Jag har faktiskt en väldigt märklig morgonvana. Lite pinsam, inget jag är stolt över, men ändå något som ständigt går på rutin. Jag börjar nämligen varje dag med att gå in på Kim Kardashians Instagramkonto. Spänt väntar jag när sidan laddas samtidigt som jag håller tummarna för att hon har lagt upp några nya bilder under natten.
Oftast har hon ju det. Och jag bländas. Fascineras. Imponeras. Av den smala midjan, de stora brösten, den perfekta sminkningen, de vackra barnen. Sen kollar jag Kourtneys, Khloes, Kendalls och Kylies konton av bara farten.
"Du gillar godis va? Det syns på dina feta lår".
Jag var sju år och lekte ute på gatan med mina kompisar. Det var en dag som alla andra, vi hade roligt och var på väg till grannen för att palla plommon. Plötsligt tittade en av mina vänner granskande på mig för att sedan konstatera hur tjocka mina ben var.
Det här är att av mina starkaste barndomsminnen. Så definierande för vem jag skulle bli. Det var då mitt liv tog en vändning och gick från lek till allvar. Från tillfredsställelse till självhat.
Nu kan jag inte klandra min vän, som också var sju år och oförstörd, för att mitt liv sedan dess handlat om att slå på mig själv. Jag är nämligen ganska säker på att det hade blivit så förr eller senare ändå. Det tycks vara precis vad vårt samhälle vill och kräver.
Jag vet inte hur många procent av min vakna tid som jag, sedan där där dagen, ägnat åt att tänka på min kropp och på min vikt.
I nästan 40 år har jag, varje dag, intalat mig själv att jag inte duger. Jag har slagit på mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag har stoppat fingrarna i halsen, hetsätit, svultit, hånskrattat och panikgråtit framför min spegelbild. Jag har använt mat som vän och som fiende, som belöning och som tröst. Jag har jämfört mig med varenda människa jag mött och alltid hittat vägar att känna mig sämre, fulare och tjockare. Jag har svävat på moln om någon kallat mig smal och jag har velat dö när någon sagt det motsatta.
Och. Jag har känt mig som världens mest ensamma människa.
Nu när jag är 39 år gammal så inser jag förstås att den där ensamheten bara är en illusion. Ätstörningar och kroppsfixering måste vara en av vår tids absolut vanligaste sjukdomar. Jag tror knappast jag skulle kunna räkna på en hand hur många av mina kvinnliga vänner som inte varit drabbade någon gång under sina liv. Vi lever i ett samhälle som frodas av att människor mår dåligt och känner sig inkompletta. En samtid där måttstocken för en lyckad person är Kim Kardashian med allt vad det innebär.
Så när jag såg Mia Skäringers nya SVT-serie "Kroppshets" var det som att komma hem känslomässigt. Det var så hög igenkänningsfaktor att jag nästan blev tårögd.
Det är inte jag som är ätstörd. Det är samhället.
Jag kan inte minnas, när jag var tonåring på 90-talet, att det fanns förebilder som Mia Skäringer och Stina Wollter. Människor som inspirerade till egenkärlek i stället för till självhat. När det väl dök upp en så kallad mullig kvinna på reklampelarna hette hon Anna Nicole Smith och hade sina "extrakilon" på exakt rätt kroppsdel, i precis rätt vinkel.
Än i dag matas vi ständigt med ouppnåeliga ideal, retuscherade bilder och perfekta människokroppar. Men jag har börjat skymta en motkraft. Människor med "vanliga kroppar" som tar plats och får finnas – precis som de är.
Så varje morgon, när jag har grottat ner mig i systrarna Kardashians perfekta liv så googlar jag på Mia Skäringer, Stina Wollter, Amy Shumer, Melissa McCarthy eller Rebel Wilson. Och låter mig inspireras på ett mycket friskare och sundare sätt.