Jag var hemma i Östergötland förra veckan. En resa söderut jag brukar göra varje år vid den här tiden. Jag tillhör människotypen som behöver grönt gräs och vitsippor för att känna våren spira i mitt blod.
Som alltid var det skönt att komma dit, ligga raklång under mammas och pappas knoppande plommonträd, vandra på klipporna i skärgården och se de första båtarna ta sats på vågorna med sommaren i sikte.
Jag har en sträcka som jag alltid promenerar när jag är där. Den slingrar sig runt hundraåriga ekar, fluginvaderade kohagar och klöverbeklädda diken. Den är så vacker, så fridfull. Där finner jag ro, både i kropp och själ.
Men den här gången var det annorlunda.
Plötsligt förnimmade jag andra känslor när jag intog min natur. Allt var på ytan precis lika vackert som vanligt, det var lugnt och tyst. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka på ödeläggelse och fångenskap. Jag kände skräck i luften. Träden såg farliga ut. Som om de varslade om en riktigt otäck framtid.
Kanske har jag bara sett för många avsnitt av "The Handmaid's Tale", men plötsligt skapade allt det vackra bara obehag.
Jag har sett många, många TV-serier i mitt liv. Men aldrig har någon påverkat mig så starkt som "The Handmaid's Tale". Serien bygger på Margaret Atwoods framtidsroman från 1985 med samma namn, på svenska "Tjänarinnans berättelse", och den handlar om en dystopisk framtid i USA där regeringen störtats och ersatts av den diktatoriska republiken Gilead. Där har kvinnor inte längre några rättigheter över huvud taget. Deras främsta uppgift i livet är att föda barn.
De som inte kan bli gravida skeppas i väg till kolonierna där straffarbete och död väntar. De som "har turen" att ha en fungerande livmoder placeras som tjänarinnor i rika barnlösa pars hem. Där tvingas de varje månad – under den så kallade ceremonin – att ha samlag med mannen i huset för att på så sätt skapa nytt liv.
Allt är väldigt obehagligt. Kanske mest för att det känns så verkligt på något sätt. När huvudpersonen och tjänarinnan Offred – briljant spelad av Elisabeth Moss – tänker tillbaka på sitt lyckliga liv i frihet är det ju så hög igenkänningsfaktor. Offred, eller June som hon egentligen heter, har varit en framgångsrik kvinna mitt i karriären. Med man och barn, med rättigheter, åsikter och frihet. Hon har levt i ett jämställt samhälle och tagit sin självklara plats på jorden för given.
Precis som jag och många med mig gör.
Men det finns människor, även i vår verklighet, som vill att kvinnors rättigheter ska inskränkas. Som vill bestämma över våra kroppar och som tycker att vår plats är i hemmet. Det finns människor som anser att vi ska tjäna mindre, som säger att vi måste skyla oss och som menar att våra röster inte är värda att höras på.
Det finns till och med en man som valts till president i USA trots – eller kanske tack vare – sin fientliga inställning gentemot kvinnor.
Kan Margaret Atwoods dystopi bli verklighet? Kan det som hänt Offred hända mig? Kommer min vackra värld – mina ekar, plommonträd och kohagar – att tas i besiktning av farliga människor som vill mig illa?
För bara ett par år sedan hade jag skakat på huvudet åt de här frågorna. Nu gör jag inte det längre. Kvinnohatet är allt för utbrett för att skrattas bort.
Men det finns hopp.
I Gilead får inte kvinnor längre läsa. När Offred och de andra tjänarinnorna skickas till affären för att handla ser de aldrig några texter eller bokstäver. Samtliga skyltar består av bilder. Helst ska kvinnorna glömma bort det skrivna språket helt och hållet.
Men det gör inte Offred. En dag hittar hon inne i sin spartanska garderob en inristad mening på latin:
"Nolite te bastardes carborundorum".
Hon tar reda på att det betyder något i stil med "låt inte skitstövlarna krossa dig" och finner en enorm styrka i att den tjänarinna som varit där före henne skickat henne detta budskap. Tillsammans är de faktiskt starka mitt i all hopplöshet. För mig är det berättelsens viktigaste budskap.
Det här är för tillfället min favoritserie. Men den ger mig kalla kårar så till den milda grad att jag mår illa och fasar för framtiden.
Sen tänker jag:
"Nolite te bastardes carborundorum, bitches".