Jägarsoldat ? men till ett mycket högt pris

Första gången vi träffar Ylva Möller på jägarbataljonen i Arvidsjaur är i början av mars 2006. Intervjun med de två värnpliktiga tjejerna är förankrad hos bataljonchefen. Han tycker att det är positivt att tidningen kommer, men berättar att tjejerna har haft en jobbig värnplikt som jägarsoldater. Tjejerna verkar uppjagade när vi möter dem i korridoren och vi går in i ett enskilt rum. Den ena tjejen lutar sig framåt med händerna för ansiktet och huvudet mot knäna, och säger ingen-ting. Det är uppenbart att något har förändrats. De vill inte längre göra en intervju. De ska på den internationella slutövningen Cold Response i Norge. Det handlar om deras trygghet.  ? Man är rädd för att hamna i ett utsatt läge med folk som man inte vet om de hjälper en. Är man ute på en övning, och blir isolerad, kan man inte bara smita därifrån. Då blir man inmålad i ett hörn, förklarar plötsligt Ylva Möller. Förlorade sin självkänsla Några veckor senare, 11 april 2006 är det dagen före muck på jägarbataljonen i Arvidsjaur. Det är medaljutdelning i idrottshallen och tal av brigadchefen Stefan Andersson. Han talar om kamratskap, en hjälpande hand och solidaritet mellan -jägarsoldaterna på jägarbataljonen: ?Jag tror att ni har utvecklats som enskilda individer i att fungera i en grupp med andra människor.? Ylva Möller som syns längst bak i ledet, i ena hörnet bär med sig helt andra erfarenheter från jägarutbildningen. Fyra kvinnor har påbörjat jägarutbildningen sedan 1997. Två har genomfört den. Det är Ylva Möller och ytterligare en tjej som båda muckar 12 april 2006. Ylva Möller hade aldrig kunnat föreställa vad det skulle kosta henne personligen.  ? Varför jag har klarat mig här, det ligger mycket hos mig själv och inte för att man har försök ändra någon inställning vill kvinnor på jägarbataljonen. Det har begåtts många misstag här kan jag tycka, och det är vi som har fått betala priset, vi som inte ingår i normen. Så det är min personliga övertygelse som har gjort att jag klarat av något som är näst intill omänskligt att stå ut med. Man skulle inte kunna släppa in vilken tjej som helst här och säga att vi har så schysst attityd så alla klarar sig. Man måste vara vrickad för att överleva. Vi som var tjejer hade inte samma respekt som de andra, säger Ylva. Alla höll koll på hennes fystester Hennes svaghet, fystesterna, var det som skapade de värnpliktigas värde på jägarbataljonen. Det var i den världen hon levde under värnplikten. Hon var svagast. Det gjorde att hon allt eftersom utbildningen gick förlorade mer och mer av sin självkänsla inte bara som soldat, utan även som person. Hon började till slut ifrågasätta sitt värde som människa.  ? Jag fick höra pikar när jag inte klarade av saker och när vi hade gemensam fys fick jag står där helt ensam, och helt enkelt visa upp för alla andra hur otroligt kass jag var. Det har varit olika fysiska aktiviteter som vi haft där jag till exempel inte har klarat ett hinder. Då fick jag stå framför hindret tills jag klarade det och de andra skulle titta på. Om man inte klarade det innan så lär man inte klara det om man så försöker 100 gånger när alla ska titta på. De andra fick ledigt men inte jag förrän jag klarade ett visst hinder. Sådana sidor är mina mardrömar under värnplikten. Det är ju sådant man inte vill visa upp. Man vill inte visa upp sina svagaste sidor, och de har lagts fram på ett ganska hemskt sätt och till allmän beskådan, säger hon. Det var inte bara hon som brydde sig om vad hon klarade i fystesterna. Det hölls noga kolla på hennes resultat, även på andra förband och på andra befattningar på jägarbataljonen. Hennes fysresultat påverkade hela hennes tillvaro på jägarbataljonen.  ? Att jag inte klarade fyskraven, gick ut över allting. Om jag uttalade mig i en diskussion så fick jag höra att jag istället skulle gå och öva på mina chins (klassisk jägartest dä man häver sig med armar upp på en stång ) som jag inte klarat. Jag hade inte rätt till så mycket, det var inte så många som lyssnade på mig. Jag blev dåligt behandlad. Vi passade inte in som kvinnor på jägarbataljonen för att vi inte var starka nog och den inställningen fanns både hos befäl och värnpliktiga, säger hon.  ? Tjejerna kommer lite för mycket under ytan, de ska inte se det här sättet som finns här. Jag förstör synen på jägare om jag är här. Det är många som vill ingå i en exklusiv klubb där tjejer inte är med. Det är väl det man förstör som tjej här, säger hon. Skämten blev grövre och grövre Hon trodde att attityden och skämten mot henne var något övergående. Hon trodde att det var en jargong hon fick stå ut med i början, men den trappades upp mer och mer. Hon trodde att det skulle sluta när de andra värnpliktiga lärde känna henne som person. Skämten blev dock bara grövre och grövre.  ? Jag höll på att drunkna i allt det där. Mitt förnuft har sagt mig att det här är fel och jag har känt att det här är fel och jag tycker inte att det är jag som är felet. Men samtidigt har känslan funnits där att jag är värdelös och då får jag tåla det här. Jag är sämre än dem och då får man behandlas sämre. Jag ansträngde mig tydligen inte heller tillräckligt för att få den respekten.  ? Jag grävde ner mig ganska djupt. Men hade jag slutat värnplikten i somras då hade jag nog inte tagit mig upp igen, säger hon. Hon tänkte att om hon bara kommer in i gruppen lite grann så blir det bättre. Så hon sökte sig till den grupp som stötte bort henne. Hon fick vara med lite i bland när det var lättsamt men så åkte hon på smällar igen, och hamnade långt ner.  ? Man vill inte ställa sig helt utanför. Det är som att titta på en vargflock. Den svagaste lägger sig och blottar strupen, snälla hugg mig inte, låt mig få vara med, låt mig bara få en tugga mat någon gång. För om man är en ensamvarg så kommer man inte att överleva. Men de lät inte bli att hugga mig, säger hon. Mamman försökte varna henna Hon började må riktigt, riktigt dåligt. I efterhand har hon reflekterat över vilken säkerhetsrisk det kan innebära på ett ställe som jägarbataljonen. Själv upplever hon sig som stark men har funderat på vad som skulle kunna hända om en labil person mådde som hon gjorde då. När hon kom hem på helgerna under värnplikten slutade hon umgås med sina kompisar. Hon ville inte visa hur förstörd hon var. Hon började också ifrågasätta om hennes gamla kompisar verkligen ville umgås med henne. Hennes mamma hade försökt varna henne för att tacka ja till värnplikt på jägarbataljonen. Hon var orolig för sexuella trakasserier. Då hade Ylva sagt att det är det är ju inte vilka som helst som tas ut till en sådan utbildning. Det är de bästa. Hon hade själv fått 6 plus i medelvärde i muskeltestet på mönstringen vilket är mycket bra för en tjej. Kravet låg på sju. Pliktverket hade sagt att hon inte behövde oroa sig för att hon inte skulle klara utbildningen fysiskt.  ? Jag hade hört att jägarna, de tar hand om varandra. Så i mina ögon var det inte så stor risk att råka ut för något. Jag tycker att jag hanterar killar ganska bra civilt så det här kom som en överraskning för mig. Jag anser att jag blev mobbad och råkade ut för sexuella trakasserier, inte fysiskt sexuella trakasserier, men i den bemärkeslen att jag behandlades negativt på grund av att jag var tjej. När det här hände ville mamma plocka mig därifrån. Hon var orolig för min mentala hälsa helt enkelt. Det har jag förståelse för. Hon har nog sett mer än vad jag kunde då. Gav upp och begärde avsked Det som till sist fick henne att vakna till sans var när hon upptäckte att hon började ändra sina värderingar. Det var en annan person, en kille som råkade illa ut. Då valde hon att inte försvara honom. Hon kalkylerade med att hon skulle råka illa ut själv, både av befälet och killen, av killen för att hon då skulle ha visat att han var svag och behövde hjälp. När hon insåg att hon hö