På 1960- och 1970-talet sökte unga människor jobb för försörjning på orten, grovt sagt.
För tågluffar- och backpackergenerationerna som kom därefter växlar livet mer.
Ovanpå det har Sverige näppeligen sett en sådan skillnad inom en och samma generation som med nittiotalisterna.
Många fullföljer inte grundskolan. Andra går högskolan.
Vissa grejar inte svenska.
Och var är jobben?
Resa först
Katja Palo, Emma Isaksson och Elina Toldshöj har en tydlig plan, fast inte ersätter de fyrtiotalisternas första dagen efter skolan.
– Efter gymnasiet vill jag resa och uppleva saker. Ett eller två år. Överallt vill jag åka, Afrika, Australien och tågluffa i Europa. Jag vill se saker innan jag bestämmer mig. Det är många platser jag inte sett och jag vill uppleva olika kulturer, säger Katja Palo, 17.
Hon vill utbilda sig till journalist och jobba i utlandet. Resesuget kommer att finnas men avtar om jobbet ger upplevelser, resonerar hon.
– Jag bor i Luleå men kommer från Gällivare, många där söker sig till industrin för att de får jobb och en jättelön och är nöjda med det. Inget fel i det.
"På egna ben"
De utgör en nyfiken trio som går ut andra året av gymnasiets program estetiska och media.
Alla tre har resesuget, storstäder lockar två av medan Emma inte ser någon poäng med det.
Ingen tänker bli kvar i Luleå.
– Jag vill stå på egna ben, säger Emma Isaksson, som är konstfreak. När hon "fått leva ut litet" ska hon söka en utbildning i konsthistoria och på sikt gärna jobba som designer av spel.
Elin Toldshöj vill bli journalist, som radioparatare i direktsändning.
– Jag kan hålla en konversation uppe. Vi har gjort sändningar och jag gillar direktsändningar och ämnena är viktiga.
Poängen
Samtalet kretsar kring den stora frågan meningen med livet. Ska man satsa på att få ett bra jobb för att sedan jobba hur mycket som helst, "det känns som att slänga bort livet", resonerar Katja.
Bristen på jobb oroar likväl trion.
Hur ska man få jobb när det krävs erfarenhet? Något den som saknar jobb inte får.