"Jag grät mycket den första tiden"

När NSD träffar Lars Gabrielsson, till vardags högstadielärare i Luleå, återstår endast ett par dagar innan han återvänder till Kurdistan. Det är andra gången han åker dit, andra gången han startar en skola i en barack och lär ut engelska till traumatiserade barn och ungdomar i ett stort och fattigt flyktingläger.

Första gången var hösten 2015. Då reste Lars Gabrielsson på vinst och förlust till Bajad Kandl – ett läger med 5600 flyktingar från staden Sinjar i Irak. De flesta var yazidier, en religiös grupp demoniserad och förföljd av terrororganisationen Isis.

Det var svårt traumatiserade människor som sett det värsta mänskligheten har att erbjuda.

– En pappa hade befunnit sig på fältet när han sett kanonbilar med stora maskingevär på taket närma sig. Han sprang hem, tog sin Opel och plockade in hela familjen. De sköt efter honom och bilen var fylld av kulhål, men det gick bra, säger Lars Gabrielsson som i lägret fick höra fruktansvärda historier och vittnesmål.

– Hus raserade, bilar sönderskjutna, pengar beslagtagna, våldtäkter, överfall, deporteringar, summariska rättegångar, avrättningar.

Lars Gabrielsson hade till en början svårt att freda sig mot all smärta som fanns i lägret.

– Det var tungt. Jag tyckte att det var fruktansvärt. Jag måste säga att den första tiden blev jag väldigt ledsen och grät mycket. Jag var så berörd av det jag såg. Det kändes oerhört tungt och påfrestande. Men efter ett par dagar bestämde jag mig för att inte gå omkring med tårar i ögonen, det var bara att kavla upp ärmarna och jobba efter de förutsättningar som fanns.

Han köpte whiteboard och pennor och drog igång en skola i en tom liten barack.

– Jag plockade in så många som möjligt i klassrummet. Vi kunde vara 24 stycken på den lilla ytan. Det var så varmt, 43 grader hela tiden. Vi körde fyra klasser per dag, sex dagar i veckan.

Under fyra veckors tid lärde han ut engelska till barn, ungdomar och unga vuxna. Responsen var mycket bra.

– De såg mig som en av dem. Jag bodde ju där, levde som dem. Alla i lägret visste vem jag var. Varje dag blev jag hembjuden på mat i olika tält.

– De får ett litet underhåll till familjen. Men du vet, familjerna är inte som här. De består av mamma, pappa, barn, svåger, syster, mor- och farföräldrar... Det är stora familjer. Det är inte någon lyxtillvaro precis. Vattnet var hårt ransonerat. Det är en annan lukt i ett sånt läger än vad det är på en skolgård i Sverige, så är det.

– På en hård madrass inne i baracken.

Två år har gått sedan dess och nu befinner sig Lars Gabrielsson på nytt i Kurdistan, denna gång i ett större flyktingläger som heter Shanke.

– Det är drygt 18 000 människor som bor där, varav 8000 svårt traumatiserade barn som inte har något att göra. Det jag bidrar med är som en liten vattendroppe i en ocean av hjälpbehov.

– Jag har alltid varit en sådan person som tycker om att hjälpa andra människor. Jag tror att det kommer litegrann hemifrån. Jag vet att min gammelmorfar var yrkesfiskare på västkusten. Det första han gjorde när han gick i land var att ge änkorna fisk. Jag vet inte om det har gått i arv, men jag har alltid känt en solidaritet och velat visa den. Här fanns ett tillfälle att göra så och det känns jättegott i hjärtat. Att ge är en större kick än att få och så länge jag orkar ska jag försöka hjälpa till.

Hur kommer man då på tanken att åka till ett flyktingläger i Kurdistan? För Lars Gabrielsson såddes ett frö redan för 20 år sedan.

– Jag bodde i Filipstad då och på min dåvarande hustrus jobb var chefen svensk-kurd. Han hette Lukman Artroshi och ville inget hellre än att åka skidor. Jag är ju gammal skidåkare från Gällivare så jag lärde honom åka skidor. Där började vår vänskap.

Det skulle dock dröja flera år innan idén om att åka till Kurdistan föddes.

– Det var när Facebook hade slagit igenom och jag såg en grupp som hette "Help for Kurdistan". Jag satte in några hundralappar och så kom plötsligt ett tack från Lukman. Vi hade inte hörts på många år och han var engagerad i gruppen.

Lukman Artroshi driver ett sjukhus i staden Erbil i Kurdistan. Det var hans idé att Lars Gabrielsson skulle komma dit och lära flyktingarna engelska.

– Han frågade flera gånger: När kommer du? En dag sa jag: Jag kommer 4 september. Det var 2015.

Den här gången ska han stanna tre veckor i Kurdistan. Han har redan nu upptäckt att hans insats skapat ringar på vattnet.

– Jag tror att jag har öppnat upp för andra lärare att komma till Bajad Kandl. Jag vet att de har haft lärare där med jämna mellanrum. Amerikaner, tyskar och engelsmän bland annat. Det inger ju i alla fall något litet hopp åt de människor som finns i lägret.

För Lars Gabrielsson är det viktigt att hjälpa de som inte har det lika bra ställt. Men han vet också att det inte är många som vågar eller vill åka ner och bo på ett flyktingläger för att hjälpa till. Även små insatser kan betyda mycket, säger han.

– Jag tycker att man ska börja i sin vardag. Vara solidarisk och visa respekt för sina medmänniskor. Jag tycker att man ska dela med sig om man kan, skänka en liten slant någonstans. Jag tycker att man ska göra någonting i alla fall för vi har det så oerhört, oerhört bra i vårt land.