Junkön - mysteriefylld ö i Luleå skärgård

Lungorna fylls av frisk havsluft och solen skiner när M/S Kungsholm stannar till vid Junkön. Med fiskespön i händerna springer ett antal yngre pojkar ut tätt följda av sina föräldrar. Efter dem följer en grupp kvinnor och män som får en karta av guiden Sten-Ove Hjelte innan de försvinner in på skogsstigarna. - Vi får fler och fler besökare härute. Det finns mycket att se och man behöver inget fiskekort för att fiska här, säger Sten-Ove som man kan påstå är öns hjärta. Han driver både galleri Agda och Valborg, startade skärgårdsmuseét och arbetade för att få kvarnen på ön renoverad. Gammalt hus med galleri
Vår väg går in mellan husen och vi följer en stig fram till galleriet. På ön finns två bofasta familjer med sammanlagt åtta personer. Några hästar lyfter på huvudet och ser mot oss men annars syns inga av de permanent boende till. Vi är inte de första personerna som kommer till galleriet denna dag. Sigrid Lindgren och hennes dotter Birgitta står på husets bro och tittar förväntansfullt på öppettiderna som är upphängda på dörren. Galleriet innanför, som är öppet för andra året i rad, är fullt av konstnärer med någon sorts koppling till Junkön eller Luleå. - Mamma har alltid velat åka ut i skärgården och i dag var det så underbart väder att man bara måste ta en tur, säger Birgitta Lindgren och berättar att hennes mamma även är lite av en konstnär medan Sigrid lite generat tittar mot henne. Tavlorna fyller väggarna i husets rum och i köket ligger även smycken utlagda över ett bord. Sex personer kommer in när Sten-Ove Hjelte börjar berätta om huset galleriet befinner sig i, ett hus som byggdes för 250 år sedan och var bland de första på ön. - Mina fastrar var de sista som bodde i huset och när de dog började vi ha ett museum här med saker från ön. Men vi ville göra något mer med huset. Så det blev ett galleri. Vi har låtit allt vara som det alltid har varit härinne. Allt står var det brukade i skåpen, säger Sten-Ove. Skogens hemlighet
Efter en stund inne på galleriet tar vi en promenad mot den hemlighetsfulla kvarnen. Under promenaden möts vi av en gammal brandbil som tryggt väntar. Om något skulle hända på ön så fungerar den fortfarande som livräddare. - Men i dagsläget används den mest för att spola och rengöra fiskenäten, säger Sten-Ove. När träden skingrar sig står plötsligt den mystiska åtta meter höga kvarnen framför oss. En kvarn som ingen egentligen vet var den kommer ifrån. Den är byggd enligt modellen som användes i Gotlandsområdet och Beneluxländerna där det bara är den övre delen som kan snurras, så kallad hattkvarn. Inte stubbkvarnar där hela kvarnen går att vrida som man byggde andra kvarnar i Norrbotten. - Inget vet egentligen hur den kom hit. Min teori är att den byggdes av krigsfångar som kommenderades hit under krigstid för att man visste att det alltid blåste häruppe. Man skämdes för att det var fångar som byggde den och därför finns det inte nerskrivet, säger Sten-Ove. Kvarnen fungerar fortfarande
Den har varit med om mycket denna drygt 200 år gamla kvarn får vi veta samtidigt som vi går in och klättrar upp på stegen till kvarnens hjärta. Medan våra ögon långsamt vänjer sig vid mörkret visar kvarnen upp sin historia. Dess stora hjul ger oss en bild av hur den en gång i tiden malde stora mängder säd. - Den fungerar fortfarande så vill man mala lite kaffe kan man göra det, säger Sten-Ove och lägger handen mot dess vägg. Två gånger har kvarnen fått besök av för ivriga sjömän. Första gången gick kvarnens vingar så fort att det mellan tre och fyra ton tunga fästet släppte och åkte genom väggen. Sen gick det 100 år. Då vände några sjömän kvarnen i fel riktning mot vinden vilket gjorde att vingarna bröts av. I dag ser den ut som gjorde för 200 år sedan efter att kommunen renoverat upp den. Men något kaffe provar vi inte att mala denna dag. Museet visar livet förr
Livet på ön var hårt och många levde utan att besöka fastlandet särskilt många gånger. Det visar museet vid hamnen som är vår sista anhalt. Museet ger bilden av hur livet var både för kvinnorna på ön och sjömännen som delade sitt liv med havet. Radioapparaterna var bland de oumbärligaste sakerna för öns inneboende och i det sista av museets fyra rum hittar vi radioapparater från 1920-talet som nu gjort sina sista sändningar. - Väderleksrapporten och högmässan på söndagar var väldigt viktiga för människorna här ute på ön. Det fick de inte missa, säger Sten-Ove Hjelte. Båtar, nät och matlagningsverktyg fyller museets väggar och golv. Den lyx vi har i dag med elektricitet och tvättmaskiner fanns inte. I stället fanns en trätunna med ett handtag man förde fram och tillbaka för att få tvätten ren. - Den fungerade alltid. Ingen oro för elavbrott, säger Sten-Ove och skrattar. Stort fiaspel
Skratten hörs bakom museet och nyfikna går vi dit. Där spelar fem barn på ett stort fiaspel. De drygt halvmeterhöga pjäserna flyttas fort över planen. Ett av barnen slår tärningen och suckar lite när den inte visar vad han vill. - Jag gillar det här spelet. Det är det roligaste här men det går inte så bra just nu, säger Alexander Boström och sparkar tärningarna vidare till nästa spelare. Vi vänder oss om efter att ha tittat på matchen under några minuter och är åter i hamnen. Trötta kliver vi på färjan hem efter en dag ute på Junkön. När båten långsamt backar ut i vattnet vänder vi oss om. Om man bara ignorerar de nya båtarna i hamnen har inte mycket av Junköns utseende ändrats under åren. Ön som kallats skärgårdens glömda pärla.