Vi träffas hemma hos Anna Waara en tidig förmiddag i hennes bostad. Vi slår oss ned i köket och hon bjuder på snabbkaffe, själv föredrar hon the. Hon kokar upp vatten i en kastrull på spisen samtidigt som vi diskuterar var bilderna till artikeln ska fotas. Vi beslutar att de ska tas utomhus, det hon älskar allra mest med Luleå som stad är närheten till naturen och vattnet.
Du har bott på flera platser i världen, vilka?
– Jag har bott i Palestina i två omgångar och i Egypten. I Palestina gjorde jag volontärtjänstgöring i ett flyktingläger, jag var kring 20 och ville se världen. Det var väldigt omvälvande, det var min första resa själv utomlands och bara det att leva runt vapen var konstigt. Jag kom ifrån Åre och hade aldrig sett ett vapen och det var väldigt speciellt att möta de levnadsvillkor som var där i ett permanentat flyktingläger. Sedan var jag där under fem månader och gjorde min praktik. Därefter bodde jag i Egypten till och från under något år, jag behövde någonstans att landa innan jag flyttade tillbaka till Europa, i Palestina hade jag just konverterat. I Egypten träffade jag även en man.
Jag utgick från att du konverterat för att du förälskat dig i en man, men så var det inte. Varför konverterade du till islam?
– Det har gått snart tio år och jag kan fortfarande inte svara på frågan på ett lätt sätt. Det är så komplicerat, för mig var det en del av en livsprocess. Jag blev väldigt kär i islam, det var mycket en intellektuellprocess, islam har alltid varit ett intellektuellt val för mig men det var också mycket ett hjärtats bekännelse. Resan till Palestina var omvälvande och jag träffade många olika människor från hela världen som jag tyckte mycket om, gemensamt för många var att de var muslimer och det väckte en nyfikenhet hos mig. Då hade jag precis samma begränsade kunskaper om islam och religion i allmänhet som många andra har här. Min nyfikenhet började egentligen redan 2004 innan jag åkte till flyktingslägret för praktik, då jag hade mejlkontakt med flera av de andra deltagarna som var muslimer. Jag var väldigt provocerad av religion i allmänhet, jag gick ur svenska kyrkan samma dag jag fyllde 18 år, jag var uttalad religionsmotståndare men samtidigt väldigt nyfiken.
Så från att ha varit uttalad religionsmotståndare så konverterade du?
– Ja, på ett år ungefär. Det var en privat process också, jag pratade inte så mycket om det förutom med människorna runt mig. Islam har alltid varit en trygghet för mig, en ram. Om man vill utöva min bild av islam har man väldigt mycket skyldigheter mot sig själv, samhället och världen. För mig var det en trygghet att få landa i det här ansvarskonceptet, det tilltalade mig mycket att jag hade en andlig, spirituell skyldighet mot mig själv att ta hand om mig själv och ta hand om andra runt mig och bete mig på ett bra sätt.
Vad är svårast med att leva som troende muslim?
– Ibland kan det vara lite utmanade att leva i den starka sekulära normen som finns i Sverige, religion ses som väldigt negativt och det kan vara svårt. Det är en väldigt starkt press från samhället, att vara religiös är någonting väldigt extremt negativt.
Är det någon som vänt dig ryggen på grund av att du konverterat?
– Ja, det är det, absolut. Men det har inte bara med min tro att göra utan också mitt engagemang, det finns också värdegrundskonflikter. Ibland är det svårt att veta vad som har med konverteringen att göra, jag konverterade ju som väldigt ung och man går ju också olika vägar i livet och växer ifrån varandra. De som vänt mig ryggen sårar mig, det är svårt i allmänhet när jag har människor runt om mig som har rasistiska åsikter, det blir väldigt personligt i tanke på min familj och att jag själv är utövande muslim. Att rösta på Sverige demokraterna för mig är att rösta mot min rätt att vara den jag är och mot mina mänskliga rättigheter och det blir väldigt personligt. Det är svårt att förhålla sig mot det på ett professionellt sätt.
Det fanns en hotbild mot dig, vad var det frågan om?
– När man är offentlig så är det väldigt många människor som har åsikter om det, islamofobi visar sig då kanske tydligare när man ser offentliga uttryck av islam. Jag har varit med i frågesport i teve för något år sedan och då fick jag också brev hem, men det var ändå inte som det var nu här i Norrbotten. Men det känns som det var någonting som Norrbotten behövde gå igenom, men nu har det lagt sig. Det var någon som sade till mig att den första av allting måste gå igenom det, men sedan vänjer man sig. Jag är i och för sig inte den inte den första som varit i tidningar, men det provocerade på något sätt.
Tror du det provocerade mer för att du är kvinna?
– Absolut, helt 100 procent. Rasism, sexism och islamfobi, allt intolerans och allt hat det hänger ihop det är jag absolut säker på.
Polisanmäler du?
– Jag polisanmäler allt av princip. Det finns enorma mörkertal när det gäller hatbrott, därför att människor inte anmäler. Man måste synliggöra det som faktiskt händer annars är det svårt politiskt att agera på problemet som finns om man inte ser det i statistiken. Inget av det jag anmält har lett till åtal, det finns också en problematik i hur man klarar av att hantera de här brotten, det finns ju en väg att gå även för polisen kan jag tycka i rättssystemet.
Hur hanterar du att du utsätts för hatbrott?
– Jag tror att man bara gör det ... på något sätt, man pratar med många människor och har en analys runt det och hur man ska bemöta det. För mig är det en del av ett politiskt skeende, en politisk strävan om att försöka förändra och då får man tyvärr räkna med de här grejerna. Men det är klart, man får hela tiden ha en beredskap för hur man ska förhålla sig till det.
Är du rädd någon gång?
– Nej, det har jag aldrig varit även om jag tyckt det varit jobbigt. Jag åkte utomlands till Kanada i fjol och då märkte jag hur jag slappande av på ett annat sätt, det blev mer tydligt då att jag är mer på min vakt här. Där är det väldigt öppet där jag var och mindre rasism helt enkelt.
Vad är det som driver dig i ditt politiska engagemang mot rasism?
– Lite självbevarelsedrift tror jag, jag är helt övertygad om att det är någonting som är nödvändigt. Det är inte ett val på det sättet, utan jag är övertygad om att man måste förändra samhället ganska snart om jag ska ha rätt att leva som jag vill. Mina rättigheter och andras rättigheter är inte självklara, jag vill ju kunna vara kvar här i framtiden och det är inte så självklart i dag att det är möjligt. Att var antirasist kostar på, att leva sina värderingar har ett pris i den här tiden när det finns så mycket rasism. Jag ser ingen annan väg. Sedan har jag alltid haft ett samhällsengagemang, där jag tycker det är viktigt att bidra och ta sitt ansvar i samhället. När jag var nio år var jag lokalordförande i Nordiska samförbundet mot plågsamma djurförsök, ha, haa, många tyckte nog det var lite underligt att en så ung person ringde och försökte värva medlemmar.