Ola Söderholm kommer in på Thelins kafé i Fältöversten på Östermalm iklädd blåsvart duffeljacka. Kvällen innan gjorde han ett ”uppvärmningsgig” på Mafia Comedy club. Om några timmar sätter han sig i en bil med andra komiker för att åka till Hallstahammar för att köra stand up.
Minns du första gången du stod på scenen?
– Jag var med på en grej som hette bungy comedy, där alla som uppträdde körde stand up för första gången. Det var jag och Petra Mede, hon vann den tävlingen, sen utvecklades det åt olika håll. Jag fick en otrolig kick av det. Jag tror att det är vanligt att det går väldigt bra första gången när man är så laddad och är i en snäll miljö. Sen går det sämre nästa 50 gångerna men då har man ett positivt minne att leva på.
Du är journalist i botten, varför bytte du bana?
– Jag var så himla liten när jag valde att bli journalist, jag gick direkt ifrån gymnasiet till journalisthögskolan. Att bli komiker har alltid varit det jag velat göra och tillslut gjorde jag det.
– Det finns något citat av gitarristen i Velvet underground, Sterling Morrison; vem som helst kan göra det men vem som helst gör det inte. Det känns så otroligt pinsamt, så jävla självgott på något sätt med stand up. Men jag har liksom inget ansvar mot någon att vara så himla bra.
– Jag är hellre Sveriges minst framgångsrika komiker än mest framgångsrika journalist.
Berätta om den nya turnén med Kringlan Svensson.
– Jag och Kringlan Svensson som jag gör podd med, håller på att boka datum och så nu. Vi kallar den Ömhet och har pressbilder där vi ligger nakna och kramar varandra. Jag har haft nån grej nu att jag har så jäkla mycket sex-stand up, vi tänker att Lilla Drevet-podden får var politisk satir och här kommer vi bort från det.
Jämför du dig med honom eller andra komiker?
– Det är nog oundvikligt att inte göra det alls, samtidigt har jag tänkt att jag börjar känna mig ganska trygg i att jag håller på med det här och det får gå så bra som det går.
– Det finns så många som är charmigare och mer begåvade på det här. Jag vet ju att vad jag än gör kommer jag aldrig ha det breda tilltalet som Johan Glans har. Han kan gå upp för vilken publik som helst, vilka åldrar som helst och alla bara älskar det instinktivt.
Podden Lilla Drevet består av gamla medverkande i P3-programmet Tanksmedjan, hur kom tanken att starta upp en podcast?
– Det fanns ingen anledning att sluta bara för att P3 sparkade ut oss. Vi kan lika gärna göra det själva – vi vet hur man gör det och kan göra det precis som vi vill och bättre. Det kändes som en ganska självklar idé.
– Alltid när man börjar med något nytt tänker man att det kommer gå åt helvete men här tänkte vi lite mindre så. Det är inte så svårt att starta upp en podd.
Tjänar ni några pengar på podden?
– Ja, det gör vi. För mig är Lilla Drevet ett 50-procents jobb för jag spelar in alla avsnitt och klipper. Det är inte så fett men det är rätt rimligt betalt för ett halvtidsjobb. Vi får en del från Aftonbladet och lite mer från akademikernas a-kassa.
Tanksmedjan och nu Lilla Drevet sysslar med politisk satir. Har du alltid varit politiskt intresserad?
– Jag var inte så politiskt intresserad innan, mer av frågor på ett mer allmänt plan, vissa filosofiska dilemman. Men jag har aldrig hängt med i nyheterna på det sättet – vad Fredrik Reinfeldt sa i sitt sommartal och så. På Tankesmedjan blev det arbetsbeskrivningen att kommentera politiken löpande som dokusåpa. Då blev det att jag lyssnade på P1 och tittade på Agenda.
Var står du själv politiskt?
– Jag tänker nog inte att det är min roll att vara politisk aktivist. Liv och Nanna (Strömqvist och Johansson, min anmärkning) som jobbar med Lilla drevet har ju mer varit inne i vänsteraktivismens värld, jag och Kringlan kommer nog mer ifrån en komikervärld där man gillar att tramsa. Jag har nog aldrig tänkt att jag har någon annan agenda än att hitta den roligaste och intressantaste vinkeln.
– Men det är ju säkert också så att jag oftare slår från vänster än från höger – om någon vill sätta den stämpeln på mig.
Du fick sluta på P3 för att du inte blev inlasad, var du bitter?
– Det kändes väl lite bittert då. En känsla av att det inte spelar någon roll vad man gör, man blir utlasad ändå. När man jobbar där är man så inne i det och är arg på P3 för olika sker. Nu har jag släppt det och kommer inte ihåg alla saker jag var arg för. Jag vet inte hur de där reglerna fungerar men det känns idiotiskt allting.
Hur var du när du växte upp, klassens clown?
– Nej, jag var absolut inte det, jag var alldeles för blyg och tystlåten för att vara det. Jag kanske inte var så rolig men var jävligt intresserad av att vara rolig och fascinerad av komiker och humorprogram i tv och vanliga människor i ens omgivning som är roliga. Jag gillade Killinggänget och jag gillade David Letterman, jag tittade på det varje, varje kväll.
Hur ofta är du i Luleå?
– Väldigt sällan, kanske en gång per år om ens det. Det är bara min mamma som bor där så hon åker oftare ner. Jag har inte så många kompisar i Luleå, inga ärligt talat. Relationen till Luleå är mycket mer Luleådiasporan som finns i Stockholm.
Är det sant att du har startat en flashbacktråd om dig själv?
– Nej, det är inte sant men jag har skämtat ganska mycket om min flashbacktråd. Någon startar tråden och den som svarar tror att det är jag. Jag har ju läst den för att jag gör standup utifrån den, sedan blir det något slags bollande att folk som såg mig köra standup gick in och skrev. Så då förlängdes standuptråden och repertoaren.
Blir du förvånad över det som står där?
– Det står ju väldigt konstiga helt random grejer där som inte stämmer, det är mest bara bisarrt, inget som har gjort ont eller så. Om jag läser något om en kändis som jag inte vet något om tror jag ändå alltid att det som står där är sant på någon nivå. Man kanske inte borde tänka så, varje gång jag vetat själv hur det ligger till har det inte stämt det som står där.
Vad är det jobbigaste som hänt på scenen?
– Det värsta är när folk inte är beredda på att det ska vara stand up. När folk har någon idé om att stand up kan vara som en jukebox som står igång i ett hörn till en after work. Egentligen krävs det att folk är lika fokuserade som när de är på teater.
–Jag var inbokad på en hiphop-klubb och han som hade det hade någon idé om att det skulle vara standup innan. Så kommer jag dit och får aldrig gå på, tvåhundra människor står och dansar och de stänger av musiken och säger nu blir det stand up. Det blev totalt förvirrat, det var som att prata i en stimmig skolmatsal.
Hur hanterade du det?
– Då hade jag precis börjat med stand up och skulle få 500 spänn om jag klarade av att stå en en kvart. Så jag var inställd på det. Det kom fram en hiphop-tjej till scenen och sa att jag borde köra yo mama-skämt. Jag lyckades komma ihåg ett sånt skämt och körde ett din mamma är så tjock-skämt.
Hur mycket tjänar du?
– Jag har så dålig koll på det, inte för att det är tabu eller så. Jag är i en sån bransch att man får klumpsummor, vissa månader kan det vara 100 000 kronor och nästa tjänar jag 1 000 kronor. Slår man ut det tror jag att jag tjänar som en vanlig medelklassmänniska.