Jag hade ju aldrig behövt oroa mig. Alls. Det fungerade enbart bara bra att uppträda utomhus på en gatufestival (eller som Luleåkalaset föredrar att referera till sig själva: familjefestival), omgiven av faktiskt inte alltför många störigt sliriga fyllskallar, för Melissa Horn.
Jag såg henne inomhus i Piteå förra året och förkrossades helt av hennes vänliga begåvning och oansenligt träffsäkra scenpersonlighet. Vete fasiken om jag inte också distansförälskade mig lite diskret i henne, av bara farten.
I alla fall visade hon sig vara exakt samma lilla tunna skogsrå klädd i konstlöst svart, även den här gången. Och hon dominerade publiken på cirka. 1.500 personer. Helt och totalt.
Hon behövde knappt höja rösten i sina stillsamma låtar. Och ändå överrösta den fånigt insisterande helikoptern, som bara måste upp och flaxa precis under hennes framträdande.
Hennes melodier var, i alldeles vanlig ordning, finstämt andlösa, suggererande finstilta, grundligt understrykna och finfördelat välkammade uppriktigheter - om kärlek & längtan & missmod & och värme och annat som hör hemma inom genren i fråga.
Stort jubel utbröt till Vår sista vals och Falla fritt, bland många andra. Folk stod på asfalten till det som annars är en parkeringsplats och smålog fånigt, höll om varandra och hade det bra till Melissa Horns vackert omfamnande texter och musik.