Julen är här, likaså lönen för de flesta. Det innebär att denna dag är en dag som jag skulle hålla mig från Storhedens industri- och handelsområde i Luleå. Nu råkar det vara så att jag jobbar där, så helt och hållet lyckas jag nog inte hålla mig undan.
Inför julhelgen har jag reflekterat lite över julens utveckling i just mitt liv. När jag var liten handlade julen om att få julklappar, se Kalle Anka och gissa vem som var årets tomte.
Tomten ja, dagens julklappsutdelare är snälla och väna. Där i mitten av 80-talet var tomten en ganska högljudd figur som gjorde relativt goda insatser för att skrämma den samlade barnaskaran. Oftast lyckades han också.
Ju äldre man sedan blev desto mer utvattnad blev julen, som 15-åring är det inte jättespännande med tomten och leksaker byts ut mot pengar. Plus att man där någonstans förväntades fixa julklappar till övriga familjen.
Efter 18-årsdagen hände det sedan något med julen. Från att den har varit en helt nykter tillställning, med på sin höjd en alkoholglögg, blev juldagen och annandagen årets hårdaste festdagar.
Mina (suddiga) minnen från olika krogköer består mest av kyla, häxblandningar i PET-flaskor och osköna skor. Men väl inne på nöjesställena var det fullt ös, varmt och rökigt (ja, man fick röka inne på krogen). Föräldrarna fattade aldrig vad man skulle ut på krogen och göra under julen. Den traditionen fanns inte när de var unga, sades det.
Sedan kom en tid I.B. (innan barnen) då det kändes lite som om man var ”vuxen på stan” om man gick ut under julhelgen. Det här kan vara blott en inbillning från min sida, men troligen inte. I stället blev jag nu hemma igen, utan tomtar (verkar orimligt med jultomte när det endast är vuxna som firar) – men med extremt mycket mat. Julen under den här perioden var mest en tid för avkoppling, sömn och frosseri. Oh the joy.
För därefter kom barnet. Första julen med barn kanske inte skilde sig så mycket från tiden I.B. förutom att det inte alls handlade om avkoppling och sömn. Snarare tvärtom. Ju äldre barnet blivit desto mer har julen stigit i graderna.
Barnet, i år fyra år gammal, gör att julen får betydelse igen. Det pyntas, pysslas, bakas och fixas. Helt plötsligt känns det lite som när man själv var liten. Spänningen byggs upp och jag blir glad ända in i själen av att se fyraåringens förväntan på tomten. Eftersom barnaskaran utökats och vi nu har en tio månader gammal huligan som just lärt sig gå kan jag ana att julens avkopplingsdel är utesluten. I stället lär det handla om att freda julgranen, pyntet och alla kökslådor från klåfingriga huliganhänder.
Med bara dagar kvar till julafton hoppas jag att alla tänker på det som betyder något under helgerna, de nära och kära. Vi skänker en tanke (och en slant) till de som inte har det lika bra. Vi kommer ihåg att julen är barnens högtid – bråk och alkohol hör aldrig hemma med barn, än mindre till jul. Vi påminner varandra om att inte stressa ihjäl oss i julmatsfix och klapphandel.
Det här är årets sista krönika för mig och jag vill passa på att önska alla läsare en god jul och ett gott nytt år. Tack för alla glada tillrop, alla fina mail och kommentarer. Det är jätteroligt med era reaktioner, även om vi inte alltid är överens. Inför 2017 skrev jag lite nyårslöften i en krönika, jag kan avslöja att jag höll alla. Vilka löftena blir 2018? Oklart, jag får fundera lite över den saken.