Jättebra country med Jill Johnson

Något mycket märkligt inträffade inte. Inte inom den avdelningen, i alla fall. Jill Johnson gjorde absolut inte några fel, när hon tillsammans med sitt band förgyllde måndagskvällen för en i det allra närmaste av applådstarka fans fylld största salen i Kulturens hus. På tal om referenser så skulle jag kunna bidra även med namn som Loretta Lynn, Sarah Evans och när det gäller skön kaxighet kanske även Tanya Tucker, från den tiden i begynnelsen av 1970-talet när hon fortfarande var en liten country-Lolita som sjöng om att Would You Lay With Me (In A Field of Stone) så att många betydligt äldre män hade stora problem med att hålla Stetson-hattarna på plats. Numera känns allt rätt när det gäller Jill Johnson. Hon inledde med att stå utanför salen och hälsa publiken välkommen genom att ta nära nog var och en av dem i hand. ? Många fasta handslag här i Norr, försäkrade hon sedan när hon äntrat scenen. Och det här var så pass ovanligt ? men äkta! ? att jag inte tror mig ha varit med om det någonsin tidigare! Sedan rullade hon ut en drygt 20 nummer omfattande kavalkad (utan någon fjantig jävla paus ? tack så särskilt för det!) av fullvuxen, handfast, ändå ömsint och mycket omhändertagande countrymusik. Av den översta divisionsklassen. När den här showen hade premiär i Mellansverige någonstans för en viss tid sedan skrev Lennart Persson i Expressen (för övrigt en av de mycket få svenska musikkritiker i avsaknad av allt vad pretto heter och som man alltid osynat kan lita på) att Jill Johnson var bra, som alltid. Men att bandet inte nådde upp till hennes status. Av allt att döma hade de spottat upp sig efter den avhyvlingen, för nu lät de alldeles fenomenalt solitt samspelta och dito spelglada, från Andreas Erikssons avspända trummande i scengolvet eller på sin burkliknande ?cajun drum?, Lotta Arturéns följsamma körsång, Micke Berg-Anderssons infall på sin pedal steel, Göran Erikssons duettpartner-insats (i Baby Don´t Go) och stilrena gitarrspel, till Jonas Danielssons trygga kontrabas. Kvällen var ?unplugged? och alltså akustisk. Avskalad nästan ända in till benet, men sann och äkta utan ett enda falskt ackord eller tonfall. Garanterat. Jill Johnson, i en dramatisk och nästan helsvart klänning; som var lagom kort skuren och i synk med hennes korpsvarta hår fick henne att osökt likna fru Morticia Addams i den gamla TV-serien om familjen Addams, arbetade sig målmedvetet igenom kvällen. Förutom en radda med utpräglat uttrycksfulla låtar (When Love Doesn´t Love You, Till the Cowboys Come Home, Roots & Wings, You Can´t Love Me Too Much för att nu bara nämna den inledande kvartetten) så skämtade hon om sina bröst, erfarenheter av småbarnsförälderlivet, satte sig på scenkanten (?var inte rädd ? närmare kommer jag inte? tyckte jag att hon sa till den som då hamnade mycket mitt emot henne) för Bonnie Raitts Papa Come Quick och hade helt enkelt efter väl genomfört arbete hela publiken i sin hand. En ren arbetsseger, alltså. Och om a cappella-medleyt med Dolly Parton-låtar kanske inte var det allra mest spännande inslaget under kvällen, så kändes det betydligt hetsigare med Linda Ronstadts You?re No Good och jätteschyssta tolkningar av Ringing Bells, Blessed Are the Broken Hearted, A Woman Knows och den lätt omdisponerade I Can?t Get Enough of You. Nathalie tillägnades en liten flicka som inte fick leva längre utan slogs ihjäl härom året, i Njurunda. Och hörde jag någon som undrade efter Crazy In Love? Den var inte alls med den här kvällen. Men saknaden efter den gick definitivt att bemästra ? eftersom det var en ?Country Blue Monday Night? av cool klass. ? Nu skriver du väl något bra i tidningen? ropade några glada åhörare till mig när vi lämnade Kulturens hus samtidigt. ? Visst. När det är bra musik blir det alltid en bra recension, ropade jag tillbaka. För: så är det ju alltid. Inga kompromisser.

Jättebra country med Jill Johnson

En tjej som anger som sina referenser och eviga inspirationskällor artister som Bonnie Raitt, mor och dotter i The Judds (Naomi och Wynonna) samt Linda Ronstadt har i princip redan där alla rätt i min bok och kan endast om något mycket märkligt inträffar göra något fel.