Det är beundransvärt av Luleå domkyrkoförsamling att ge sig i kast med detta Johann Sebastian Bachs största sakrala verk, Matteuspassionen, skriven, eller i alla fall framförd, första gången 1727 i Thomaskyrkan i Leipzig där han arbetade som kantor och där han skrev lejonparten av sina verk. Någon har liknat det vid att bestiga Mount Everest – ett kraftprov som möttes av varma applåder av en till sista plats fullsatt Luleå domkyrka. Två körer, full orkester och solister under lite drygt tre timmar. Mäktigt är väl det minsta man kan säga. Bach kallades den femte evangelisten och denne barockens mästare hade en förmåga att komponera smekande enkelt och på samma gång så komplext med ideliga tonartsbyten och med en variation av takter i polyfona stämmor. Det finns en fördjupad andlighet i allt han skrivit. Man kommer aldrig förbi honom – och månne lite vanvördigt uttryckt; man kan bli religiös för mindre.
Verket beskriver Jesu sista måltid och Judas förräderi. Och i andra delen efter en välbehövlig bensträckare (många hade kaffe och bullar med sig!) förs Jesus inför översteprästen, ställs inför Pontius Pilatus, döms och korsfästs. Ingen munter historia precis. Men mitt i allt religiöst allmängods om synd och syndernas förlåtelse finns inslag av mer nutida snitt där kören som representant för församlingen sjunger om grupptryck, den fria tanken och allas vårt individuella ansvar som medmänniskor. Ecce homo, Se människan.
Tempo är alltid knepigt med Bach, innerlighet är inte detsamma som släpighet och Monica Wasberg dirigerade handfast men i mitt tycke i ett aningen för långsamt tempo. De bägge körerna sjöng av hjärtats lust mestadels oklanderligt och vad vore Bach dem förutan? Och solisterna då? Jo, som Evangelisten hörde vi Johan Christensson som med energi och ackuratess leder oss genom berättelsen. Sopranen Pia-Karin Helsing-Saur hanterade ariorna bättre och vackrare ju längre föreställningen led, samma med Rainer Lind som bas. Aftonens klo var dock tveklöst countertenoren Michael Lieb som himmelskt vackert sjöng altstämmans recitativ och arior. Inte minst i "Erbarme dich, mein Gott" (Förbarma dig, min Gud) i elegant dialog med violinisten Catharina Kristoffersson (orkestern hade för övrigt ett fint ”gung”) samt i "So ist mein Jesus nun gefangen" med Helsing-Saur och kören. Det var som att ett par lyckliga stunder befinna sig på de saligas ängder. Som sagt, man kan bli religiös för mindre.