Jul uppåt väggarna
Om man inte tidigare har lyckats känna av någon julstämning behöver man inte vistas länge i Susanne Engmans hem innan den gör sig påmind. Redan utanför dörren brinner ljus i lyktor och marschallernas lågor fladdrar. Julen är ju också förknippad med välkomnandets värme och det möts vi av i överflöd. Susanne har öppnat sitt hem för många, bland annat för 20 vävande kvinnor som kommer och går som de behagar dygnets alla timmar.
Foto:
Gunnel Nilsson sitter vid en av vävstolarna i vävstugan: -Det här är ett hem man bara kliver in i. Här finns gott om värme, säger hon. -De har egen nyckel och kommer och går som de vill. De är här när jag vaknar på morgonen och de är här när jag går och lägger mig på kvällen, säger Susanne. Arrangemanget fungerar som ett slags vävkollektiv. Susanne håller med vävstolar och sitt hus. Material skaffar de tillsammans. De träffas varannan vecka hos varandra. Då går de igenom och planerar vad som ska göras och vem som ska göra vad. Egen vävstol
Familjen består av Susanne och Stefan och barnen Simone och Michelle. Idag är också barnens farmor och farfar på besök. Farfar Tor har dragit sig tillbaka i ett av husets rum och farmor Maj-Britt hittar vi i köket. Hon deltar inte i vävandet utan har i stället bakat pepparkakor med barnen. Till familjen hör också fyra hundar - Soega, en blandning mellan nakenhund och vinthund, Sally, en blandras med tempelhund och pincheri sig, Safira en tvättäkta phalenare samt lilla minsta yorkshireterriern som heter Salza. Simone är åtta år och Michelle är fyra. De deltar också gärna i pysslandet och pyntandet. -Jag har en egen vävstol, säger Simone. -Men den är i stugan. Det är i stugan i Tallberg, en liten by vid Vitåälven, familjen firar sina jular. -Där kan jag koppla av om jag behöver. Men jag har förstås vävstolar där också, säger Susanne. Gift med en ängel
Arrangemanget enligt modellen "fullt hus" verkar passa Susanne och barnen. Det fungerar för Stefan också enligt Susanne: -Han är en ängel. Men han fäller in vingarna när han går på jobbet så att de inte ska synas ..., säger hon. Det är inte bara vävning som Susanne har ägnat sig åt. Överallt hänger små konstverk och arrangemang och väggarna är täckta med tavlor, bland annat många sidenmålningar. Susanne är också bra på att återanvända gamla saker. En gång hittade hon en gammal dörr på en äng. Länge funderade hon på vad den skulle användas till. Till slut blev den ett dockskåp. Över bordet hänger en ljuskrona som mer liknar en mobil av hängade solar. Solarna är tillverkade av gamla värmeljuskoppar som klippts upp och plattats till. Dags för julfest
Det Susanne får ut av att lägga ned så mycket kraft och tid på vävningen och alla husets gäster är inte av ekonomisk art. Vävarna, som är både vackra och avancerade, säljs som regel inte även om det finns undantag, och hon är heller inte ansluten till något studieförbund. -Jag tycker om människor. Att hjälpa till med att få andra att hitta sin kreativitet och få dem att förstå att de faktiskt kan. Det betyder mycket för mig, säger hon. Snart är det dags för julfest. Då ordnar Susanne med luciatåg - flickorna och deras vänner får lussa. -Då är det knytkalas, det blir mat så långt ögat kan nå, säger Gunnel Nilsson och pekar med arm och hand långt bort mot väggen. Doft av jul
När det är dags för fikapaus samlas alla runt det stora bordet mitt i huset. Medhavda bakverk står framdukade tillsammans med glögg, kaffe och knäck. -Du måste prata med oss också, säger Marja Lundberg som tillsammans med ett par andra damer sitter vid bordet och förskedar varpen till ett möbeltyg. -Vi måste få berätta hur fantastisk Susanne är. Juldofter och glada röster stiger alltjämt i skenet av brasan och det går inte att undgå, än mindre fjärma sig från, den påtagliga mänskliga värmen i det här hemmet.
Så jobbar vi med nyheter