”Plastpåse?”
Fan. Jag glömde tygkassen hemma. Igen.
”Ja, tack”.
Nåja, inte är det hela världen.
Eller?
Häromnatten hade jag svårt att sova. Det händer ibland. Tror det är något med åldern. Jag ligger där i sängen och oroar mig för mer eller mindre viktiga grejer. Som vilken mat vi ska äta på fredag, hur jag ska hinna gå ut med hunden innan jobbet, när jag ska ta mig i kragen och gå till gymmet. Och så vidare. Små banala bekymmer växer som snöbollar i mörkret och skapar en fiktiv nattångest. För när jag vaknar på morgonen är de sketna små gruskorn igen. Borta. Ofarliga.
Men den här natten var det annorlunda. Ångesten var på riktigt. När morgonen kom hade jag fortfarande en stor klump i magen.
Och en isbjörn i skallen.
Jag vet inte om ni såg videon som cirkulerade i sociala medier i veckan. Videon på den svältande isbjörnen. Det är naturfotografen Paul Nicklen som fångat det utmärglade djurets kamp i en desperat jakt på mat. Platsen är kanadensiska Arktis och snön lyser med sin frånvaro i det karga området. Isbjörnen, som är beroende av sälkött, har ingen havsis att nyttja för sin jakt. Den tvingas i stället leta föda på land i papperskorgar och skräphögar lämnade av människor. Det är väldigt sorgligt. Björnen är så mager att det skriker i både hjärta och själ. Paul Nicklen skriver i ett Instagraminlägg att tårarna rann när han filmade. Han tror att djuret mötte döden bara timmar efter att han fångat det på film.
Han säger också att de svältande isbjörnarna är en tydlig effekt av klimatförändringarna.
”Vill du ha en påse också? Den kostar två kronor.”
Satan.
”Okej. Tack”.
Hur svårt ska det vara? Tygpåsen hänger ju därhemma på kroken, precis vid ytterdörren. Den går inte att missa. Skärp dig, Höjer.
Jag är långt ifrån någon expert på global uppvärmning, fossila bränsleutsläpp och växthuseffekt, men till och med jag fattar att något måste göras om vi ska kunna rädda vår planet.
Problemet är bara att vi är så satans bekväma.
Framför allt vi som bor i trygga, rika Sverige.
Översvämningar i Asien. Aj, så trist.
Torka i Afrika. Usch då.
Orkan i Karibien. Fy - några svenskar i området?
...och nu glömde jag den satans tygpåsen igen. Ah, well.
När jag nu låg där i nattmörkret, med min tvåårige son tätt intill mig, kom insikten som ett skyfall över mig. Hans barn och barnbarn kommer inte ha mycket till planet kvar om vi fortsätter på den här livsfarliga vägen. Det spelar ingen roll var i världen de befinner sig. De kommer att få betala för våra misstag.
Men – hör och häpna – det var inte den värsta sanningen som kom till mig den där natten.
Den riktigt hemska mardrömmen är att jag ser inte hur vi ska kunna bromsa klimatförändringarna, rädda vår värld och säkra en framtid för människor, djur och natur.
Det känns inte som att den riktiga viljan finns – och det är obehagligt.
Dagen efter min sömnlösa natt glömde jag återigen tygkassen hemma. Det må vara en liten sak, men det säger något om åtminstone min tröghet och oförmåga att bryta gamla hjulspår.
Jag flyger fortfaranade, kör alldeles för mycket bil och äter kött nästan varje dag. Jag konsumerar absolut fler prylar än jag behöver och glömmer ofta att släcka lamporna hemma.
Det bästa vore ju om jag är urtypen av ett svart får här, om majoriteten av människosläktet är bättre på att ändra sina vanor och faktiskt göra skillnad på riktigt.
Men jag fasar att så inte är fallet.
Tanken var en positiv vändning här. Ett gott slut på krönikan – ett gott slut på året.
Men det krävs betydligt mer än ett sketet nyårslöfte för att rädda vår vackra, underbara och magiska värld.