Vi sitter i den svarta skinnsoffan på Siw Öbergs frisersalong på Hermelinsgatan, det är fortfarande morgon. Då och då ringer någon kund för att boka klipptid, annars är det lugnt och stilla. Strax efter klockan nio kommer dagens första kund till hennes son som också arbetar på salongen.
Du är involverad i ett biståndsprojekt i Gambia som resulterat i att två skolor byggts. Hur gick det till?
– Det här var 2013 och det var en semesterresa, och som vanligt hade jag läst på om landet vi skulle resa till. Gambia är väldigt fattigt även om det inte är svält och mina tankar handlade om hur man skulle kunna hjälpa nu när man var på plast. Jag bad en av killarna, Lamin Jammeh, som jobbade på hotellet vi bodde på att visa mig och min man samt min syster och svåger en skola. Han tog oss till byskolan i Jufureh där det gick 100 barn, jag började grina när jag såg hur de hade det. De satt på golvet, de hade inte ens en penna en gång, det fanns ingen dörr, ingenting, de bara satt där. Så tänker man på barn här som sitter med datorer och gnäller. Jag frågade Lamin om han ville bli vår ambassadör på plats, han blev så rörd och kände sig så hedrad så han grät också och på den vägen är det. I dag har vi byggt två skolor med fyra klassrum för 200 barn. Den andra skolan ligger i Manduar, en by som bett om en skola i flera år. Det kostar inte mycket att bygga, 20.000 kronor för en hel skola. Jag tänker att kan man hjälpa skolbarn då har man i alla fall gett nyckeln till hopp om en framtid.
Hur får ni pengar till skolorna?
– Vi samlar in pengar här på salongen, även skolor i Luleå samlar in pengar. Svedjeskolan på Hertsön till exempel har haft Storsjung två somrar på raken och skänkt pengarna därifrån, en skola i Stockholm arrangerar loppis, fler skolor är på väg. En lokal restaurang har också sponsrat, på salongen fick vi sälja vatten och läsk som blivit över efter Hamnfestivalen. Under årens lopp har det sammanlagt kommit in ungefär 35.000 kronor. Vi skickar pengar så att arbetet görs på plats, då skapar det även arbetstillfällen. Det här har även lett till att flera av mina kunder skaffat fadderbarn där.
Blir den en tredje skola?
– Det vet man aldrig. Men vi har sagt att vi först ska ha toaletter, det är det viktigaste och det tycker Lamin också. Men först ska vi vänta och se hur det blir med turismen i landet, för oss är det viktigare att de inte svälter. Gambia har tappat turismen på grund av ebola, de har inte ebola där men resebyråerna har ställt in resorna dit för säkerhetsskull.
Har du några fadderbarn?
– Nej, jag har alla skolbarn sen hjälper jag och en av mina systrar Lamin och hans familj privat. Vi avlönar honom så att han i sin tur kan hjälpa människorna i kollektivet där han bor, sedan tar han hand om alla fadderbarnen, skickar bilder till fadderfamiljerna och så.
Under en resa till Vietnam hjälpte du också människor som inte har det så bra, bland annat såg du till att en buss med turister åkte till en glasögonbutik så att butiksägaren skulle få sälja. Varför gör du sådana saker?
– Därför att alla människor kan göra skillnad om man bara inte är egoistisk. Är man god mot någon så får man igen det på så offantligt många sätt, förstå vilken rikedom att jag lärt känna massa människor i Gambia som är lyckliga trots att de inget äger. Jag är nog fostrad så också, att man måste ta hand om varandra, då blir man även lyckligare som människa själv.
– Jag tycker även att mötet med andra människor är spännande, när jag var på Gran Canaria träffade jag en gambier och när jag berättade om skolprojekten blev han jätteglad. Han sade också att vi ska veta att presidenten ser oss, att han känner till allt som händer i landet och att det inte skulle förvåna honom om vi blir inbjudna till hans palats förr eller senare. Han bad oss då att hälsa till presidenten att han måste vara givmildare med sitt folk så att de inte behöver vara så fattigt. Förstå vad roligt det skulle vara, det här gör ju vi helt privat i vårt nätverk på Facebook.
Blir det alltid så här när du reser någonstans?
– Nej, inte när jag far till Kanarieöarna (skratt). Samtidigt kan jag inte låta bli att röra i saker när jag kommer någonstans, sedan ser jag aldrig några hinder utan möjligheter. Jag är en positiv människa.
Du ska resa till Kuba två veckor i februari, vad händer där?
– Det brukar mina kunder också fråga, när jag svarar ingenting det är semester säger de att de inte tror mig. (skratt).
Du har arrangerat ett flertal Facebookmingel, där folk som är vänner på Facebook träffas på riktigt, vad är syftet?
– Mötet med människor, på riktigt. Man kan skapa mötesplatser på nätet men man måste ses också. Vi har varit mellan 150–200 personer, jag har arrangerat det som afterwork. Folk frågar efter dem, men jag har legat lite lågt ett tag då jag har sysslat med annat. Det blir fantastiska möten med människor, det är jätteläckert. Det finns dem som varit med på varenda mingel. Första gången jag skapade ett mingel så var det en chansning, men vågar man inget så får man inget veta. Jag vill ju inte dö nyfiken. Nu såg jag på tv om speeddejtning för pensionärer och funderar på om jag skulle arrangerade det här i Luleå. Visst skulle det vara fränt?! När jag och en av mina systrar var och hälsade på mamma som bor på ett äldreboende så kom det en gammal dam och sade att det skulle vara så trevligt om hon fick gäster. Tänk vad mycket gamla och ensamma människor det finns som sitter och inte har något som kommer och hälsar på. Men det behövs sponsorer, jag kan inte bekosta allt. Men jag är ganska duktigt på att rota fram sponsorer, det ramlar på småsaker hela tiden.
Hur orkar du med allt du gör?
– Jag gör det bara. Vi bor ju där vi bor vid havet, där är det alltid jättelugnt och tyst, jag samlar ofantligt med energi där, det är min oas. Där kan jag gå och sätta mig i ateljén eller läsa en bok. Sedan är jag väldigt energisk, det har jag alltid varit sedan jag föddes, jag har säkert flera sådana där bokstäver du vet. Min man kallar mig för kärnkraftverket, det gör även styrelsen i småföretagarna där jag är med.
Vad gör du i din ateljé?
– Jag målar tavlor av återvunnet material, gör tavlor som man kan ta på. Pengarna från det jag säljer går till biståndsprojektet i Gambia, en gång sålde jag en doptavla och för pengarna kunde Lamin som just fått malaria köpa medicin. Han var väldigt sjuk och vi trodde inte han skulle klara livhanken. Det var rörande både för mig och den som köpte doptavlan, tänk att födelsen och dopet kan rädda ett liv i Afrika, att mina tavlor kan rädda liv på andra sidan jorden. Det går med små medel, de här tavlorna kostar ju inte mig särskilt mycket, förutom tiden då. Nu målar jag inte så där jättemycket, mest på hobbynivå ibland när jag har lite tid över.
Varför utbildade du dig till frisör?
– Jag ville bli frisör, designer eller flygvärdinna. Men flygvärdinna rök snabbt, det var väl undermedvetet att jag ville resa. Jag tycker om skapandet, skapandet i frisyren. Jag började när jag var 15 år, 1981 blev jag delägare i en salong i Gammelstad, Siv och Lassefrisören hette den. 1987 blev jag min egen, Studio Zacks, då var Ted min son två år. Jag gör det mesta som faller mig in, jag har även hoppat fallskärm. Jag tycket det är kul att prova, ta steget ut i det okända. Jag är orädd av mig.
Vad skrämmer dig?
– Det som egentligen skrämmer mig är oärliga människor, människor som ljuger. Råhet hos folk och krig. Jag tror på godhet, hjälper man varandra så blir man tillsammans mycket starkare.
Har du blivit lurad någon gång?
– Ja, fy ja, nog har jag blivit lurad många gånger. Jag var nästan på väg att gå in i väggen, på grund av människor som jag litat på, det värsta som hände där var att min positivitet och glädje försvann. Fast sen tänkte jag i helvete, att någon ska kunna segra med att ha stulit min livsglädje och entusiasm, men det tog mig nästa två år att få tillbaka den. Jag bestämde mig för att lita på mig själv och min egen familj, vi stöttar alltid varandra. Vi är fem syskon, en stor trygg familj som alltid finns där.
Luleås kommunalråd Yvonne Stålnacke är din storasyster, du känner aldrig att du står i skuggan av henne?
– Nej, inte ett dugg. Vi är fostrade var och en för sig och till att ha skinn på nästan och göra det vi vill. När jag var liten och klippte sönder mammas vardagsrumsgardiner och fick skäll av henne så sa pappa, låt henne skapa. Mamma tyckte att jag lindade honom runt mitt finger, men vi var så lika. Han tyckte också om att skapa, snickra och klä om möbler. Han hade en hobbyrum i källaren där jag också tyckte mycket om att vara med. Han var bara 55 år när han dog av en hjärtinfarkt, men han var likadan som jag är. Jag minns en gång när han var uppe på taket och skottade snö och vi tyckte han var galen då vi var rädda att han skulle få en hjärtinfarkt till men han svarade bara lugnt att då följer den med ner. Han ville inte sluta leva och bli ett offer. Och så är det, man måste ha en drivkraft någonstans och inte låta någon sätta sig på en. När jag träffade min nuvarande man då var jag tre gånger Siw Öberg, bara för att se om han stod ut. Och när han gjorde det förstod jag att han var något att satsa på. (skratt).
Stämmer det att du haft en och samma kund i 40 år?
– Hon har hängt med mig sedan 1973, hon blir 80 nu och är fortfarande kund. Jag har ganska många som följt med mig som kunder genom åren då jag hållit på så länge.
Du har aldrig ångrat ditt yrkesval?
– Nej, skulle jag leva om mitt liv så skulle jag bli frisör igen. Jag hade uppehåll ett tag när jag flyttade till Stockholm, jag jobbade som städerska på rikspolishuset där och så klippte jag "svart" på bedrägeriroteln, fast nu är det preskriberat för det var för 30 år sedan. Jag städade på olika våningsplan och hade sax, kam, vattenflaska med i min kärra, de tryckte bara på knappen som visade att det var upptaget i deras rum så klippte jag och sopade undan sen, jag hade ju sopen med mig.
Finns det för mycket frisörer i Luleå?
– Ja, absolut. I 25 års tid har jag slagits för att det finns alldeles för många, vi är helt klart överetablerad. Varenda utbildning borde stänga ner i fem till sex år så att det inte blir ett överflöd. Vi skapar ju "svarta jobb" i stället vilket i sin tur innebär att vi minskar vår välfärd. Jag som seriös företagare ska leverera till vår välfärd med skatter och avgifter, men ju fler det är som går och klipper sig hos någon som gått en snabbutbildning och klipper hemma desto färre blir det som bidrar till välfärden. Nu är det inte bara vår bransch, utan en massa branscher, företagare har inte råd att anställa då man inte har nog med kunder. Branschen är utan tvekan överetablerad för länge sedan och jag har sagt i alla år att vi måste passa oss, men politikerna vill inte lyssna. Jag har heta diskussioner med min syster (Yvonne Stålnacke) om det här, jag brukar säga att hon börjar bli blå men hon håller inte med förstås. Jag har härjat med henne i flera år, men hon säger att alla måste få utbilda sig till det de vill. Men så är det inte, för om vi alla blir frisörer då kan vi bara klippa varann. 10 av 16 som går frisörskolan blir inte frisörer då det inte finns jobb, om alla som gått en utbildning till frisör ska få ett jobb då måste vi vara 20 miljoner människor i Sverige.