Carola Lindberg är säker på att hennes mamma hade levt i dag om rätt beslut tagits av vården.
När rullstolen rullas ut från taxin den där oktoberdagen har Carola Lindberg bara träffat sin mamma vid ett tillfälle under de senaste sex veckorna. Pandemin har satt stopp för deras möten.
Det hon vet är att hennes mammas värden ska kontrolleras efter att några tår har börjat svartna. Hon vet också att hon är skör och krasslig.
Två veckor tidigare har hon förstått att allting är på väg åt fel håll.
Men det som nu möter henne är något annat. Då skriver vi 15 oktober 2020 – och veckorna på vård- och omsorgboendet i Luleå har förvandlat Berit Enström till ett levande skelett.
– Jag fick en chock när de drog ut mamma ur bilen. De hade inte ens kammat henne och kläderna var skitiga. Hon var så ovårdad, det var helt sjukt, säger Carola Lindberg och får svårt med känslorna.
Hon drar efter andan och konstaterar gråtande:
– Bara att se mamma..., det var fruktansvärt. Hon hade magrat nå fruktansvärt. Jag kan inte prata om det.
Vi befinner oss i Carola Lindbergs hem i Råneå, och det är tre och en halv månad sedan den där fasansfulla dagen utanför Sunderby sjukhus. Hennes mammas sista tid är ytterligare ett fall av misstänkt vanvård (se faktaruta).
– Hon var så neddrogad att det inte gick att föra ett samtal med henne. När läkaren tog bort omläggningen av hennes ben höll vi på att svimma. Vi grät, jag och min syster, när vi fick se hennes ben som var svart och hade börjat ruttna.
Mardrömmen startar när Berit, som under hela sitt liv har jobbat inom vården, ramlar i hemmet i Råneå. Ett fult sår på smalbenet blir början på en period av svåra smärtor.
– Mamma hade fruktansvärt ont i benet så hon kunde inte ligga. Smärtan lättade lite grann när hon fick sitta. Därför satt hon i sin favoritfåtölj om nätterna.
Det leder i förlängningen till sittsår.
När undersköterskan Hanna Öberg kommer in som vikarie inom hemsjukvården i början av juni blir hon varse om den misstänkta vanvården. Hon pekar på journaler som begärts ut av anhöriga och framhåller noggrannt att anhöriga till Berit gett henne tillåtelse att offentliggöra fakta.
– Hon missköttes så fruktansvärt, säger Hanna Öberg som under många år har arbetat inom vården.
Berit är underviktig och har dålig matlust. Både bensåret och sittsåren är i dåligt skick.
Näringsvätskor är inte heller ordinerade.
– Jag tog upp problemet gång på gång. Berit hade inte heller smärtlindring och jag tog upp att vi måste sätta extra morfin inför varje omläggning. För hon hade stora, fula sår. Det förstår man ju själv, att lägga om ett stort fult sår utan smärtlindring… Det är galet, säger Hanna Öberg som under sommaren känner sig motarbetad.
Kontakter med läkare tas, vilket leder till en viss bättring.
Då är Hanna Öberg helt säker på att Berit kommer att drabbas av blodförgiftning om inte hon inte medicineras med antibiotika. Ett tillstånd som ofta leder till döden.
Ett fall i hemmet i slutet av augusti och ett lårbensbrott blir nästa sorgliga bit i vårdpusslet.
Hanna Öberg förklarar att hon tog upp problemen gällande vården av Carola Lindbergs mamma i hemmet i Råneå vid otaliga tillfällen. Utan att få gehör.
Efter operation och en vecka på Sunderby sjukhus får Berit plats på vård- och omsorgsboendet, för att avlasta det nyopererade benet.
En månad senare, utan familjens vetskap, tas beslut om palliativ vård.
– Allt var så bra, sa de, när man ringde dit. Mamma mådde bra, hon åt och sov bra. Och bensåren hade börjat att läka. När man läser journalen från den andra dagen på boendet har hennes sår börjat bli svarta, säger Carola Lindberg.
Bilderna av Berits underben på bordet framför oss talar ett skrämmande språk.
– Varför gjorde de inte mer? Det här är dagen innan hon dog, säger hon och nickar mot bilderna samtidigt som hennes ögon tåras.
– Mamma hade otroligt hög smärttröskel. Men hon hade en gräns.
Hann du prata med din mamma en sista gång?
– Nej, mamma var så drogad när hon kom in… Vi förstod inte vad hon sa.
Berit Enström blev 78 år. Efter ett helt arbetsliv inom vård och omsorg misstänks hon nu ha blivit ett offer för vanvård inom den yrkeskategorin.
Carola Lindberg är mycket besviken på att hon trots påstötningar haft svårt att komma i kontakt med de ansvariga för Berits vård.
Hon är säker på att utgången hade kunnat bli en annan.
– Hade inte mamma hamnat på boendet, då hade hon levt i dag. De hade tvingats amputera hennes ben, men hon hade levt.
Hanna Öberg:
– I stället för att skicka in henne med ambulans och kapa benet, så gör de henne till palliativ patient.
Carola Lindberg och Hanna Öberg kommer nu att göra var sin anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.