I onsdags var det den internationella kvinnodagen och det gick säkert inte någon förbi. Att kvinnodagen ”behövs” år 2017 finns det många tydliga exempel på. Ett av de tydligaste sitter numera som världens mäktigaste man och innehar ämbetet som president i USA.
Vi stannar där om det.
I Sverige har vi pratat mycket om kvinnor i ledande positioner inom näringslivet, allt från kvoteringar av kvinnor i bolagsstyrelser till hur man ska få kvinnor att våga ägna sig åt företagande. Gott så.
Jag tänkte dock lyfta en annan jämställdhetsfråga här och den handlar också om kvinnor i ledande positioner. Men i idrottsvärlden. På den internationella kvinnodagen besökte Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson, länet med fokus på framgångarna hos damelitföreningarna.
Något jag vill belysa är frånvaron av kvinnor i ledande positioner i våra damelitföreningar. För så här ser nämligen verkligheten ut enligt klubbarnas egna hemsidor.
Luleå Basket – David Visscher (huvudtränare), Johanna Riihiaho (assisterande tränare).
Piteå IF – Stellan Carlsson (huvudtränare), Jonas Edholm (assisterande tränare)
Luleå Hockey/MSSK – Fredrik Glader (huvudtränare), Mikael Forsberg och Lisa Ekberg (assisterande tränare).
Boden Handboll – Kekke Harlin (huvudtränare).
Faktum är att det inte bara är huvudtränare som saknar kvinnlig representation, överhuvudtaget är det dåligt med kvinnor totalt sett i lagens ledarorganisationer.
Varför är det då så och spelar det egentligen någon roll?
Om vi börjar med varför – här finns det ett enkelt svar som många vänder sig till. Nämligen att kvinnor inte är intresserade av att stå i rampljuset på det sättet som det innebär när man är huvudansvarig. Men inget kan vara mer fel. Visst – det finns sådana personer, men de finns hos båda könen.
Däremot tror jag att det är många kvinnor som tvekar till ansvaret, inte för att de inte vill utan för att det fortfarande är kvinnan som drar det tyngsta lasset i hemmet. Om man ska generalisera, och så blir det alltid i de här diskussionerna. Det är kvinnan som tar ut mest föräldradagar, som vabbar mest, som är familjens logistiknav och som dessutom ser till att hemmet är snyggt och maten är näringsrik. Då blir det liksom svårt att dessutom leda ett idrottslag på obekväma tider med mycket resor.
Nästa fråga – spelar det egentligen någon roll? Ska det inte vara kompetensen som styr – inte könet?
Absolut, men om kvinnor skulle ha samma möjligheter som män att vidareutbilda sig inom idrotten är kompetensfrågan ingen fråga längre. Sedan är jag övertygad om att kvinnliga ledare har oerhört mycket att tillföra, både i dam- och herridrott.
Så ja, det spelar roll. Olikheter och nya perspektiv är oerhört viktigt inom idrotten och kulturen har förändrats. Idrotten är redo för fler kvinnliga ledare. Nu saknas det bara att fler kvinnor får chansen och tar den.
Jag tänkte avrunda med att citera från den förra elitskidåkaren Maria Rydqvists krönika i Expressen.
”Med tre av fyra medaljer har de svenska damerna räddat en stor del av äran under VM i Lahtis.
17 av 26 av säsongens pallplatser i världscupen kommer från damlandslaget och Charlotte Kalla och Stina Nilsson har i dag högre stjärnstatus än både Johan Olsson och Markus Hellner.
På 15 år har svensk damskidåkning gått från att knappt räknas, till att etablera talanger på löpande band.
Frågan är då varför inte samma utveckling kan ses på tränarsidan?”