Vi möts en förmiddag i kontoret på Kungsgatan i Luleå. Lars-Åke Källhammer sålde för ett år sin andel i HusmanHagberg, men befinner sig på tillfälligt besök för att knyta ihop trådarna i ett par projekt. Han är fortfarande omtumlad efter hyllningen med stående applåder vid mäklarkedjans kick-off i Stockholm några dagar tidigare.
När jag ber om ursäkt för att intervjun tagit längre än den utlovade timmen får jag svaret: ”Det gör inget. Man kan inte alltid få lunch.”
Du är en person som sticker ut ur en folkmassa. Har det alltid varit så?
– Jag blev intresserad av kläder när jag var fyra-fem år. Min fru är också klädintresserad, men jag äger säkert dubbelt så många skor. Under hela mitt liv har jag haft en konstig mani att under en vecka ska jag aldrig bära samma plagg. Jag byter ut allt – skor, byxa, tröja och kavaj.
Stryker du skjortorna själv?
– Jajamän, min fantastiska fru är fascinerad över hur jag matchar mina kläder. Det är alltid samma procedur varje kväll. Jag bestämmer vad jag ska ha på mig, tömmer fickorna och lägger nycklar i nästa dags kläder. Min hustru brukar springa runt på morgonen och leta sina bilnycklar. Det där har jag fått efter farsan. När jag var 18 år och fick låna hans bil var det viktigt att lägga tillbaka nyckeln i rätt ficka för han skulle aldrig komma på tanken att kolla i sin andra ficka.
Är din klädstil en gimmick för att sticka ut i en tuff bransch?
– Nej, jag är fåfäng så att det sjunger om det. Jag brukar skoja att om jag inte blivit fastighetsmäklare hade jag antingen varit pingstpastor eller rockstjärna. Du ser väl, jag har mycket juveler och grejer på mig.
Jo, men varför pingstpastor?
– Jag älskar att stå på scen. Jag hade kunnat bli en av de där amerikanska väckelsepredikanterna som man ser på TV.
Vad är det dyraste plagg du köpt?
– Då får vi hoppa över klockorna för de är de definitivt dyrast. Jag köpte någon fårskinnspäls när jag gifte mig och den kostade en rejäl slant. Annars är mitt största intresse skor och jag köper inga billiga skor. Det ska helst vara handgjorda engelska skor; Crockett & Jones, Church’s eller Johnston & Murphy. Det är ett skäl till att jag har så många. Jag äger skor som är 15 år gamla.
I tidningsarkivet förekommer du i många artiklar, men aldrig om ditt privatliv. Hur kommer det sig?
– Det har blivit naturligt att vara förtegen om det privata. På något vis har jag blivit stans mäklare. Det har inte alltid varit positivt. Folk som inte träffat mig har ofta en felaktig bild. Det kanske blir så när man bär extrema kläder och äger fina bilar.
Var kommer släktnamnet ifrån?
– Pappa tog namnet Källhammer. Han växte upp i släkten Raattamaa i Nedre Soppero. Jag trodde fram tills jag var 15 år att vi var kusiner med Lasse Törnman, men då förstod jag att pappa blev adopterad.
På vilket sätt har mamma Borghild och pappa Helge påverkat dig?
– Jag har haft en trygg uppväxt. Mamma var tandsköterska, men var hemma med fyra barn. Jag är näst äldst och har en bra relation till mina syskon – även om vi är hemskt olika. Jag brukar skoja att min lillebror fick allt här (pekar på huvudet). Han har dubbla masters i vetenskap, medan jag fick allt mitt här (pekar på sin mun). Och jag har klarat mig rätt bra på det.
Pappa var polis. Hur har det präglat dig?
– Helge var av den gamla sorten med en polisspade under framsätet. Han stoppade många. Jag har mina föräldrar att tacka för mycket. Jag är dyslektiker och har alltid haft svårt för att stava. I skolan ansågs man vara dum. Jag skämdes över att bli placerad i hjälpklass. Jag sade till mamma att ”jag går aldrig tillbaka om ni tvingar mig att gå i hjälpklass”. Hon ordnade att jag istället fick hjälp i hemmet. Det var i den stunden som den där ”jag-ska-visa-dom-känslan” föddes. Jag bestämde mig för att bli någon.
– Visst har jag råkat ut för bakslag i livet som när min krog (KaramellKompagniet) gick i konkurs, men jag har alltid känt ett ”visa dom jävlarna”. För ett 10-tal år sedan gick nästan hela min personal över till en konkurrent. I 20 minuter satt jag och mediterade på kontoret. Samma dag sålde jag två riktigt dyra objekt. Det blev mitt bästa år dittills. Jag omsatte ensam mer än Fastighetsbyråns sju anställda. Jag har alltid haft ett otroligt driv. Jag har aldrig låtit gjort någon analys, men är övertygad om att jag är ett bokstavsbarn med alla sorters bokstäver.
Stämmer det att du innan mäkleriet hade tre jobb samtidigt?
– Det räcker inte. När skattemyndigheten underkände mina reseavdrag hade jag fem-sex jobb. Ett tag jobbade jag som nattportier och på dagtid som mäklare. Dessutom körde jag likbil som extraknäck.
Hur hamnade du i mäklarbranschen?
– Jag hjälpte en bekant som skulle sälja sex nyproducerade hus i Jämtön. Som jag minns det lyckades jag sälja tre hus, men inte han. På något vänster hade jag en slags förmåga och bestämde mig för att läsa in mäklarexamen på distans. Jag var inte duktig i skolan, men här gick det hur bra som helst. Då hade jag nytta av mina ”bokstäver”. Det hjälpte mig att fokusera på studierna, men det har inte alltid varit ett plus. Min bokstavskombination höll på att ta död på mig.
På vilket sätt då?
– Jag var nära att supa ihjäl mig. Jag har gått igenom två 12-stegsbehandlingar. Efter den första var jag nykter ett tag, men föll tillbaka och var i riktigt dåligt skick. Jag var på jobbet, men mådde helvetes dåligt. Nu har jag inte druckit alkohol på 14 år. Jag insåg till slut att jag inte kan behärska alkohol. Så här efteråt ser jag det som världens bästa erfarenhet. Jag har varit längst ned i kolkällaren, där det är som allra svartast. På slutet funderade jag på hur jag skulle avsluta skiten. Så illa var det.
Vad var grunden till ditt problem?
– Jag kände mig missförstådd och hade problem med att varva ned. Jag använde alkohol som medicin. Det är hemskt när alkoholismen tar dig. Det gör dig känslokall. För 14 år sedan visste jag inte vad det innebar att vara tacksam. Jag trodde att lycklig var en chimär som man bara hittar i tjejböcker. Jag var konstant missnöjd. Mitt liv var som en grå tunnel där jag såg ljuset långt framme och när jag närmade mig ljuset så flyttade jag bara fokus. Jag kom aldrig ända fram.
Hur har den här tiden förändrat dig?
– I dag är jag konstant nöjd och tacksam. Det har varit en häftig resa. När du har sett döden i vitögat så får du helt andra referenser. Det här med kampen och tjäna pengar, det kan vara roligt fortfarande, men det är inte det som livet går ut på. Det går ut på att leva i nuet.
Det låter som du lärt dig en hel del?
– Absolut. Min första ”pay-back” blev att jag omsatte dubbelt så mycket redan första året. Sedan har jag snittat fem miljoner i försäljningsprovision 14 år i rad. Det finns ingen i mäklar-Sverige som är i närheten av det. På HusmanHagberg har jag vunnit omsättningsligan 13 gånger under de senaste 15 år. De övriga åren blev jag tvåa.
Är du en tävlingsmänniska?
– Jag har till och med problem att spela kort med ungarna. Jag fuskar hellre än förlorar.
Hur många husaffärer har du totalt varit inblandad i?
– Jag har varit delaktig i ungefär 10.000.
Finns det någon affär som du ångrar?
– Det är ingen idé att ångra någonting. Så tänker jag inte längre.
Har du varit hederlig i alla lägen?
– Jag lärde mig tidigt att det är viktigt att hålla sig till sanningen för den hinner alltid i kapp en. Men sedan finns det nyanser av sanningen. Som säljare använder du alltid nyanser. Någonstans måste man anpassa sanningen för att affären ska bli av. Jag har alltid varit duktig att bygga upp stämningar och haft mycket trix för mig. Även om jag har haft två heta köpare har jag bjudit in fler. Det har inte med oärlighet att göra, det handlar bara om att vara taktiskt. Med åren har man lärt sig några överstegsfinter likt Zlatan. Han är en av mina förebilder. Han har gått en egen väg utan att tänka på vad folk ska tycka.
Varför tror du att en del hyser en misstro mot mäklaryrket?
– Historisk sett har det funnit mycket tok i det här yrket. Det handlar om mycket pengar. För många handlar det om den största affären i livet. Det är klart att det gör folk misstänksamma om allt går rätt till.
Har du känt av misstron någon gång?
– Jag har känt av både misstron och Jantelagen. Det har varit många hugg och slag. Ibland har det handlat om någon artikel i tidningen, andra gånger om flöden i sociala medier. Det har skrivits så mycket elakt att det inte är klokt.
Hur reagerar du på sånt?
– Man kan fascineras, men jag är som gåsen. Det som är dåligt rinner av, men det som är positivt suger jag åt mig som läskpapper. Jag älskar beröm.
Tror du på ödet?
– Jag tror på en högre makt, men vad det är vet jag inte. Det var ödet som gjorde att jag och min fru träffades. Det var ödet som gjorde att vi hamnade i Portugal. Egentligen skulle vi flytta till Frankrike och hade köpt ett hus när säljaren plötsligt drog sig ur. Jag sade till min fru att alla signaler pekar på att vi inte ska vara i Frankrike. Vi måste ge Portugal en chans. Det blev 100 gånger bättre. Vi fick mer hus för pengarna, det är billigare att leva där, det är lägre skatt. Dessutom är människorna fantastiskt mycket trevligare i Portugal.
Vad betyder Luleå för dig?
– Det var en svår fråga. Det är i Luleå som mina rötter finns, men under den här veckan har jag mer känt att jag är här på besök. Jag har gått in i ett nytt skede i livet.
Träning upptar en stor del av ditt liv eller hur?
– De senaste fem åren har jag tränat minst tio timmar i veckan. Även om jag jobbat över 60 timmar har jag alltid försökt träna innan jobbet och på kvällen. Ibland har jag inte lämnat gymmet förrän efter midnatt.
Hur påverkas din sömn?
– Gamle Marcus Wallenberg lärde mig att sova mindre. Han berättade hur han tränat att minska sömnen med en kvart i kvartalet under flera års tid tills han var nere på fyra timmar. Undersökningar visade att hans hjärna fungerade bra. Han kom extremt fort ned i djupsömn. Direkt blev han en förebild för mig. I dag sover jag fyra-fem timmar per natt.
Har ditt behov av träning någon koppling till missbruket?
– Träningen är mitt sätt att hantera alla mina bokstäver. Jag är ”endorfin-junkie”. Utan träning bli jag precis likadan som när jag inte fick supa. Träningen gör mig lugn. Om jag planerat att cykla till Älvsbyn och så kommer hustrun med nya idéer då blir jag vrång. Nu är jag medveten om det och försöker hantera det, men det stör mig.
Vad är du god för ekonomiskt sett?
– Man ska aldrig prata pengar, men vi är ekonomiskt oberoende. Det är inte mäkleriet som gjort mig förmögen, det är mina hyreshus. Det första köpte jag 1992.
Hur kommer livet i Portugal att bli?
– Jag har börjat med golf. Och sätter jag i gång med något innebär det att jag ska bli bra på det. Jag tog min första golflektion i somras. Nu har jag 36 i handicap, men ska vara under 20 i juli. Och det kommer jag vara, jag lovar.
Hur känns det att bli pensionär?
– I fredags höll jag ett avskedstal för kedjans samtliga 400 medarbetare. Det varade i 20 minuter och efteråt höll de aldrig på att sluta applådera. Det är nog ett av de största ögonblicken i mitt liv. Ändå mådde jag som dåligt under lördagen och söndagen. Jag sade till min fru: ”Det här känns inte bra. Nu kommer applåderna att tystna.”
Kommer du att klara övergången?
– Det är många i min omgivning som ställt just den frågan. Dom säger att jag är tillbaka som mäklare snart. Folk har varit på mig att dra igång ett mäklarkontor i Portugal, men då svarade jag att mitt problem är att jag inte kan göra något lagomt. Det kommer bara sluta med att jag flyttar in på kontoret en gång till och det vill jag inte.
Hur har första månaden gått?
– Bra. Vi har haft en del att fixa; blommor, garderober och garageinfarten. Nu har jag förverkligat en av mina gamla pojkdrömmar som jag planerar att köra på racingbana. Jag har köpt en specialtillverkad Porsche med 650 hästar som tyvärr var för låg för garageinfarten. Det blev lite fix.