Inger Wrisén med sin älskade hund Tessie. Hundarna har betytt mycket för henne under sjukdomstiden.
– Jag hoppar ut genom fönstret, jag orkar inte mer.
Nödropet från Inger Wrisén kom efter en tid på Bergvikens äldreboende, där hon hamnat efter att ha drabbats av stroke vid två tillfällen under senhösten 2020. Då hade anhöriga turats om att vara hos henne på boendet, först under de cirka två månader som hon vistades på korttidsboendet och senare på äldreboendet, dit hon flyttades. Nu vårdas hon hemma sedan ett par veckor tillbaka. När hennes make är på jobbet är det mamma Birgitta Eriksson som tar hand om henne.
– Nu kan hon ju gå själv men hon mår väldigt dåligt. De kognitiva funktionerna fungerar inte, hon har ångest, ser demoner och kan inte vara ensam, säger Birgitta Eriksson.
Vi träffas i mammans lägenhet på Hertsön. Inger Wrisén sitter i en fåtölj med sina två pudlar Bella och Tessie omkring sig.
Hon hade ett aktivt liv, trots att en reumatisk sjukdom tvingat henne att gå i sjukpension sedan några år tillbaka. Hon ägnade tiden åt sina hundar, sina barn och barnbarn. Att sy kläder var ett stort intresse för henne. Den där ödesdigra dagen i oktober hade hon varit på möte med sin bostadsrättsförening. Hon var på väg hemåt tillsammans med en kompis, då hon plötsligt fick fruktansvärt ont i huvudet. Själv minns hon ingenting, men hennes kompis har berättat att det sista hon sade innan hon föll ihop var: "Ring en ambulans".
Inger Wrisén fördes till Umeå universitetssjukhus där hon opererades och fick en så kallad shunt i huvudet för att leda bort vätskan. Hon drabbades av en infektion och fick feber. I 3,5 vecka låg hon nedsövd, i respirator. Till slut gick febern ned och hon fördes till Sunderby sjukhus i mitten av november. Hon hade dagliga videosamtal med sin mamma och sina barn, som kunde följa hennes små framsteg. Maken Ulf mindes hon först inte när hon vaknade.
– Du frågade: "Har jag en man?", säger Birgitta Eriksson och ler lite.
– Nu vet jag att han är min man och jag skulle ha valt honom igen, tio gånger om, säger Inger Wrisén.
Den 5 januari gifte sig hennes bror. Hon var på bröllopet med via telefon. På kvällen blev hon orolig och vid 21-tiden ramlade hon. Det visade sig vara ännu en stroke.
– Jag har fått två olika uppgifter om hur det har gått till. Dessförinnan hade hon ramlat två gånger från sängen och sjukhuset satte in extravak. Trots det ramlade hon så illa när hon fick stroken att hon fick ett sår i tinningen. Efter det blev hon helt förvirrad igen, berättar Birgitta Eriksson.
Många papper har det blivit. Birgitta Eriksson har sparat all dokumentation under dotterns sjukdomstid.
Det var först när Birgitta upptäckte såret vid tinningen under en videochatt som sjukhuspersonal berättade vad som hade hänt.
– Det första svaret var att hon ramlat från rullstolen. Jag ifrågasatte om de verkligen lämnat henne i rullstol utan bälte. Då fick jag till svar att de inte visste exakt hur det hade gått till. Nu har jag fått ett helt annat svar, att hon inte har ramlat från rullstolen, utan från sängen när hon skulle flyttas.
Trots fallet lovordar både Inger och de anhöriga sjukhusvården i Umeå och Sunderbyn. Det var efter utskrivningen problemen började på allvar. Inger Wrisén fick en plats på Bergvikens korttidsboende. Mamma Birgitta försökte prata med läkaren om andra alternativ.
– Jag har jobbat hela mitt arbetsliv inom sjukvården. Jag vet så många som har farit illa när de har kommit in på korttidsboenden i Luleå kommun. Det fungerar inte.
– Läkaren skrev ett intyg om att Inger skulle få extra övervakning. Hon skulle ha rehabilitering med sjukgymnast och arbetsterapeut. Hon skulle få kuratorstöd, kort sagt allt som en strokepatient ska ha.
Den 15 januari, en fredag, flyttades Inger Wrisén till korttidsboendet. Men hon blev inte emottagen på plats, först efter att de anhöriga hämtat personal blev hon visad till sitt rum. Någon extra övervakning fanns inte. Familjen turades om att sitta hos Inger under helgen. På måndagen tog chefen in en extra personal för att Inger skulle få tillsyn.
Trots den dåliga starten gick det ganska bra till en början. Inger Wrisén tränade lite och lärde sig att äta själv. Hon hade viss social samvaro med andra boende, men hon upplevde miljön som ganska rörig. Då föreslog chefen att Inger skulle få flytta upp en våning, med motiveringen att det var lugnare där. Vad de anhöriga inte förstod då, var att Inger i själva verket skulle flyttas till vård- och omsorgsboendet.
– Hon kom till ett tomt rum med bara en säng och ett sängbord. Det var ju äldreboende och där hände ingenting. Hon hade ingen samvaro med de andra, de är ju gamla och demenssjuka människor, säger Birgitta Eriksson.
Inger Wrisén var tidigare en mycket aktiv människa. Nu är hon förtvivlad över hur hennes liv har blivit.
Några enstaka gånger har Inger Wrisén fått vara med och baka. Hon har fått ta promenader när personal har haft tid att följa henne. Oftast har hon blivit sittande ensam på rummet. Rehabiliteringen har uteblivit nästan helt.
– Hon ringde flera gånger om dagen och sade att hon höll på att bli tokig, hon såg demoner och magen snurrade. Det kommer ju av stroken, hjärnan fungerar inte som den ska, säger Birgitta Eriksson.
Inger torkar tårarna ur ögonen och nickar igenkännande.
– Vi är skräpet som ingen har tid att ta hand om, säger hon.
Birgitta Eriksson har köksbordet fullt av papper. Det är personalens dagboksanteckningar från tiden i Umeå, Birgittas egna anteckningar om allt som dottern har varit med om och utdrag ur Ingers patientjournal. Birgitta har gjort fyra anmälningar till patientnämnden. Den första avser när hon ramlade på sjukhuset i Sunderbyn. Den andra rör överrapporteringen mellan sjukhuset och Luleå kommun, som enligt Birgitta inte har fungerat.
– Jag har också anmält att Inger inte fått den rehabilitering som en strokepatient ska ha.
Den fjärde anmälan handlar om att ansvariga chefer vid socialförvaltningen enligt Birgitta Eriksson inte har erkänt att de inte har kunnat ge Inger den vård hon behöver, samt att flytten till äldreboendet var felaktig.
Inger Wrisén hänger med i samtalet, även om hon blandar ihop minnesbilderna av vad som hänt. Hon gråter vid flera tillfällen och säger att det har varit en hemsk tid. Nu hoppas hon och familjen på att hon ska kunna få personlig assistans och bo hemma tillsammans med maken.
– Vi håller på med ansökan. Tills vi vet hur det blir får vi turas om att ta hand om Inger. Till äldreboendet ska hon inte tillbaka, säger Birgitta Eriksson bestämt.