelningen på Tempo och sedan på Telia. När hon blev äldre flyttade hon från en stor fyra till den här betydligt mindre lägenheten och försökte behålla så mycket som möjligt av möblerna. Det hänger flera porträtttavlor på väggarna och ett stort, fint inramat fotografi på Margit Grahn för så där femtio år sedan, i klockad vardagskjol och väst, tillsammans med sina två barn. Hon skrattar mot fotografen men verkar samtidigt ha full sjå att hålla barnen på plats i soffan för fotografering. Vantrivs nästan Hon kan ha ganska mycket värk i kroppen och när hon har svårt att själv ta sig upp ur sängen, då tycker Margit Grahn att hon nästan vantrivs hemma, men det är helt annorlunda så fort någon kommer hem. Det som hon tycker är tråkigt är det här med den färdiglagade maten som bara värms på i mikrovågsugnen. ? Inte vet jag alltid vad det är på tallriken. Det får man gissa sig till. En gång trodde jag att det var potatismos men det var flundra och i den rullade potatisen bara omkring. Den är nog så fantastisk tråkig. Jag satt bara och stirrade på potatisen som rullade omkring. ? Jag kanske klagade för mycket på maten nu? undrar hon sedan. Trivs på jobbet På promenaden ute i marssolen till den tredje vårdtagaren den här förmiddagen berättar Anita Eriksson att hon verkligen trivs hos sina vårdtagare, att alla har olika behov och att det gäller att visa hänsyn när man kommer hem och arbetar i deras hem. Det går inte bara att börja slita upp köksskåpen det första man gör. Hon tycker att det är skönt med den lilla utevistelsen mellan två olika hembesök även om det kan vara ganska bråttom. Då får hon en nypa frisk luft och hinner ladda om till nästa vårdtagare. Den här förmiddagen mellan 08.15-12.00 hinner hon göra fyra hembesök med olika bestyr, varav en veckostädning tillsammans med en kollega, en klädtvätt och upphängning. Trött i huvudet Klockan 16.00 går hon hem, till sig. ? Efter en arbetsdag är man ganska trött i huvudet och i kroppen. Det är skönt att få komma hem och bara vara för sig själv. Man har svårt att ta sig för och ringa till vänner och får skärpa till sig, säger hon. Hennes lön efter 28 år i yrket är drygt 17.000. ? Visst önskar man att man hade mer i lön, men man är väl aldrig nöjd, säger hon.

Känslan av att vara behövd

Vid köksfönstret sitter 93-årige Calle Frohm med lokaltidningen utbredd på bordet och den släckta pipan framför sig. Radion är på riktigt hög volym, det sänds ett nyhetsprogram om Bangkok.? Hej, nu är det slut med lugn och ro, ropar Anita Eriksson, från hallen när hon kliver in.

Vid köksfönstret sitter 93-årige Calle Frohm med lokaltidningen utbredd på bordet och den släckta pipan framför sig.
Radion är på riktigt hög volym, det sänds ett nyhetsprogram om Bangkok.
? Hej, nu är det slut med lugn och ro, ropar Anita Eriksson, från hallen när hon kliver in.