Idén till boken har du burit med dig länge, vad jag förstår?
– Ja, delar av den. Den kvinna som i början faller ut från en balkong i boken fanns med redan i min allra första roman-idé, som bara blev nästan klar. Och jag har velat skriva om Jakobsberg, där jag till stor del är uppvuxen, och berätta om platserna inifrån, utan klichéerna. Precis som i min förra bok om Tornedalen, mina böcker är ett pussel av platser ur mitt liv.
Vad fick dig att hålla fast vid den karaktären?
– Hon vägrade liksom släppa taget om mig. En destruktiv och manipulativ kvinna som aldrig blivit riktigt vuxen och som kan vara ganska jobbig att ha och göra med. Jag tycker det är roligt att skriva om jobbiga människor också.
Och boken?
– Mina böcker har alltid en internationell koppling och sträcker sig lite längre ut. Till Jakobsberg kom många latinamerikanska flyktingar och det där ville jag berätta om. Latinamerika var så nära och präglade hela samhället och när jag började nysta i det här, blev det en historia som sträcker sig tillbaka till Buenos Aires på 1970-talet.
Finns det beröringspunkter med dina tidigare böcker?
– Det finns trådar som gör att de hör ihop, genomgående teman om folk som ger sig av, bryter upp och söker lyckan någon annanstans.
Men du skriver inte i serieform?
– Alltså jag skriver inte den typen av böcker. Jag har faktiskt börjat kalla dem spänningsromaner för att man inte ska känna sig förvirrad, för det är inte kriminalromaner, och absolut inte deckarromaner, det finns ingen detektiv som ska nysta upp en gåta. Men sättet att berätta en historia är liknande, det sker ett brott i början, som på något sätt ska få sin lösning. Men jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle skriva böcker med någon genomgående deckarfigur, som löser mord efter mord i en småstad.
Är det begränsande?
– Nej, men mina böcker har utgått från den historia jag vill berätta. Det är stora historier som måste bre ut sig och ta plats, och jag skulle aldrig kunna tvinga in dem i någon slags fåra, för att passa en speciell huvudperson.
Vad är ditt driv som författare?
– Jag vill berätta historier helt enkelt. Det låter så klyschigt, men det är svårt att säga varför man fastnar för de historier man gör. Historierna söker upp en. Som att gå över en blomsteräng och somliga kardborrar från tistlar fastnar på en. Oftast kommer idéerna ur verkligheten, som resan till Sovjet i "I tystnaden begravd", eller alla de tiotusentals människor som försvann i Argentina på 1970-talet. När jag väl börjar gräva i något blir jag besatt av att ta reda på allt, och väver sedan in verkligheten i fiktionen.
Så du har ett driv att vara allmänbildande?
– Ja, på något sätt. Att folk får syn på saker man inte visste förut. Det som var min drivkraft i "I tystnaden begravd, var att ta reda på hur det verkligen var för de här unga människorna som drog i väg, deras drömmar. Att gestalta det, för att förstå, det är min drivkraft.
Hur har du utvecklats från att vara journalist till att bli författare?
– Redan är jag var sju år sa jag att jag skulle bli journalist och författare, och jag älskade att vara journalist. Men efter ett tag som nyhetsreporter ville jag gå djupare och det blev frustrerande att gestalta komplexa historier med två meningar. Jag ville att det skulle bli mer sant, och det är konstigt med tanke på att jag nu faktiskt hittar på. Men genom att hitta på kan jag komma djupare.
Du har många epitet. Vad känner du dig mest som?
– Nu börjar jag faktiskt kunna säga att jag är författare. Jag känner mig fortfarande som journalist, men det har börjat glida över.
Och så skriver du pjäser?
– Inte så mycket längre, men jag fuskar lite. Jag började med amatörteater innan jag blev journalist och skrev sedan för teater Scratch i Luleå. Jag har alltid älskat teatern, men jag känner mig inte som dramatiker eller manusförfattare, det är så svårt. Skulle jag hitta en teatergrupp som jag blir kär i igen, då kanske. Men nu har böckerna tagit över och jag trivs så oerhört bra med det.
Hur känd är du som författare?
– Nu tvingar du mig att tänka på det här, men jag tycker kändisskap är så ointressant. Det är ett offentligt yrke och man får mycket frågor om framgång, som det vore det viktiga. Jag är totalt ointresserad av att vara känd, men jag vill ju att folk ska läsa mina böcker så jag får ju hacka i mig det. Folk börjar känna igen mitt namn, men lyckligtvis inte mig. Det där är en ständig konflikt.
Så vi kommer inte se dig i någon lekshow?
– Absolut inte, aldrig någonsin. Jag kommer aldrig tala ut om mina livsöden i någon show.
Hur skulle du beskriva författarlivet? Är det ensamt?
– När man sitter och skriver är det bara man själv som kan göra det, och då är det klart man är ganska ensam. Men från min tid som journalist och manusförfattare är jag van att ha mycket folk omkring mig och jag har aldrig varit den där författaren som sitter ensam och påtar. Framför allt är det jag och Liza Marklund som bollar texter med varandra, vi känner varandra sedan journalistlinjen på Kalix Folkhögskola och har alltid läst varandras texter. Och sedan gör jag mycket research, och traskar runt med folk i Buenos Aires till exempel. Jag jobbar mycket så, att jag varvar research och skrivande.
Du är känd för din research. Är det journalistådran i dig?
– Ja, men det är nog det. Mikael Niemi och jag har alltid dispyter om det där. "Men varför hittar du inte bara på?", säger han.
Svålhål och annat?
– Exakt. Men nej, jag är inte sådan. Jag vill att det ska vara så sant som möjligt och blir jätteinspirerad av att åka ut och ta reda på fakta. Dessutom är det väldigt mycket roligare att åka till Buenos Aires än att bara sitta vid datorn..
Hur ser det ut i din hjärna under skrivprocessen?
– Alltså att vara författare är inte bara ett yrke, det är en diagnos också. Det finns en form av, jag ska inte säga schizofreni, men man lever i parallella världar. Jag befinner mig i Buenos Aires eller Jakobsberg, och samtidigt har jag tre barn som ska ha mat. Ju närmare slutfasen, desto mer är jag i den andra världen och den verkligheten blir lika verklig för mig som den verkliga världen. Det blir en slags suggestion, och då kan det komma ögonblick när jag inte vet vad som är verklighet och inte. Men när jag är klar med boken kan jag faktiskt skilja på det, ni behöver inte ringa efter en läkare eller kontakta BRIS till barnen.
Boken handlar ju om en väldigt dysfunktionell familj, vad har du själv för familjerelation?
– Jag har en jättebra relation till min familj, det har inte ett dugg med verkligheten att göra.
Jag har förstått att du är väldigt nära din mamma?
– Ja, vi är nära. Hon är död nu men vi är fortfarande nära. Och boken handlar om två systrar, varav den ena dör. Den levande har brutit helt med sin bakgrund och sin väldigt trasiga familj, men jag och min syster har en väldigt nära relation och det går inte en vecka utan att vi hörs.
Din biologiska pappa var journalist, är det ett arv?
– Det är det säkert, det är ingen slump att man väljer sina yrken. Han var också författare, och skrev faktaböcker. Precis som min mamma faktiskt, man får ju en del i arv. Pappa jobbade mycket utomlands, bland annat som journalist i östeuropa, så naturligtvis har jag fått intressen därifrån. Jag har inte levt med honom men det är klart att man ändå influeras.
Vad gör din syster?
– Ja, hon skriver faktiskt också facklitteratur. Hon är forskare. Jag är den enda av oss som skriver fiktion, men då är det som sagt med mycket research och fakta.
Det är mycket musikanspelningar i boken, är musik ett stort intresse?
– Det är kul att du tänker på det. Jag vet faktiskt inte, men jag är nog ganska normalt musikintresserad. Det är nog bara ett sätt att tänka och att bygga miljöer. I den här boken är det nog mer än de tidigare eftersom den handlar om en ganska nedgången man som varit trubadur., en karaktär jag tagit med mig länge. Jag går igång på musik på något vis, det hjälper det till med historien. När jag i min research stötte på vittnesmål om att de spelade Abba under tortyren i hemliga fångläger i Argentina på 1970-talet så finns det något i det som sätter igång historien och känslan för mig.
Varför titeln "Låt mig ta din hand"?
– Nej, jag tänker inte tala om det. Det vill jag att läsaren ska ha det kvar, men det finns en tydlig koppling.
Visste du titeln tidigt?
– Ovanligt tidigt, men det är jättesvårt med titlar. Den ska synas, man ska gripas tag av den...nej det är jättesvårt.
Har du hjälp av rubriksättning från journalisttiden?
– Nej, jag har aldrig varit någon rubrikmänniska. Om du inte gör någon rubrik av det, kan jag säga att jag brukar ta hjälp av Liza Marklund. Hon är fantastisk på det där. Men så fort man säger något om Liza brukar det bli rubriker.
Är det ett gissel för dig, din koppling till Liza Marklund?
– Nej. Jag är så otroligt glad att vi träffas och följts åt. Jag pratar gärna om vårat samarbete, som pågått i trettio år och på många sätt är ovanligt i bokbranschen. Men jag har så svårt för när man ska börja snacka om "jaha, du har en kompis som är så framgångsrik och nu ska du också skriva". Eller den här, "Men ni skriver ju så olika?". Jaha? Det finns så mycket dumheter som kan komma upp. Det har att göra med hur man ser på kvinnor. Jag tvivlar på att Jan Guillou ständigt får frågan om hur det är att vara kompis med Leif GW Persson, eller om de konkurrerar med varandra.
"Deckardrottningar"?
– Ja, men precis. Som att det bara får plats en kvinna på tronen. Som att man alls strävade efter någon tron. Vi jobbar, vi skriver böcker. Just det där jämförandet är så otroligt ointressant.
På tal om Guillou och hans "tio sidor om dagen", hur är din skrivprocess?
– Jag börjar med research för att veta att storyn håller ihop och för att veta mer om karaktärerna. Sedan börjar jag skriva och fortsätter med researchen eftersom. I första boken gjorde jag all research först, men det blev alldeles för tungt. Och så gör jag väldigt noga planer på exakt hur många sidor jag ska skriva, det är någon slags journalistsjuka. Att hela tiden veta en deadline. Den ändrar jag sedan lite eftersom, men det hjälper för att inte gå vilse i det här stora arbetet. Jag är väldigt disciplinerad, men hur mycket det blir vet man aldrig. Det finns dagar när det går väldigt dåligt, men jag har lärt mig att det inte gör något, för det beror inte på att jag plötsligt inte kan skriva utan bara på att det fattas någonting i historien för att komma vidare. Och då går det bättre nästa dag. Men det är mycket hårdare arbete än man kan föreställa sig och det är märkligt hur man blir helt fysiskt trött, som att man faktiskt jobbar fram det med hela kroppen. Man måste pausa, gå runt och hålla på.
Vad gör du när du "går runt och håller på"?
– Jag har så bra att jag har en skrivarstuga utan rinnande vatten, så jag måste ut och pumpa vatten för att få kaffe. Eller så går jag ner till butiken och köper lösgodis.
Har du som vissa konstnärer lite svårt att lämna ifrån dig ditt alster, nu inför release?
– Nej, jag tycker bara det är jätteskönt att den får komma ut dit den ska, att folk ska läsa den.
Är du nervös?
– Nej faktiskt inte. Möjligen i processen, det finns alltid dagar när man tänker att det inte blir något. Men nu vet jag att jag har gjort det så bra, som den här människan kunde göra, i den här situationen för att det ska bli så bra som det någonsin kunde bli. Det finns märkligt nog en punkt när man känner att den är klar.
Vad händer nu då?
– Jag är så sjuk i huvudet, men det behöver du inte skriva i tidningen. Jag har suttit i Marseilles i sommar och skrivit en synopsis på min nästa bok. Det är rätt skönt att veta, att vad som än händer med den här boken så sätter jag mig ner och skriver nästa sedan. Och om det dyker upp roliga saker längst vägen så hoppar jag på det. Jag ska till exempel göra ett projekt tillsammans med Norrbotten Big Band, med musik av en ung tonsättare, som får premiär nästa år. Det var helt enkelt för roligt för att tacka nej till.