Kayo Shekoni har precis återvänt till Luleå efter juluppehållet när vi träffar henne på Norrbottensteatern. Under två dagar har ensemblen repeterat och nu är de redo att på nytt möta publiken för de sista föreställningarna fram till 10 februari.
Att Kayo tillbringat senaste halvåret i Luleå är tack vare regissören Josette Bushell-Mingo.
– Vi jobbade ihop för något år sedan i ”En druva i solen” och redan då var det klart att hon skulle göra Cabaret här i Luleå. Från början var rollen tänkt för en annan skådespelare, men när han lämnade återbud erbjöd Josette mig rollenistället. Rollen har nästan aldrig spelats av en kvinna tidigare, och definitivt inte en svart kvinna, vilket tillför en extra dimension.
För Kayo var det ingen tvekan att tacka ja när hon fick frågan.
– För mig är det en drömroll. Jag har alltid tyckt att Cabaret är en fantastisk musikal och film. Det är en gammal klassiker och mig som är uppvuxen på 70-talet så var den filmen en dröm!
Kayo konstaterar också att pjäsens tema är lika aktuell i dag.
– Det känns extra viktigt att spela den här musikalen just nu med tanke på alla högervindar som blåser, inte minst med tanke på att det är val i höst, så det känns bra att få vara med och förhoppningsvis öppna ögonen på människor. Så för mig känns det superviktigt att spela Cabaret här just nu.
Att pjäsen väcker starka känslor är något som Kayo och hennes kollegor upplever varje kväll.
– Det blir väldigt starka reaktioner, folk ser kopplingen till vad som händer i dag och tänker fasen vad aktuellt det är. Min karaktär har man väldigt svårt för, jag är inte alltid så sympatiskt, så för mig att spela en sån roll är svårt och påfrestande men jättespännande och varje kväll är en utmaning.
Går det att hålla den nerven varje kväll?– Ja, det är så pass bra föreställning att det inte går att göra detta på ren rutin, och så får man en enorm feedback av publiken. När vi började jobba med föreställningen påminde Josette om att ”Tell the story for those who can´t”. Och det är det vi försöker göra varje kväll. Det var många miljoner judar som blev mördade under andra världskriget och det behöver vi påminnas om. Det kommer man aldrig undan. Och en bra pjäs blir aldrig tråkig att spela.
Man tänker ju på dig mer som artist och sångerska, är teater något som du vill ägna dig mer åt?– Ja verkligen, men jag försöker hålla mig ödmjuk inför det här yrket för att jag känner mig så väldigt ny på det. Att stå på scen och sjunga, det kan jag och känner mig säker på, men att skådespela är något som jag inte gjort tidigare på det här sättet. Så det vill jag gärna göra mer av, det är fantastiskt att utforska något mer vid 53 års ålder. Så även om det är närbesläktat är det inget som man gör bara med vänsterhanden så att säga.
Hur har tiden varit i Luleå?– Farligt bra tycker jag. Dels är Luleå väldigt vackert och människorna är så trevliga. Och sen är teatern en bra och vänlig arbetsplats. För att inte tala om att den ligger väldigt vackert till. Jag kommer gärna tillbaka, det är så fina människor som jobbar här och brinner för kultur och det är väldigt bra produktioner som sätts upp här. De månar om kulturen och det är en härlig publik så jag är nöjd.
Du låter lite nyförälskad i både teater och Luleå?– Jag undrar om jag måste flytta hit nu för jag har verkligen trivts sjukt bra haha. Och det är ju viktigt, om man ska lyfta hela sin tillvaro och jobba någon annanstans i sex månader så är det viktigt att man trivs. Den här teatern varit jättebra på att välkomna, så jag har knappt haft något behov av att åka hem. Men jag kommer gärna tillbaka till någon annan pjäs. Och så har jag tränat mycket på ett av gymmen här där jag också trivs väldigt bra.
Nu är det knappt två veckor kvar av säsongen och Kayo hoppas på att hinna med att uppleva mer av Luleå innan det är dags att packa ihop för den här gången.
– Det finns mycket jag ännu skulle vilja göra. Jag tänkte åtminstone hinna ta sparken ut på isvägen någon dag.