– Plötsligt ringde det på dörren hos mamma. När hon öppnade stod pappa utanför. Han var alldeles slut, berättar Susanne Gabrielsson.
Det var i söndags som Susannes far Per-Ivar fick nog och rymde från Fyrens korttidsboende. Han hade tagit sin rullator, gått till receptionen och ringt efter färdtjänsten.
– På något sätt hade han tagit sig hem, säger Susanne Gabrielsson.
Hon berättar att pappan går väldigt sakta. Enligt hennes beräkningar har han varit borta i två timmar. Personalen hade inte märkt att han hade gett sig av.
– När mamma ringde till boendet var personalen inte medveten om att han inte var kvar där, fortsätter Susanne Gabrielsson.
Ett par i 60 år
Hennes föräldrar, Per-Ivar och Anna Maria har varit ett par i 60 år säger Susanne. Det har blivit allt jobbigare för Anna Maria att sköta om sin sjuke make. För att hon ska få avlastning har Per-Ivar därför fått vistas på Fyren i omgångar.
– Han har ogärna velat åka dit. Han är väldigt ångestfylld, på grund av demensen.
Susanne Gabrielsson berättar att personalen på Fyren hade låst in pappans personliga tillhörigheter; jackan och väskan med klockan och läsglasögonen. Han betraktades som rymningsbenägen, fick hon och hennes syster höra.
– Han kände sig förnedrad. Han kunde ju inte ens läsa tidningen, säger Susanne Gabrielsson som berättar att hennes far sade "till slut är det nog" om Fyren.
Förskräckligt
Susannes pappa Per-Ivar har i sin demenssjukdom perioder av klarhet, då han är som förr.
– Han var mycket medveten om att han hade rymt, han sade att "det är ju förskräckligt med min rymning" berättar Susanne Gabrielsson.
Hon tycker att det är fråga om ett systemfel och en ledningsfråga.
– Jag tänker att alla gör så gott de kan, då handlar det om vilken kultur det är på arbetsplatsen.
Brist på empati och fantasi i arbetet med människor är värre än om det råder brist på ekonomiska resurser, menar Susanne Gabrielsson.
Ledsen och orolig
Hon är arg, men mest ledsen och orolig inför framtiden. Kommer hennes mamma att våga skicka iväg pappa till Fyren en gång till och kommer pappan själv att vilja åka dit? är tankar som snurrar i hennes huvud.
– Det är en typ av maktlöshet jag känner. Kommer mamma att orka? Vi jobbar båda heltid, min syster och jag.
– Min pappa om någon, har haft ett socialt engagemang. Det är vår skyldighet nu att agera, säger Susanne Gabrielsson.