Krönika
Strax efter gråten i trapphuset frågar en vän hur länge bostäder ska vara det enda vi pratar om. De flesta av mina vänner närmar sig 30, och fortfarande upptas våra samtal av outsinliga redogörelser för vem som bor var, hur länge vi får bo kvar och vart vi ska ge oss av därefter. Jag vill inget hellre än att lämna det ämnet för gott.
Som alla andra någorlunda omvärldsorienterade människor har jag matats med rubriker om bostadskrisen under hela 2010-talet, men det är inte förrän där vid ”A HÖRNELL” på brevinkastet som jag förstår hur grundligt situationen har påverkat mig. Jag vet att bostadskrisen får unga människor att tacka nej till jobb och utbildningar, att bo hemma längre än de vill, att flytta ihop för snabbt eller inte separera fastän en relation tagit slut. Vi tappar möjligheten att planera framtiden, eller låses fast vid en oönskad dito. Allt det vet jag.
Vad jag däremot inte tänkt på är bostadskrisens fysiska konsekvenser: krypkänslan i kroppen. Den kommer av att leva på nåder, av att vid minsta motgång kommer någon av de Riktiga Hyresgästerna att ta ut sina frustrationer på den som egentligen inte hör hit – andrahandshyresgästen. Att vira in sig i täcket och sova fullt påklädd i stället för att säga till om att lägenheten saknar värme, att köpa plocksallad i stället för att rådda i vem som har ansvar för att betala den trasiga spisen. Att bli instinktivt förbannad av inredningsprogram på tv eftersom blotta tanken på att ha ett tryggt hem att inreda känns som science fiction. Att ständigt oroa sig för att hyresvärdens brorsdotter ska komma hem från Australien och vilja ha lägenheten tillbaka omgående. Att inte veta om brevlådan är tom för att ingen skriver, eller för att tusen viktiga räkningar har försvunnit i virrvarret av tillfälliga adresser.
Jag vill inte få min egen boendehistorik att låta värre än den varit – jag har haft tur med andrahandsboenden, inte minst för att ett ganska enkelt sätt att charma potentiella uthyrare i södern är att skriva ”norrbottning” i annonsen. Men jag hade inte förstått hur mycket jag saknat det inneboende lugnet av att ha några kvadratmeter som är min plats i världen på obestämd tid.
Visst, mitt ängsliga kynne är kanske särskilt illa lämpat för otrygga bostadssituationer, men: ingen människa mår bra av att studsa mellan lägenheter, villakällare och delmöblerade skokartonger i åratal. Och för den växande skaran unga personer som dessutom slussas mellan otrygga anställningar är bostadsrätt inte ett alternativ.
I sammanhanget hör jag ändå – trots ängsligheten – till de som har allra minst att gnälla över: jag har ett svenskklingande namn, medelklassbakgrund och ett flickrum i Luleå som jag kunnat återvända till vid behov. Därför har jag kunnat ta risker och följa drömmar – säg, genom att skrota runt som student i nära ett decennium i stället för att lägga all min kraft på att säkra en stabil inkomst och en bostad precis var som helst.
Samma dag som jag skriver på det efterlängtade förstahandskontraktet får jag hemvändarreklam från Luleå. Hemkommunen lockar med skrattande kompisgäng, snöfall och Bergnäsbron i kvällsljus. Men jag har mitt namn på en ytterdörr i södern, har fungerande element och väggar att borra i nästan hur mycket jag vill.