Det är inte mycket som fattas Anita. Hon har vänner, arbete och eget företag. Den återstående pusselbiten skulle möjligen vara att träffa en man. Uppleva den där känslan igen: passion, kärlek, kanske en gemensam framtid.
– Jag träffade honom på internet. Vi hade gemensamma vänner och han skickade en vänförfrågan på Facebook, säger Anita.
Hon tycker att Sven är snygg och charmig. Han uppvaktar henne med gulliga meddelanden. Innan de ens träffats i verkliga livet föreslår han äktenskap.
– Jag frågade honom: hur kan jag gifta mig med dig, en man jag inte känner?
Sven reser till Ukraina och träffar inte enbart Anita utan även hennes familj.
– Vi gillade verkligen varandra och hade så roligt. Det var romantiskt och jättefint.
När Anita besöker Sven i Luleå ställer han ett ultimatum. De ska satsa fullt ut och gifta sig – eller göra slut.
– Då såg jag faktiskt inga dåliga saker. Allt var normalt, han hade familj och vänner. Han sa att om vi gifte oss skulle det bli lättare för mig när jag flyttar till Sverige. Vi är kära, du älskar mig, varför vänta och spendera pengar på att åka hit och dit?
Senare inser hon att det brådskande giftermålet kan ha varit ett sätt för Sven att slippa samhällets kontroll.
Migrationsverket kollar belastnings- och misstankeregister på ogifta personer, aldrig på gifta. Sven är inte dömd men har tidigare varit misstänkt för våld mot en kvinna.
Sven har beteenden som Anita senare ska komma att tolka som varningssignaler.
– Jag måste ta bort vänner från min Facebooklista, män och personer jag mött i jobbet. Han kontrollerade vad jag skrev och vem jag pratade med, säger Anita.
Efter giftermål och pappersexercis flyttar Anita till Luleå. I den rosaskimrande vågskålen mellan risk och möjlighet packar hon hela sitt liv. Långt mer än en resväska.
– När jag kom var han en helt annan man. Han hade en depression och låg i sängen under täcket. Han pratade inte med mig, var olycklig, arbetslös, hade tvister och problem. Han använde alkohol ganska ofta och åt antidepressiva medel. Det var inte ett normalt beteende. Han var aggressiv, misstänksam och gjorde saker jag inte gillade. Jag tänkte: mamma mia, vad har jag gjort? Medelålders kvinna som litar på en främling.
– I vår kultur ska en kvinna laga mat, ta hand om hus, barn och man. Jag började göra det. Det gillade han. Samtidigt låg han och tittade på internet.
– Jag hittade förslag på giftermål till andra kvinnor som han skickat samtidigt som till mig.
Besöket hos Anita och hennes familj visar sig ha varit en av flera tidigare resor till Ukraina.
Sven har planer för Anitas företag och blir besviken när hon vill vänta. Anita studerar svenska, hittar ett tillfälligt arbete och vänner i Luleå.
Han stör sig på hennes kontakt med familjen i Ukraina.
– Han var jättearg när jag pratade med mamma på Skype.
– När han var på bättre humör klagade han hos mig. Han sa att det kändes som att det satt en liten man i hans huvud. Jag sa: ”snälla, gå till din doktor”.
En natt kastar Sven ut Anita på gatan.
– Han kom hem från en restaurang och väckte mig med en lampa i ögonen. Han frågade varför jag inte följt med honom ut. Sedan sa han: ”okej, om du inte är med mig så ska du ut”. Han var full och arg, jag var tvungen att gå ut. Jag ringde till en vän som bor nära och sov i hennes hus. Hon körde mig till jobbet på morgonen. En kompis sa: ”det här är inte normalt, vi måste göra något, det är farligt för dig”. Vi sökte hjälp på kvinnojouren, de svarade inte.
– Det var mycket som inte var normalt, sexualiteten. Det var våldsamt. Och han kallade mig ”min slavinna”.
Tidigt en morgon ringer Anita 112. Med strypmärken på halsen, blånad och svullnad på armen samt smärtor över revbenen på höger sida.
Skadorna finns dokumenterade i rättsintyget från en läkare på polisstationen. Läkaren skriver att skadorna orsakats av trubbigt våld. Där står att märkena på halsen stämmer överens med Anitas beskrivning av händelsen.
Anita flyttar först till en vän, senare till kvinnojouren.
Nästa gång Anita möter Sven sitter de i tingsrätten.
Sven hävdar att Anita försöker få honom dömd för misshandel i syfte att få permanent uppehållstillstånd. Enligt Sven är det Anita som varit aggressiv, inte han. Skadorna i rättsintyget kan han inte förklara.
Anita tycker att rätten ser henne som ”en lycksökerska från öst”. Det läggs fokus på hennes juridiska status i Sverige.
– I rätten frågade hans advokat: vill du tillbaka till Ukraina? Jag sade att jag vill tillbaka, men att det inte är lätt. Jag hade inte ens fått tillbaka min väska då, hade bara en påse, alla mina grejer var hos honom i Sverige. Domaren sa bara: ”stopp, vi behöver ingen förklaring, vi förstår att du inte vill tillbaka”. De lät mig inte prata. Jag känner mig diskriminerad av domaren, det kändes som att de dömde mig.
Rätten utesluter inte att Anita utsatts för våld men konstaterar att det utöver rättsintyget krävs en utredning som styrker hennes uppgifter.
– Misshandeln var absolut dåligt utredd. De fotograferade skadorna och gjorde ett protokoll. Sedan var det tyst. Flera veckor senare gick jag till polisen med en bekant som råkar vara journalist. Då började de göra något, säger Anita.
I domen som friar Sven väger rätten in hennes tvååriga uppehållstillstånd i bedömningen. Det anses ge henne ett ”starkt eget intresse av att få (...) dömd för misshandel”.
Medan Anita bor på kvinnojouren söker hon jobb. Hon får arbete och flyttar till en annan svensk stad. Där träffar hon sin nuvarande man Hans.
Sven skriver flera brev till Anitas nye man. I ett av breven erbjuder han sig att ta med Hans på en resa.
”Vi kan hitta bättre kvinnor, hör av dig till mig så gör vi en lite egen tripp. Betydligt bättre och jag är din polare. Kan bli kanon, känner marknaden.”
Fotnot: Anita, Sven och Hans har egentligen andra namn.