I samma ögonblick som du inser att du faktiskt är förälder, i det ögonblicket händer det något. För mig tog det ett tag innan jag identifierade mig själv som förälder och mamma. Det kändes liksom overkligt och lite småsjukt, är jag inte ett barn själv? Lite så.
Alltså, missförstå mig rätt. Klart att jag begriper att jag inte är ett barn, men ibland känns det som om jag inte är en dag äldre än 19 och att då sitta med en bebis känns galet. Nu, några år senare känns det lite mindre galet. Därmed inte sagt att det är en helt naturlig roll.
Nå, men åter till vad som händer när du inser att det här lilla livet är ditt att förvalta och ta hand om resten av ditt återstående liv. Det är då man inser att livet är skört, man vill skydda sin lilla unge från allt. Elaka förskolekamrater som skräms med spöken får jag helt plötsligt lust att hota lite lätt, notorisk fortkörare som jag själv är blänger jag nu på bilar som kör fort efter byavägen när vi är ute på promenad.
Listan kan göras lång. Men summan är den samma, jag vill skydda mina barn från allt ont i världen. Jag vill att de ska växa upp och bli den bästa person de kan bli, oavsett vilken väg i livet de väljer. Jag kommer att älska dem villkorslöst, för jag är mamma. Förälder.
Med det sagt blir jag helt förstummad när jag i veckan såg programmet ”Regnbågshjältar” på SVT. Före detta elitidrottarna Kajsa Bergqvist och Peter Häggström som båda är homosexuella har träffat andra elitidrottare som kommit ut, antingen under pågående karriär eller efter avslutad karriär.
Det som gör mig så oerhört ledsen och förtvivlad är hur svårt det är för idrottare att vara den de verkligen är under en pågående elitkarriär. För många som kommit ut efter avslutad karriär handlade mycket om att de ville bli identifierad för de prestationer som hen utförde på idrottsarenan och inte som ”homosexuell idrottare”.
Många av idrottarna som kommit ut under pågående karriär vittnar om att prestationerna blivit bättre när de vågat stå för den de är. En sten som släpper från axlarna som gör att du hoppar längre och kastar längre. Kanske vågar det extra tricket eller orkar träna lite hårdare.
I det senaste avsnittet av ”Regnbågshjältar” träffade Bergqvist och Häggström den sydafrikanska spjutkastaren Sunette Viljoen som så sent som förra året vann OS-silver i Rio. Viljoen kom ut som homosexuell för fyra år sedan och blev då utfryst av sin familj. Det är så starka citat i programmet att jag inte kan göra annat än att gråta. Viljoen berättar om att hon gör många stolta, men att de personer som hon verkligen vill ska vara stolta över henne – föräldrarna – inte bryr sig om henne.
Hon har skrivit brev efter brev för att föräldrarna ska återuppta kontakten, men får kalla handen. Det gick så långt att hennes bror attackerade henne fysiskt när hon berättade att hon hade en flickvän.
– De har tagit avstånd från mig och valt att inte vara en del av mitt liv. Det enda jag vill är att de ska acceptera mig som jag är. Jag tror att de känner att de har gjort något fel, att de har misslyckats med mig. Jag vill att de ska acceptera mig för den jag är, säger Sunette Viljoen i programmet.
Viljoen bor i Sydafrika och det finns en annan kultur kring homosexualitet där, men att avfärda en sådan här händelse med det argumentet går inte. För det händer även här – i Sverige.
Och jag kan inte förstå det. Mina barn är mina barn, om de hittar någon att älska och som villkorslöst älskar dem tillbaka kunde jag inte bry mig mindre om det är en man, kvinna eller transperson som står för den kärleken.
Visst, jag ska inte ljuga. Jag skulle oroa mig. Men inte för deras kärlek. Jag skulle oroa mig för att deras livsval skulle innebära att de inte fick samma förutsättningar som andra. Att de skulle bli trakasserade eller hotade, hatade eller diskriminerade. Det skulle vara min oro.
Inte kärleken.