Hur började det?
– Jag började som sjukvårdsbiträde på läkarmottagningen i Råneå. Det var mitt första jobb och ett jobb som knappt gav någon inkomst. Läkaren, Olle Lagerstam, fick betala sitt biträde själv. Jag började med 150 kronor i månaden och mat. Det var 1955. Jag hade just gått ut handelsskolan. Olle Lagerstam var en legend i byn, helt otrolig.
Sedan blev det lasarettet i Luleå?
– Jag jobbade på kirurgen och på operationsavdelningen som mottagningsbiträde. Då fick man se både det ena och det andra. Till ambulansintaget kom allting och det var inga vackra syner när ambulansen kom. Poliserna som kom in tyckte att jag borde bli polis.
– När jag ville in vid polisen fanns det en väldigt omtalad chef, landsfogden Hans Fjellner. Han satt där och ondgjorde sig rent ut sagt, det var verkligen inget positivt med polisjobb utan bara eländes elände. ”Jag har stått så många arbetsskift på operation, så jag pallar nog för det”, sa jag.
– Jag började den 2 maj 1958, för jag måste hinna fylla 21 år först. På den tiden måste vara 21 innan man fick bli polis.
Vad hade du för titel när du började den 2 maj 1958? Var du ”polissyster”?
– Jag var polisaspirant. Jag hade inte sagt någonting om att jag skulle söka mig till polisen, jag visste att det skulle bli ett herrans liv. Inte skulle en kvinna till polisen inte, Nej, nej! Mamma och pappa gillade det inte, men det tog jag ur dem ganska snabbt.
Utbildades du här i Luleå?
– Det fanns en polisskola i Luleå med två klasser.
Var du ensam tjej där?
– Vi var två. En var på länsstyrelsen och gick polisskolan, men hon jobbade aldrig som polis. Vi två gick i samma klass.
Kändes det bra att ni var två kvinnor?
– Hon hade studentexamen och var gift, hade familj så hon var helt annorlunda. Jag bodde på Kyrkogatan 1, ett ungkarlshotell med enkla rum. Det var många poliser som bodde där, för föreståndaren var polis och bodde i lägenheten intill. Skolan tog 21 veckor, man hann inte lära sig lika mycket jämfört med dagens utbildningstid. Men man kunde klara sig ganska bra.
Lärde du dig mera av att vara tillsammans med dina kollegor?
– Ja, man hade alltid killarna med sig. Det var många äldre killar som jag jobbade ihop med. Jag vet inte om det blev så med avsikt eller om det bara blev så. De här som man jobbade med, de kan man alla namnen på fortfarande. Vi var ett gäng som hade våra skift och vi jobbade mycket tillsammans. Vi kunde ta varandras skift om någon behövde ledigt två timmar för att hämta barnen. Det blev som en samhörighet. De killarna har jag fortfarande kontakt med då och då.
Det var ett bra kamratskap inom poliskåren i Luleå?
– Nja, de gjorde skillnad på kvinnor och män. ”Du är tjej, du kan väl fixa det där”, fick man höra då och då. Men så har det varit i alla tider, så det är bara att skjuta ifrån sig. Vi hade bra sammanhållning och det var det mest naturliga i världen att ställa upp, att tänka ”Jag stannar tills han kommer för jag har ingen som står och väntar på mig hemma”. Det var inget snack om saken.
Var du ensam kvinnlig polis i Luleå?
– Det fanns en kvinnlig polis vid statspolisen. Vi satt på Rådstugatan, den ordinarie polisen i Luleå. Och i stadshuset så satt statspolisen. Där fanns det en tjej, men vi hade ingenting med varandra att göra.
Men du hade på något sätt chefernas stöd? Du har berättat att du gick till en av dina chefer och sa att det inte går att dirigera trafik i 20 graders kyla i kjol. Fanns det inga långbyxor till den kvinnliga polisuniformen?
– Det var en kjol med ett fruktansvärt brett veck, motveck, fram och bak.
Var det för att ni skulle kunna springa?
– Jo, men så mycket fick man inte springa att man kunde utnyttja det vecket. Sedan hade vi kavaj och så vapenrocken på det. Man fick klä sig underifrån så man höll sig varm. Och skor... Det skulle vara en sko utan spänne, svart, med snören. Det var inte alltid som det fanns en svart sko i min storlek. Jag kunde få köpa bruna skor, köpa färg och måla dem. För det skulle vara svarta skor.
Där stod du och dirigerade trafik i 20 graders kyla?
– Ja, men då hade jag läderstövlar för då fick jag använda dem. Jag sa till chefen att jag inte klarar att vara ute i detta, jag fryser ihjäl. Knäna var alldeles röda. Det fanns någonting som hette slalombyxor, med hällor under fötterna. Dem fick jag ha och så hade jag ridstövlar utanpå. Vi hade ibland två timmars pass med patrullering på tjänstgöringslistan.
Var det så att om det fanns någon som var motståndare till kvinnliga poliser så var det rätt ofta kvinnor?
– Det var nog mer kvinnor som var motståndare. Jag måste säga att jag har nog varit förskonad i alla fall under den tid jag jobbade. I alla fall om man jämför med hur det är idag, så var det nog snällare då. Visst kunde de vara syrliga i snacket, men de var ändå lite mer försiktiga.
– Jag ser tjejerna i dag och vad de har på sig för kläder i tjänsten. Vi kunde komma ut till en trafikolycka där det inte var plogat. Det var bara att inse att man skulle få vatten i stövlarna och bli blöt. Men det fick gå. Ett annat exempel: jag fick betala strumporna och det gick mycket strumpor. Man fastnade i möbler, gamla stickiga möbler. Det här har gjort att när jag ser en som jobbar i uniform och har strumpor som avviker, då reagerar jag på en gång.
Blir du arg?
– Nä, jag tänker: har de ingen som kan säga till? Har du uniform, så har du uniform och då ska du gå klädd som du ska och inte bara dra ihop vad som helst. En ljusgrå strumpa till en mörkblå uniform, det kan i och för sig tyckas vara en bagatell. Men det ska vara som det ska vara. Man har ju sett skräckexempel. Tjejerna i dag har mycket bättre kläder, samma utrustning som männen.
Vad hade du för utrustning? Vad skulle skilja dig från en polis idag?
– Jag hade en väldigt snygg uniform, skräddarsydd, med guldfärgade knappar. Och batong. Min dotter frågade en gång när jag hade slutat om hon fick låna uniformsjackan om hon sprättade bort knapparna, men sedan sydde på dem igen. Det fick hon. Hon kom hem och så: ”Mamma, jag trodde jag skulle dö, för bakom mig i kön till korvkiosken stod snutbilen!”
Kan du dra dig till minnes någonting speciellt som hände under de här polisåren, från 1958 till 1962 då du bytte jobb av familjeskäl och började hos kronofogden i Boden?
– Ja, en hel del, branden på stadshotellet till exempel. Och en jul. Det var dagar man egentligen inte ville uppleva. Det var långhelg, pengarna var slut och spriten var slut och allting var slut. Vi kom dit och det såg ut hur som helst i lägenheten, flera barn satt i kissblöta sängar. Den lilla ungen sa: ”Pappa ha’ sticke kniven i mammas hand”. Barnen var hungriga och de grät och det var allmänt elände. Vi var två poliser och det var ont om folk i helgen. Flera gånger sa de i ledningen ”Nu får ni snabba på”, men jag sa ”Vi kan ju inte lämna som det är här med småbarn och allting”. Andra minnen är sådana där ruskiga trafikolyckor. Men man kan ändå sålla bort det ur minnet. Man måste helt enkelt.
Du är rullstolsburen idag, vad var det som hände?
– Jag fick en propp i ryggmärgen och det läker inte. Det kan bli bättre, men det går sakta och det får inte bli något mothugg. Och jag har haft så mycket motgångar, så.... Sjukvården tittar på födelseåret och tänker att ”det är snart slut”. Många i min ålder upplever det. Men åren på polisstationen var jättebra och det var inte lika jobbigt som man läser om i tidningen idag.
Dina nutida kollegor har det värre än du hade det.
– Det kan jag, utan att ha egen erfarenhet och säkert veta, påstå.