Han tar emot oss i sitt tjänsterum på Lulsundsgatan, där en av väggarna är täckt av en jättelik karta över Luleå. Ett stort antal kvarter är redan inringade och fler lär det snart bli. På andra sidan av rummet hänger delar av hans sedelsamling bakom glas och ram.
Hur hamnade en ung moderat som du i jobbet som vakt på Stadspuben?
– Många som var av en annan politisk åsikt än jag tillhör fortfarande mina vänner än i dag. Det var en öppen och rak diskussion på den tiden. Jag jobbade många år som vakt på olika ställen. Det passade mig bra. Jag kunde ha flera jobb samtidigt. En vanlig dag kunde bestå av att jag körde värdetransporter på förmiddagen. På eftermiddagen arbetade jag med säkerhetsfrågor åt Securitas. På kvällen fanns jag på Stadspuben. Efteråt kunde jag vara vakt på akutintaget på sjukhuset för att avsluta arbetsdagen som väktare på den sista nattbussen från stan.
Det är inte så många krogvakter som fått chansen att kliva in i hotelldirektionen. Hur kom det sig?
– Det började i samband med att Curt Bergfors köpte Luleå stadshotell. Han anställde mig först som vaktchef och sedan som chef för entréer och garderober. När jag drog i gång det här med Roxy fick jag bli projektchef.
Var nöjesstället Roxy din idé?
– Ja, det var jättelyckad satsning i Luleås nöjesliv. Det var många människor som spann vidare på idén som bara växte och växte. Grunden var att vi stängde stadshotellet på somrarna samtidigt var kön lång utanför Stadspuben. Vi bestämde oss för att bygga en trappa från Skeppsbrogatan och använda oss av terassen på hotellets baksida. Curt Bergfors var en fantastisk kreatör. Från att engagerat små pubband växte vi till att ta hit den tidens största artister i Sverige. Det var en succé utan dess like.
Vad har du lärt dig av Curt Bergfors?
– Massor. Han satte sig alltid i kundens sits. Sedan i slutet av 1990-talet sitter jag i styrelsen för Max. Det är otroligt lärorikt att på nära håll fått följa koncernens expansion.
Du sitter i 17 olika styrelser. Hur hinner du med?
– Det handlar bara om två externa styrelser. Det är Maxkoncernen och Luleå lokaltrafik. Resten är Galärens egna bolag. Vi gör allt för att minska antalet bolag, men när man köper en fastighet är den ofta paketerad i ett bolag. Det tar ett tag innan vi har fört över den till moderbolaget. Vi likviderar sedan bolaget för det kostar bara pengar.
Vad har du fått med dig från barndomshemmet?
– Trygghet. Mycket djur och natur. Mamma var svampexpert. Vi var ofta ute i skogen.
Plockar du något i dag?
– Av bär blir det bara hjortron, möjligen lite hallon. Svamp blir det inte så ofta.
Jag har hört att din pappa fick skäll för ett av Norrbottens-Kurirens bästa aprilskämt genom tiderna. Har du något minne av det?
– Oja, jag var faktiskt där på pappas jobb den gången. Jag måste ha varit sju-åtta år. Det var någon gång i mitten av 1960-talet. Kuriren hade skrivit om en utförsäljning av beslagtagen sprit. Det blev nästan upplopp utanför tullkammaren där pappa arbetade. Den långa kön orsakade trafikstockning på dåvarande Varvsgatan. Trapphuset var proppfullt. Medarbetarna tvingade pappa att öppna dörren och ropa april, april.
Flera i kön lär ha haft svårt att inse att det handlade om ett aprilskämt.
– Det stämmer. När pappa försökte övertyga att det var ett aprilskämt fick han svaret ”vi går inte på den enkla”. Mannen stod envist kvar i trappan. Stämningen var så tuff att jag fick stanna inne på kontoret.
Stämmer det att du har en SM-medalj hemma?
– Jag tog silver på dart-SM på 70-talet. Jag vann också de spanska öppna mästerskapen och kom tvåa i Swedish Open, vilket var en större bedrift än ett SM-silver.
Vad drömde du om att bli som ung?
– Jag minns inte någon dröm från när jag var liten. Senare i tonåren hade jag en vision om att bli bonde. Jag köpte faktiskt ett jordbruk i Rutvik och hade en tanke att också köpa in djur, men jag sansade mig. Vi äger den fastigheten fortfarande.
Vad har varit ditt livs svåraste stund?
– Man kan säga att uppväxtåren inte var så positiva. Jag var inte alltid accepterad bland mina klasskompisar. Det var en tuff tid, men det är inget som jag tänker på i dag. Jag har aldrig känt ett behov att revanschera mig.
När föddes Galären?
– Galären föddes 1984 i Stockholm. Det var min bror Karl-Erik som startade företaget.
Vad är upphovet till namnet?
– Det var ett bra namn att spinna på. Det signalerar hårt arbete.
Hur överlevde ni den stora fastighetskrisen i början av 1990-talet?
– Det var en jättestor smäll. Vi förlorade mycket pengar. Vi förlorade inte lika mycket i Luleå, men vi var tvungna att släppa Bryggeriet. Det blev för stort för oss. Själv kunde jag inte ta ut någon lön under en lång tid.
Hur länge då?
– Det var nog 1,5 år. Vi levde på Maries frisering och på att jag gjorde höbalar samt avverkade skog. Det har varit en tuff resa, men tack vare hårt jobb lyckades vi klara krisen.
När krisen slog i botten, vad hade ni kvar i bolaget?
– Vi ägde 25 procent av den gamla Brandfors-fastigheten i kvarteret Hönan i Luleå.
Företagets nya strategi har fokus på Luleå. Varför?
– Vi hade ägt ett par dotterbolag i Europa, men vi kände oss mest trygga i Luleå. Alla pengar som vi tjänat efter fastighetskrisen har vi investerat i Luleå sedan mitten av 1990-talet.
I början var strategin att förädla fastigheter, eller hur?
– Varken jag eller min bror kommer från fastighetsbranschen. Vi har fått lära oss själva. Vi såg en möjlighet att man kunde göra lägenheter av oanvända ytor i vindsvåningar.
Nu firar ni 30-årsjubileum. Hur stor är Galären i dag?
– Vi är det i särklass största familjeägda bolaget i Luleå. Vi har fastigheter till ett värde av 2,3 miljarder kronor. Det är bara Diös som är större än oss. Vi har en ambitiös tillväxtstrategi, där vi har fördubblat omsättningen vart femte år.
Vad är hemligheten bakom framgångarna?
– Det är två saker. Det ena är vi tror på Luleå och det andra är att vi ser till mer än bara byggnaden. För oss handlar det också om att jobba med livet i och mellan husen. Det handlar om vi gör plats för restauranger och kaféer. Det är kanske inte det allra mest lönsamma, men det är det som ger staden liv och får Luleå att växa. Galären lever av tillväxt.
Har du hårda nypor när det gäller affärer?
– Vi är duktiga på att ta betalt för våra produkter. När vi investerar i en ny fastighet måste vi se till att få betalt för våra kostnader.
Personer i din närhet påstår att du har ett mantra att bygga för att utmana staden och Luleåborna. Vad menas med det?
– Vi köpte fastigheten där Savoy ligger i dag. I kontorshuset fanns bara en tandläkarmottagning, resten av lokalerna var tomma. Vi funderade på vad vi skulle göra med fastigheten och byggde ett utåtskjutande burspråk. Plötsligt fick vi flera förfrågningar för att vi hade utmanat staden och gett fastigheten en identitet. På hotellet gjorde vi likadant några år senare. Vi byggde om fasaden och skapade ny ljussättning. Det är inte vi som driver hotellverksamheten, men i dag har den fyra gånger så hög omsättning som tidigare.
Ligger det någon sanning in epitetet Fuleå?
– Absolut. Förr fanns det ett statligt energibidrag som man kunde få om husen tilläggsisolerades. De plåtfasaderna lever vi med i Luleå än i dag. Några hus som Galären köpt hade sådana fasader som vi ersatt med tegel. Det var gräsligt, men vi har inte haft någon levande debatt om vad som ska byggas i den här staden utan bara om vad som ska rivas.
Vad behöver Luleå?
– Luleå behöver se på sig själv som en stad som växer. Fortfarande i dag finns det många i vår bransch som säger att ”borde vi inte stanna upp nu”, men om vi gör det stagnerar befolkningen. Vi har att välja på att fortsätta att växa eller att dö sotdöden om ett antal år. Kommunens visioner för Munkebergs strand och för kvarteret Bävern är viktiga för framtiden. Om vi någon gång ska lyckas skapa den lustfyllda staden som alla vill bo i måste vi utmana staden och göra den mer spännande.