Det stora dramat i kristendomen där han spelar den avgörande birollen är ju numera en ren mathögtid. Så mycket intressantare med en roman om denne svikare som fullbordar Kristus offer, utan vilken hela världsreligionen inte hade låtit sig uppföras. Amos Oz har skrivit en berättelse som är så underbart fylld av djupsinnighet och fantastiska sidoscener att man önskar att läsningen inte ska sluta, att recensionsplikten tillhörde någon annan.
Den unge Shmuel Ash har just kraschat sin akademiska karriär och får en märklig anställning som sällskap åt en äldre, mycket bildad och handikappad herre, Gershom Wald. Samtal och enklare uppassning, långa kvällar, uppriktighet och fullständig diskretion. I det avskilda huset finns, förutom de vindlande samtalen om Israel, socialismen och Judas också den ouppnåeliga änkan Atalia. En kraft likvärdiga de intellektuella samtalen för Shmuel, men också en länk till ett alternativt Israel eftersom hennes far var Shealtiel Abrabanel, en av statens pionjärer, men också förespråkare för en dubbel nation, judisk och palestinsk. I opposition till David Ben-Gurion och därför hånad och fördömd.
Stillsamt, oerhört precist och med osökt inströdda essäistiska resonemang är ”Judas” en roman att njuta eftertänksamt. Förflyttad som man blir till ett vintrigt Jerusalem under sent 1950-tal. Platsen för ett intimt drama men också en fantastisk stad, full av säregen stämning under nattliga promenader. Det är aldrig långt till världens politik. Frågorna räcker till, liksom åtrån till Atalia.Den unge Shmuel är grubblande och briljant, men också lättrörd och naiv, en betagande student.
Två folk med rätt att existera, två nationer som 1800-talet hade formulerat det, Israel och Palestina. Stora oförrätter, stora förhoppningar. Allt fångat i de sena samtalen mellan en ung och en gammal tänkare, omvärvt av den fina doften av Atalias violparfym som då och då sveper genom de trånga rummen.