För ett par veckor sedan slogs jag av en insikt som gjorde mig kall och i ärlighetens namn, lite skräckslagen. Det är nämligen ”bara” drygt ett och ett halvt år innan min förstfödda ska in i skolans värld.
När hon börjar förskoleklass nästa höst gör hon det med skolplikt, något som införs under kommande höst. Men det är inte därför jag är skräckslagen. Nej.
Jag är livrädd för skolvärlden. L-i-v-r-ä-d-d. Eftersom den här kvinnan var lite sent ute i barnafödartagen har många av mina vänner lite äldre barn som redan är inne i skolsystemet sedan ett par år. Andra nära och kära jobbar inom skolväsendet och den sammantagna bilden får mig att överväga att hemskola mina barn.
Det rör sig inte om ett problem som är isolerat till en speciell skola, även om jag är övertygad om att det finns bättre och sämre skolor. Nej, det är ett strukturellt problem där klimatet i skolans värld har hårdnat så mycket att det kommer att ta många, många år att få det mjukare. Om det ens är möjlig.
Med hårt klimat menar jag tyvärr inte undervisningen, den har man i mina ögon för många år sedan i stort sett lämnat över till eleverna. Projekt, elevpåverkan in absurdum och massor av barn som inte alls är redo för det ansvaret. Det hårda klimatet är mellan barnen, eleverna.
Ett par goda vänner till mig var på deras barns skola för utvecklingssamtal och bara under den korta tiden de gick över skolgården kunde de höra fraser som ”din jävla idiot”, ”passa dig, jag kn***ar dig i röven” och liknande fraser mellan barnen.
Andra berättar om fjärdeklasspojkar som hotar våldta jämnåriga tjejer i klassen. Eller om sjätteklassare som är nära att kasta mindre elever nerför trappor.
Ett av mina vänners barn är just nu utsatt för hot, kränkningar och utanförskap i sin klass. Hen får höra att hen är ”ful och äcklig”, klasskamrater byter bord när hen kommer och sätter sig vid lunchen. Äldre elever tar hen på könsorganet och andra elever attackerar hen fysiskt. Vad lärarna gör? Tja, inte jättemycket. Inte förrän mina vänner hotat med skolinspektionen och media. Då händer det kanske något – vi får se vad.
Det jobbiga i det hela är att flera av barnen som utsätter mina kompisars barn för mobbning har föräldrar som agerar, man har möten, man pratar med sina barn. Det är inte dåliga föräldrar.
Men någonstans brister det. Någonstans snappar fjärdeklassare upp vad en våldtäkt är, de använder ett språk som inte borde finnas i en tioårings vokabulär. Jag säger inte att det är deras föräldrar som lärt dem. Tvärtom. Jag tror snarare problemet ligger i att många föräldrar har för dålig koll. Man vet inte vad barnen kollar på Youtube, vilka klipp som kommer fram efter de barntillåtna som är okej. Vilka spel låter man barnen spela på dator och TV-spel? Kan det vara så att 18-årsgränsen på vissa spel faktiskt finns där av en anledning? Att det inte är en rekommendation?
Jag blir jätteglad att läsa om Björkskataskolan som faktiskt lyckats få en bättre kurs på sin skuta. Det imponerar. Det finns antagligen massor av arbete kvar att göra även där, men man har i alla fall insett att det funnits och finns problem.
Många skolor vill inte hantera de problemen. I stället kan föräldrar få höra att det nog är vettigt att byta skola när ens barn är utsatt för mobbning. En enkel lösning för att slippa ta tag i det verkliga problemet.
Skolan är barnens arbetsplats och det är där de spenderar större delen av dagen från sex års ålder och uppåt. Hade det varit en arbetsplats för vuxna hade arbetsmiljöverket stängt den för länge sedan.
Föräldrar behöver skärpa till sig på många håll och kanter, men skolan har också ett arbete att göra. Ett arbete som säkrar en god arbetsmiljö för eleverna – fri från kränkningar, hot och våld.
Och det arbetet måste börja nu.
Till sist
Jag vill inte påstå att skolan var fläckfri när jag själv betade av skoltiden. Men det fanns en större respekt gentemot varandra och gentemot lärarna. Den saken är i alla fall helt klar.