Vi möts i foajén på det nyrenoverade hotellet Savoy i centrala stan. I bakgrunden spelar jazzig musik och Emma Engelmark som var först på plast har redan hunnit köpa sig en kopp te i lobbybaren och slå sig ner i en av sofforna när Kuriren anländer.
Du var inte med i styrelsen för Lulebo när du blev tillfrågad om ordförandeposten, hur gick det till när du fick uppdraget?
– Jag blev tillfrågad om jag var intresserad när dåvarande ordföranden blev stadsbyggnadschef. Jag tycker det lät fantastiskt spännande, naturligtvis. Bostäder är en sådan stor del av en stads utveckling och kanske en av de viktigaste förutsättningarna, man ser ju att vi har en propp i bostadsbyggandet så det är jätteviktigt att stan växer och att vi blir fler invånare i Luleå. Det var hedrande men samtidigt också med lite spänd förväntan. Inledningsvis läste jag på väldigt noggrant om vad uppdraget innebar. Allt ifrån årsredovisningar, ägardirektiv och aktiebolagslagen samt att jag även har besökt alla fastigheter som Lulebo äger. Det tog mig tre hela arbetsdagar att se fastigheter som omfattar 10.000 bostäder – jag besökte tvättstugor, trappuppgångar, källare, förråd och nån lägenhet samt att jag pratade med kvartersvärdar. Det har varit till stor nytta för mig då jag fått en överblick över helheten. Så förutom att bygga nya bostäder så finns det ett stort renoveringsbehov som vi ska åtgärda, till exempel på Porsön, Örnäset och i Råneå.
Blev du överraskad?
– Ja, det blev jag, absolut, men väldigt glad. Det hade jag inte alls förväntat mig.
Behövde du tänka länge?
– Nej, jag kände instinktivt att absolut, det är klart att jag vill göra det här. Det är en möjlighet och då tycker jag att det är klart att man måste ta tillvara på den om folk tror på en och tycker att man ska vara med. Så jag sade nog ja ganska direkt. Det ångrar jag inte en sekund, det är nog det roligaste uppdrag man kan ha.
Vad syftar du på då?
– Det finns olika delar i det här, dels handlar det om stans utveckling men sedan är det en spännande organisation med väldigt duktiga medarbetare. Det här är ett nytt område för mig, man får lära sig väldigt mycket nytt och vidga sina kontakter. Det är spännande för att bygga bostäder kräver också att du samverkar, planerar och har kontakt med andra. Det blir ju inget om du är som en egen aktör.
– Jag tycker att vi har ett stort ansvar, allmännyttan är jätteviktig. Vi ser oss ju i en stor del i en kommunkoncern, och då måste man diskutera ihop sig med vad kommunledningen vill, vad stadsbyggnads tänker sig i förhållande till andra bolag och vad vi kan göra tillsammans. Jag tycker att det är jätteviktigt att Lulebo finns med och driver utvecklingen och samverkar så att vi får hit andra aktörer och fler byggföretag och fler som vill äga bostäder. Å andra sidan, vi ska bygga tusen bostäder och sen säger man att det ska bli femtusen till sextusen bostäder under den här perioden, så vi är ju bara en del av det.
– En sådan fråga ingår i rollen att vara ordförande, sedan får man vara beredd på att ta både kritik och få beröm för det man gör. För mig var det väldigt viktigt att ta uppgiften på allvar och se till vad som är bäst för Lulebo.
Tror du att kvinnor på högre poster får utstå en hårdare granskning än män?
– Ja absolut. Det märks inte minst i den mediala bevakningen, särskilt av kvinnor som är politiker eller offentliga på något annat sätt. Kvinnor som har makt i någon form, och då kan det vara reell eller uppfattad makt, blir utsatt för större granskning både i sakfrågor men även i det privata. Kvinnor blir även i betydligt större utsträckning än män ifrågasatta kring sin förmåga att kombinera privatliv och arbetsliv.
– En förklaring kan vara att vi tenderar att ha olika förväntningar på kvinnor och män, något jag som feminist ser som ett strukturellt fenomen. Detta är kopplat till föreställningar om kvinnligt och manligt och hänger ihop med traditionella värderingar och idéer. När kvinnor ger sig in på områden som vi uppfattar som manliga, eller när män tar sig an frågor som vanligtvis kvinnor engagerar sig i, rubbas de roller vi är vana att se och hård granskning blir en konsekvens. Det samma gäller för personer som bryter heteronormen. – Jag ser dock att medvetenheten har ökat hos en del journalister som exempelvis att denna fråga ställs. Det är bra. Kunskap och medvetenhet är nyckeln till förändring och här har media ett stort ansvar.
Du är bland annat med i styrelsen för s-föreningen Stadsviken/Malmudden. Varför började du med politik?
– Jag har alltid varit intresserad av politik och samhället. Vi har alltid haft mycket politiska samhällsdiskussioner hemma, det har alltid funnits ett intresse. Jag hade nog tankarna på att engagera mig politiskt när jag bodde i Jönköping, men jag tyckte att det jobbet jag hade då var lite väl politiskt förknippat även om du som tjänsteman ska kunna engagera dig. Jämställdhet var en ganska het fråga då som gjorde att det var lite svårt. När jag flyttade hit bestämde jag mig för att nu fick det vara dags. Politik är ju allt egentligen, det är så fantastiskt roligt att få vara med i diskussionerna om hur man formar samhället. Jag försöker verkligen dra med så många som möjligt att engagera sig politiskt, det är roligt och viktigt och ju mer man kommer in i det desto roligare blir det.
Du har inte varit på så många sammanträden hittills i kommunfullmäktige, varför inte det?
– Jag har varit föräldraledig, jag har pratat med ledningen om att det är svårt. Från början tog jag henne med mig men det går ju inte efter ett tag. Men nu ska jag vara med igen.
Du står ganska högt upp på kommunfullmäktigelistan, plats 13. Du omnämns även ibland som kandidat till kommunalrådsposten 2018. Hur ser du på det?
– Det är då absolut ingenting som jag går omkring och funderar på och jag blir liksom lite paff när jag hör sådant där. Mitt fokus är att klara av det här med Luleåbo, jag hoppas ju på att få fortsätta vara ordförande och se vad jag kan göra tillsammans med den nya vd:n så det är vad jag tänker på. Vi har stora utmaningar framför oss.
Din pappa, Ola Johnsson dog bara 52 år gammal. Hur har det påverkat dig?
– Jag tror att det är så som för alla som förlorat en förälder i tidigt ålder, smärtsamt, tråkigt. Orättvist. Men livet är inte alltid rättvist, tyvärr. Men jag är glad för den tid jag fick med honom och så är jag glad för att jag har min mamma och mina syskon kvar i livet. Man värdesätter dem man har runt omkring sig mer när man har förlorat någon. Sen tror jag att alla människor går igenom förluster någon gång i livet och det är jättehemskt och jobbigt men på något sätt så går livet vidare. Det måste gå vidare.
Han var en högt uppsatt chef på LKAB på vilket vis har det påverkat dig?
– Inte mer än på det viset att båda mina föräldrar har jobbat mycket, mamma var en högt uppsatt chef på skatteverket. De har tydligt visat att det går att kombinera både karriär och familj och de är båda förebilder för mig när det gäller att utbilda sig och att jobba. Sen just den här glädjen jag har sett hos båda två för jobbet, jag tror att jag också har det med mig. Jag har alltid gillat att jobba och jag har nog aldrig känt den här söndagsångesten som många pratar om, utan jag tycket det är jätteroligt att gå till jobbet på en måndag.