Varje år drabbas 7.000 svenska
kvinnor av bröstcancer. Vid sidan av kämpar närstående för att hålla ihop tillvaron samtidigt som de brottas med rädslan att förlora sina älskade. Möt Stefan
Ekenberg som önskar att sjukvården hade plats för hela familjen.
För fyra år sedan kontaktade Stefan Ekenbergs sambo Linda, som han numera är gift med, vårdcentralen efter att ha känt en knöl i bröstet.
– Just då hade de haft någon slags kampanj om bröstcancer och det kom många samtal från kvinnor. De trodde först att Linda var en av dem som var oroliga utan att det var något, säger han.
Några veckor senare gick Linda på mammografi och efter provtagning kallades paret till Sunderby sjukhus. När cancerbeskedet kom kände Stefan Ekenberg en stor tomhet.
– Jag tror inte att jag riktigt fattade vad det betydde. Min pappa dog i cancer och min första tanke var nog: Jaha, då var det dags igen, säger han.
När greppade du vad det var som hände?
– Det var först efter alla behandlingar, när hon gjorde sin rekonstruktion av bröstet. Jag var med i operationssalen. Om man har sett någon bli sövd så vet man. Det ser nästan ut som att en person dör. Jag tänkte att så här skulle det ha varit om hon dött. Då brast det för mig. Det var förra året, så det tog tre år för mig att förstå. Jag hade så fullt upp med att stötta Linda att jag nog inte haft tid att bearbeta det själv.
Bröllopsplaner
När Linda blev sjuk hade hon nyligen flyttat ihop med Stefan och paret planerade bröllop kommande sommar. Detta fick skjutas på framtiden – i stället blev tillvaron en kamp mot sjukdomen. Bröstet opererades bort och på det följde cellgifter och strålning.
– Efter behandlingarna var hon ljusskygg, jättetrött och låg i flera dagar. När man får cellgifter är man inte så stursk.
Stefan Ekenberg upplevde ibland att han saknade verktyg för att ge Linda det stöd hon behövde.
– Det handlar mycket om rädsla, att man är rädd själv också. Man får ju, inte helt men delvis, bortse från sina egna känslor. Man är i ett läge där man riskerar att förlora sin livspartner. Det enda verktyg man har är sina egna känslor och det är inte alltid uppbyggligt att visa dem för henne. Hon är ju sjuk och uppe i sin egen rädsla och sorg.
Förändrat utseende
Det var aldrig någon inom sjukvården som frågade hur Stefan Ekenberg mådde. Han efterlyser en helhetssyn på familjen, vilken i hans och Lindas fall också omfattar två barn.
– Naturligtvis behöver man hjälp med det känslomässiga men också med information. Vad händer med Linda? Vad gör ni? Efter ett tag ville hon inte att jag skulle vara med på sjukhuset. Då hade det varit bra om hennes läkare meddelat hur det gick. Det kanske låter väldigt akademiskt men jag hade velat ha hjälp med metoder att stötta Linda i det hon gick igenom. På sätt och vis blev jag ju hennes terapeut, säger han.
Operationen och behandlingarna med cellgifter gjorde att Lindas utseende förändrades.
– Linda blev enbröstad och tappade håret, hon kände inte igen sig själv. Hon tror sig veta att jag ljuger när jag säger det, men faktum är att det spelade absolut ingen roll för mig. Men när hon stod framför spegeln och kände sig stympad var det svårt för henne att förstå att någon kunde tycka att hon var vacker, säger Stefan Ekenberg.
För honom har det betytt mycket att kunna skratta även när livet varit riktigt elakt.
– Jag tror att det är bra att avdramatisera det. Humorn har varit en viktig beståndsdel för mig. När Linda tappade håret kallade vi henne för Flint Eastwood, säger han.
Hur har ni det i dag?
– Vi är tajtare som familj. Framför allt är jag och Linda mycket tajtare. Vi är båda förändrade jämfört med hur vi var innan. Man har fått bearbeta sin egen dödlighet.