Medverkande är de två musikgrupperna Kaja och Tetra. En trio och en kvartett som tillsammans blandar musik från olika delar av världen, olika traditioner och från olika tidsåldrar.
Det här är en föreställning som är totalt befriad från den traditionella nostalgin och sentimentaliteten som vanligtvis förknippas med många julkonserter. Showen, som jag väljer att kalla den, inleds med Ingen dager synes än, en staffansvisa i en annorlunda tappning med vacker stämsång till bland annat mungiga och trumma som raskt övergår till ett potpurri där Haiti, Sverige och Makedonien möts i något som blir till en enda julsång.
De sju kvinnorna är oerhört samspelta i såväl sång som musicerande, berättande och dans. Den musikaliska basen i föreställningen utgörs av Jenny Kristoffersson, Camilla Åström och Livet Nord som med kontrabas, dragspel och fiol på ett tufft men samtidigt sensitivt sätt skapar en instrumental backdrop till de övriga artisterna. Tillsammans skapar de inte bara musik utan förmedlar en upplevelse och en insikt om hur musik som hör julen till på något sätt är sig lik, oavsett varifrån den kommer.
I luciatåget efter pausen framförs den sedvanliga Sankta Lucia på italienska och därefter följer en förunderligt vacker Stilla Natt på inte mindre än tre språk. Den musikaliska mångfalden visar sig också i en rap, Stjärnorna finns här, ackompanjerad av gigantiska staffansstjärnor och kontrabas.
Det vilar en känsla över föreställningen som vill säga att alla vi som finns på jorden trots allt är ganska lika. Alla skulle nog känna igen något i den här showen, något som vi betraktar som "vårt", men som i en lite annorlunda kostym blir tillgängligt och förståeligt även för någon på andra sidan jorden.