Vi träffas hemma hos Mikael Odhag i radhuset på Lulsundet i Luleå. Ute är det gråväder, han bjuder på kaffe och vi småpratar medan familjens rödfärgade katt Mango följer oss med stort intresse.
Varför blev du skådespelare?
– Jag har alltid varit en sökare och är väldigt nyfiken av mig, jag kan lite om mycket. Teknik har alltid intresserat mig och jag har haft lätt för mig i skolan, jag gick jag Naturprogrammet av slentrian. När jag var ung var jag tillsammans med en tjej som var med i Kyrkans ungdom, där var det väldigt mycket uppträdande vilket jag tyckte var kul. Jag tillhör inte dem som drömt om att bli skådespelare sedan barnsben. Det var väl först när jag var i 20-årsåldern och kom i kontakt med studentteatern som jag insåg att jag ville bli bli skådespelare.
Var du sån under din uppväxt, att du uppträdde under "roliga timmen" i skolan och så?
– Jo, så var det nog lite. Jag tror att det har att göra med vilken plats man har i familjen, jag har tre syrror och jag är supersladd. Jag var väldigt omhuldad och det blev att jag var Pellejöns och gjorde hyss och upptåg.
Har du tvivlat på ditt yrkesval någon gång?
– Det har inte varit självklart alla gånger. Jag hade en jättedipp på scenskolan där jag kände att jag kanske inte skulle palla med att jobba som skådis, fick oerhörda prestationskrav och en känning av scenskräck.
Du utbildade dig till skådespelare 1986 på Teaterhögskolan i Stockholm, fick du söka många gånger?
– Tre gånger, hade jag inte kommit in då hade jag troligtvis fortsatt att söka. Fast jag ville egentligen bli pilot, men jag kom inte in. Jag sökte två gånger, det var 1700 sökande och jag stod som andra reserv. I dag är jag glad att jag inte kom in, jag tror att det hade varit långtråkigt, ungefär som att köra buss fast i luften.
Är det glamoröst att vara skådespelare?
– Nej, det tycker jag inte. Jag ser inte glamouren utan det hårda arbetet och vardagen. Jag tror inte att många skulle palla, skådespelare är överrepresenterade bland alkoholmissbrukare och vid skilsmässor. inte bara för att det är sena kvällar. Socialt kostar det mycket att alltid jobba när alla andra är lediga. Visst är det häftigt med ljuset och glittret och visst finns det en magi, men 25 år i yrket innebär också ett hårt slit ibland. För mig handlar det om att behålla lusten, den dagen jag inte har roligt längre då går det inte. Jag skulle inte kunna stå på scenen då i alla fall, jag skulle gå sönder.
Hur hittar du lusten?
– Genom kollegor, materialet, publiken och genom att studera människor. Men även andra saker som böcker, film och promenader i skogen. Sen jag fick barn är teater inte allt för mig, livet är större än så. Teater är inte ett kall, jag är inte den skådespelaren. Ibland tänker jag att det skulle vara skönt med ett annat jobb som man inte tar med sig hem. Det här jobbet tar jag alltid med mig hem, lite beroende på vad jag gör så kan halva dagen gå åt till förberedelse. Livet på scen under en föreställning är inte som i vardagen, utan ett förhöjt liv som kräver stor koncentration och energi. I en svår roll så slår man inte på motorn fem i sju på kvällen utan redan på dagen för att vara förberedd.
Hur lär du dig texten till en pjäs?
– Det är inte så svårt, det mesta är kopplat till vad man gör på scenen. I en realistisk pjäs kommer texten automatiskt när man gör en viss rörelse, eller får en inpuls från en medspelare. I knepigare texter som är absurda och som inte har en logisk mening på det sättet går det också att memorera, men då får man använda andra tekniker. Det finns massor.
Hur länge tar det att lära in en pjäs?
– Vi repeterar oftast sex till åtta veckor innan vi har premiär. Texten brukar väl sitta efter ett par veckor men ibland kräver regissören att man kan texten till första repetitionsdagen. Det intressanta är inte att lära sig texten snabbt utan vad som händer med texten när man möter varandra på scenen. Repetitionen är ett forskande i texten och rollernas liv och hur man berättar sin historia på bästa sätt. Det finns inte ett facit, ingen uppsättning är ju den andra lik. Byter man ut en skådespelare så blir också resultatet annorlunda, tack och lov.
Just nu spelar du i Zaza/Albin i den prisade musikalen La Cage auxFolles. Den fick sitt stora genombrott i Sverige på 1980-talet när Jan Malmsjö hade rollen som Zaza, ligger det någon prestige i den?
– Först när vi bestämde att jag skulle göra den så tänkta jag, 'jaha, okej' nu blir jag jämförd med Jan Malmsjö och Loa Falkman. Men så fort repetionerna startade så försvann allt det där. Vi har gjort vår egen La Cage, den är aldrig tidigare gjord med två musiker och en professionell dansare och Norrbottensteaterns egna ensemble. I Göteborg där jag såg den var det 17 man i orkesterdiket och 12 dansare, 38 människor på scen totalt.
Du har hyllats av kritikerna för din roll i LA Cage, påverkar det ditt jobb på scen?
– Jag brukar säga att jag aldrig läser recensioner men det är väl en halvsanning. Jag brukar försöka att inte läsa dem för när jag gjort det har jag blivit påverkad på fel sätt. Med La Cage känner jag av att det är bra och uppskattat det vi gör, när vi åker och handlar kommer det nästan alltid fram folk och berömmer föreställningen. Det är jätteroligt och det värmer för det känns ärligt. Jag märker även av det när vi spelar, slutapplåderna känns väldigt varma.
Är det skillnad på en tisdagspublik och en lördagspublik?
– Jag vet inte. Nog är det väl lite svårare att få den rätta ”nattklubbskänslan” på en tisdag. Under La Cage kan man sitta och dricka alkohol, ibland händer det att någon i publiken blir överförfriskad vilket kan vara lite jobbigt. Jag kommer ihåg en lördagsföreställning som var jävligt jobbig, i slutet av första akten under sången "Jag är som jag är” så sitter det två berusade killar och garvar. Sången handlar om utanförskap, om rätten att få vara annorlunda och den man är oavsett kön eller sexuell läggning. Jag vet inte om de hade bögskräck eller vad det var, men jag kände mig arg, ledsen och kränkt.
Din fru, Anna Azcárate har regisserat föreställningen "Man ska vara två" som du har flera roller i, hur var det?
– Det var ett väldigt roligt jobb men krävande. Eftersom vi känner varandra så väl så vet hon mina bra och dåliga sidor och hon ger sig inte vilket är bra. Jag skulle gestalta fyra olika män och fick problem med en rollgestalt "Olle” som skulle vara stor, högljudd och bökig, ganska långt från mig själv och jag fick inte riktigt till det. Men Anna gav sig inte och var på mig som en igel, jag blev rätt sur fastän jag visste att hon hade rätt. Jag tror man vågar mer när man känner varandra väl, man känner sig trygg och vågar ”bråka". Och i slutändan blev det en väldigt fin föreställning som blev uttagen till Teatrerbiennalen det året.
Du har gjort en del film också, om du fick välja mellan film eller teater vad skulle du välja då?
– Teater. Jag tycker om processen, mötet med mina medspelare och själva utforskandet av texten. Det känns som att vi skådespelare inom teatern är med och kan påverka resultatet mer än i en film. Film görs oftast i klipprummet och du kan lika gärna bli bortklippt. Möjligtvis i en stor roll på 30 dagar kan det bli annorlunda och skådespelaren kan styra mer, men jag har mest gjort två till tre dagars biroller, fast det är rätt kul. Samtidigt tycker jag att filmbranschen är ganska jobbig. Det kan hända att filmcastingen är klart och så fattas det pengar, då lägger man ner och allt är helt bortkastat. Men jag tycker det är kul med tekniken, men teaterbranschen känns mer ärlig. Jag skulle gärna göra mer film, men jag har även fått tacka nej till erbjudanden, jag är ju anställd av Norrbottensteatern och det jobbet måste gå först.
Är du duktig på något annat än teater?
– Jag tycker väldigt mycket om fotografi och har jobbat som kofotograf. Det var när jag gick Agronomlinjen, jag praktiserade på en bondgård som skulle öppna en privat seminstation. Bonden köpte tjurar från Kanada och England och sålde tjursperma och skulle ha en ko- och tjurkatalog. Det är en jätteaffär och en bra tjur kan kosta 500 000 kronor. Först innan fotograferingen skulle kon eller tjuren tvättas. Man schamponerade så att pälsen skulle bli ren och så att eventuella skavanker skulle döljas. Klövar och horn smörjdes in med skokräm. Själva fotograferingen skedde ute på ett fält och en person stod med en med en metrev och höll ner svansen på kon så att den inte ska slå, kons frambenen ställdes upp på en liten låda täckt med hö, tio meter framför stod fotografen och en personer med en klocka, när det var dags för foto ringde klockan och en person trycker till över länden på kon vilket gör att den rätar på ryggen samtidigt som svansen drogs ned med snöret. Det här tjänar man stora pengar på. Helt sjukt.
Du och din familj ska flytta från Luleå, vart och varför?
– Jag har tagit tjänstledigt ett år. Vi ska flytta till Gröndal i Stockholm, vi köpte en lägenhet där i påskas och flyttbussen går 15 december. Vi vill göra ett äventyr, Anna har varit här länge och hon vill bo en storstad innan hon dör. Dessutom kommer vi närmare familj och släkt.
Vad vill du då?
– Göra någonting tillsammans. Teater i Stockholm lockar inte så där jättemycket, jag behöver heller inte nödvändigtvis jobba med teater, jag har lite olika bisysselsättningar. Jag har fått ett utbyte med teateralliansen så jag kommer att vidareutbilda mig och hålla instrumentet igång. Jag kan fortfarande jobba här någon gång, Norrbottensteatern är den finaste arbetsplats jag haft med världens bästa lekkamrater. Jag tycker att Luleå är en bra stad att bo i, särskilt om man har barn. Åren här har mestadels varit bra, jag tycker det är en fantastisk kommun och livskvalitet.
Vad är det som inte har varit bra med Luleå?
– Det mesta har varit bra, sedan har det varit några personliga dippar av väldigt privat karaktär som jag inte vill nämna. Ibland har jag kunnat känna att det funnits ett bildningsförakt hos vissa, lite Jante, lite lågt i tak och det skrämmer mig. Men visst, det finns i Stockholm också.
Vilket teaterroll är du själv mest stolt över?
– Jag lever i nuet. Det är en väldigt positiv känsla kring hela föreställningen som vi gör nu, folk är väldigt glada. Men även andra roller har betytt mycket för mig. Det är så olika, ett arbete är inte likt det andra. Jag tycker väldigt mycket om skådisar, de har väldigt ofta hjärtat i handen och vågar och utsätter sig för mycket. Det är en väldigt fin egenskap att våga vara sårbar och det är det som gör jobbet så fruktansvärt roligt.
Hur ser en typisk fredagskväll ut?
– Först väntar jag på att min son Theo ska komma hem från skolan, om han nu kommer. Jag försöker även sova en halvtimme, sen lagar jag middag. Därefter åker jag till teatern där jag måste vara klockan 17.15. Jag börjar med smink och uppvärmning av röst och kropp. Föreställningen börjar klockan 19.00 och slutar 21.50. Sedan väntar dusch och avsminkning. Jag är hemma kring 22.20 och då är det ”fredagsmys”.