Det är en vanlig tisdagsmorgon på Äntligen Morgon. Anders Timell oroar sig över att ha ärvt sin pappas "alkisnäsa". Praktikant-Malin utropar "hello" efter att ha kollat in fotbollsspelaren Markus Rosenbergs käkparti. Bakom kontrollbordet står Gry Forssell och styr hela ruljansen. Efter showen startar planeringen inför fredagens bröllop som ska ske i radiostudion. Det är då som Fredrik Wassberg från Gävle ska få sin Camilla.
Du gick på barnskötarlinjen på gymnasiet. Varför blev du inte förskollärare?
– Jag gick ur gymnasiet utan att veta vad jag ville bli. Min mamma visade mig en annons där de sökte programledare till Växjös ungdomsredaktion. På den tiden var Jante mycket starkare än i dag, så jag berättade inte för någon att jag sökte jobbet.
Hur gick uttagningen till?
– De sökte tre programledare till sin nya ungdomssatsning efter Kosmopol och hade satt ihop "treor" som de trodde skulle passa ihop. Jag blev nedkallad på provfilmning tillsammans med Pernilla Månsson och Per Dahlberg. Jag minns att jag missade planet och stod och grät på Kallax: "Jag måste med på det här planet!" En av flygvärdinnorna lät mig följa med planet efter och som tur är hann jag fram i tid.
Är det sant att din tv-karriär var nära att ta slut när du som 20-åring sade upp dig i vredesmod?
– Det här var långt innan alla skulle jobba med media. Min drivkraft har aldrig varit att bli känd. Jag vill inte låta bitter, men Per var äldre än mig och hade lite mer i lön. Jag tycker att jag jobbade lika hårt och bidrog med minst lika mycket.
Har du verkligen ett så roligt jobb som det ser ut i TV-rutan?
– Jag har det väldigt roligt. Om man har ett arbete som ger mer energi än vad det tar är det inte svårt att jobba. Det är bara när väckarklockan ringer klockan fem, som man kan tänka "det här kan inte vara rätt". Jag är ingen morgonmänniska - alls! Men när jag 40 minuter senare kommer fram och det är lite mysig belysning i studion, då försvinner all ångest och man tänker "f-n, vilket bra jobb jag har". Framför allt när man seglar härifrån kvart över tio och är klar med arbetsdagen.
Inom kommersiell radio verkar det finnas ett givet koncept i morgonshowerna med manlig programledare, manlig knäppskalle och en tjej som fnittrar mycket och säger att ”så kan man väl inte säga”. Kände du dig hemma i den rollen?
– Det där finns inte bara inom kommersiell radio. Fast jag kände aldrig att jag var en som sade "så får man väl inte säga" för det var ett fack som jag inte ville hamna i. Jag sade ofta mer knäppa saker än både Adam (Alsing) och Anders (Timell), men det roliga var att det alltid var Adam som fick alla arga mail.
Hur kom det sig att du som första kvinna i kommersiell radio tog makten över kontrollbordet?
– Jag hade jobbat med Äntligen morgon i sju år, när Adam Alsing valde att hoppa av. Först funderade också jag på att sluta, men sedan kom Claes Åkesson till oss. Det funkade i fem veckor. När han hoppade av sade jag att "då kör väl jag i stället". Det var inte mer än att vi skulle lösa ett problem. Så svårt ÄR det inte.
Varför är det då så få tjejer bakom programborden?
– Det vet jag inte. Det är kanske inte så många som vill.
Eller får?
– Fast det där med får vet jag inte. Jag är lite trött på den här "bromance"-snacket som alla håller på med nu. Varför får Plura & Mauro göra de här programmen? Därför att de vill göra det. Tjejer måste ta på sig lite tyngre skor. De måste kliva fram och säga att "jag vill". Jag kan tycka att det är lite lätt för tjejer i media att hamna i en offerroll.
Vad driver dig?
– Att det ska vara kul. Man jobbar så stor del av sitt liv att det måste vara roligt. Det är hemskt att så många vantrivs på sina jobb.
Ditt eget bolag, Blondino Produktion, omsatte sex miljoner kronor under 2013. Hur bär du dig åt att tjäna så mycket?
– Jobbar man hårt ska man få bra betalt.
Du har lyckats muta in flera av Sveriges mest populära tv-shower?
– Njä, det är TV4 som bestämmer från säsong till säsong. Jag har visserligen kontrakt med fyran, men det står också där att jag inte får avslöja hur långa kontrakten är.
Varför går du hem hos TV-publiken?
– O, vad läskigt att tvingas prata om sig själv i sådana här termer. Jag har lyckats jobba i den här branschen i 20 år och den erfarenheten måste spegla av sig någonstans. Jag tror att om man anlitar mig kan man vara ganska trygg med vad man får. Jag är en ganska ofladdrig person, som inte har någon programledarmask utan försöker bara vara mig själv.
Är du en glad person?
– Jag tror det. Jag hoppas att folk uppfattar mig så.
Vem är du mest lik – mamma Ragnhild, radioprofil i Luleå, eller pappa Tomas, musiker i Nynningen och skådespelaren bakom Häjkån Bäjkån?
– Jag är en blandning av båda. De är väldigt olika som personer. Jag har ärvt glädjen av att stå i centrum från min pappa, medan min mamma är precis tvärtom
Vad ville du bli som barn?
– Jag ville bli ridlärare. Jag var nog inne i något skede på att bli veterinär och ville väl bli delfinskötare som alla andra.
Har du blivit ”star-strucked” någon gång?
– Thåström skulle jag inte vilja träffa. Han är min idol. Vi åkte med samma flyg till Östersund en gång för att spela in Sommartoppen. Han satt två rader bakom mig. Jag satt käpprak i ryggen och sade ingenting under hela resan.
Nämn tre personer som får dig att skratta.
– Det är svårt att bara välja tre. Anders (Timell) och Praktikant-Malin (Stenbäck) är två och Alex som jag är gift med.
I vilka situationer blir du arg?
– När jag är hungrig. Jag blir också tokig när man bara pratar på möten och det händer ingenting eller när det inte är rak kommunikation.
Vilken dålig vana vill du bli av med?
– Jag skulle vilja sluta avbryta folk och bli lite bättre på att passa tider.
Hur går det att kombinera din karriär med att vara förälder?
– Det går jättebra, mycket tack vare Alex. Han var tv-fotograf när vi träffades och som frilansare måste man kunna åka i väg på kort varsel. Vi tog ett gemensamt beslut att om jag tackade ja till det här radiojobbet måste han lämna på dagis. Det gör han varje morgon. Nu är han inte fotograf längre, men om han åker bort måste hans mamma komma och bo hos oss. Det är jag så himla glad för. Jag har världens bästa jobb ur en mamma-synvinkel eftersom jag arbetat klart redan till lunch.
Händer det att du tar med dig jobbet hem?
– Det är upp till mig själv. Jag brukar försöka sköta allt på jobbet. Jag vill inte stå i lekparken och gunga med ena handen och läsa mail i telefonen med den andra. Jag vill inte heller att gå hem från dagis med Nikki i barnvagnen och prata jobb i telefonen. Det går inte alltid, men det är i alla fall min ambition.
Din man är fem år yngre än du. Har det någonsin varit ett problem?
– Aldrig. Han har en mental ålder på 42. Jag tror att han var 37 när han föddes - haha! Han är en mognare man än alla som jag varit tillsammans med.
Vad är det bästa råd som du fått?
– Det vet jag inte, men det jag själv lärt mig är att jag ska lita på min magkänsla. Magen har alltid rätt. När hjärnan säger att "gör inte det där" och magen säger "det där blir kul", då ska man bara köra.
Hur mycket ser du på tv för att hänga med?
– Det blir mest en snutt här och där. Jag börjar bli rädd för att jag inte längre kan hålla uppe koncentrationsförmågan. Jag ser på tv som man läser tidningar nuförtiden. Trots att jag bestämt mig för att läsa hela artikeln kommer jag på mig själv med att bläddra vidare innan jag läst klart! Jag blir galen. TV:s alla "highlights" ligger på Youtube. Det gör att man har koll, men man har inte sett ett helt program. Det är rätt hemskt, men det kallas visst utveckling.
Har du blivit hjälpt i din karriär av alla timmarna du tillbringat i stallet?
– Det tror jag. Det var väl någon på universitetet i Luleå som gjorde en doktorsavhandling att många kvinnliga framgångsrika företagsledare är hästmänniskor.Det förvånar mig inte. Man lär sig att funka i grupp och det här med tydlig kommunikation.
Rider du fortfarande?
– Det känns som jag ljuger när jag säger det, men jag rider en gång i veckan eller när jag får tid. Jag var tidigare medryttare en gång i veckan. Det skulle vara min tid för mig själv, men jag var aldrig så stressad som när jag skulle till stallet. Det blev för mycket. Nu rider jag i ett annat stall som är mycket närmre, där jag inte har en massa ansvar utan bara rider och åker därifrån.
Vad ger det dig?
– Motion. Jag gör det tillsammans med en ridlärare och är helt slut när vi är klar. Jag tror att jag läste någonstans att när man gör någonting där man måste hålla balansen då går det inte att tänka på något annat. Det är därför yoga och till exempel långfärdsskridsko är så bra. Man kan bara tänka på jobbet i tio minuter.
Är det sant att du låtit glasa in dina hästprisrosetter och hängt upp dem hemma?
– Ja, det har jag.
Hur bar du dig åt? Mina idrottspriser står i en kartong på vinden.
– Men du har säkert sådana där fula priser mer statyer och bucklor, eller hur?
Jo, de är rätt fula.
– Jag tycker att mina priser är fina att titta på och tog med dem till en ramverkstad. Det blev en vacker tavla.
Var du framgångsrik ryttare?
– Nej, det är mest priser från klubbtävlingar. Jag tävlade under en kort period, men det är en påminnelse om att det där kan jag. Man har inte fått så många priser i livet så man får väl skryta med de man har.
Vad betyder Norrbotten för dig?
– Mest lugn och ro. Det betyder tid för nära och kära vänner som kommer till vår stuga utanför Luleå. Det är viktigt för mig att hålla kontakten med många av mina gamla vänner.
Du har hållit liv i en karriär under 20 år i en väldigt tuff bransch. Vad drömmer du om att göra?
– Jag känner mig så tråkig varje gång jag ska svara på den här frågan. Jag har aldrig haft någon dröm att det där skulle jag vilja göra. Jag drömmer om att få fortsätta i 20 år till och följa med i utvecklingen. Jag vet inte i vilket håll som tv-branschen tänker ringla sig. Jag är bara glad om jag får vara med. Peppar, peppar, de senaste tio åren har jag fått göra allt roligare program. Det vill jag gärna fortsätta med det. Jag höll på att säga om jag får, men det tycker jag att brudar ska sluta upp att säga. De ska i stället kliva fram och säga vad de vill göra.