Tobias Ahlkvist, Margareta Lindgren och Anders Landelius står inne i bygdegården. Genom åren har gården hållits i bra skick tack vare de intäkter som surströmmingen gett bygdegårdsföreningen.
Inne i bygdegården sitter Tobias Ahlkvist, Anders Landelius och Margareta Lindgren och väntar. Platsen är lämplig när det gäller att prata om surströmming. Ute på gården finns den byggnad där surströmmingen ligger i tunnor innan den packas på burk och det är här byn håller sin årliga surströmmingsfest vid premiären tredje torsdagen i augusti.
Själva bygdegården är i bra skick och det ligger surströmmingen bakom. En strömming som blivit allt svårare att få tag på de senaste åren.
– Vi är lite oroliga att den tar slut och att vi får lägga ner. Surströmmingen är det som gjort att vi kunnat lägga golv här inne och kunnat fixa till utvändigt, säger Anders Landelius som varit byns saltmästare i många år.
– Renoverat köket, bytt diskmaskin ... det är sånt det går till. Till bygdegården, fyller Margareta Lindgren i.
Varje år tillverkar byborna 1 000 burkar Grand Kallax som de säljer till bybor. Så har skett i många år och Kallax bygdegårdsförening har tack vare sin småskaliga tillverkning kunnat rusta upp gården och dessutom skapat sig en liten ekonomisk buffert.
De följer alla rapporter om minskad tillgång på strömming med oro. Än så länge har de lyckats få ihop det lilla som behövs när de prickat in ett stim, samtidigt har yrkesfiskare bara för något år sedan haft problem att få ihop tillräckligt. Även i Norrbotten.
– Vi har haft sån tur. För två år sedan var det brist och då fick vi hur mycket som helst. Det gäller att ha tur där, säger Tobias Ahlkvist.
Traditionen är viktig för hela byn, dess identitet och inte minst för sammanhållningen.
– Absolut. Vi har hållit på i drygt 30 år med det här. Det är ett jippo för hela byn och alla är välkomna att hjälpa till, både när vi rensar och när vi burkar, säger Margareta Lindgren.
– Det är klart att det är en stor identitetssak. Sen är det så att bygdegårdar som den här förfaller men vi har en väldigt fin bygdegård. Hur ska man annars få in pengar till det? fortsätter Tobias Ahlkvist.
När fisken kommer i land behövs det många händer för att ta reda på allt och det blir en samlingsdag för ganska många bybor.
Är surströmmingen det viktigaste i Kallax?
– Ja, jag tror det. Hela augusti är ju i princip inbokat för surströmmingen. Den är helig för oss, säger Margareta Lindgren.
– Ja, man räknar ju efter och före surströmmingen, fyller Anders Landelius i.
Att få yngre att föra mathantverket och traditionen vidare är något föreningen arbetar med och visst har det kommit in några yngre, exempelvis ska Rebecca Lindgren Ahlkvist, Tobias fru, ta över som saltmästare efter Anders Landelius.
När strömmingen legat nog länge i tunniorna ska den burkas, det är också en dag då byborna samlas. Cirka 1000 burkar säljs. Några planer på att göra fler finns inte.
Men om det kommer år utan strömming är traditionen och kunskapen i fara.
– Saltningen och alla moment görs bara en gång per år och får vi ett bortfall, säg att vi inte får något på fem år, då försvinner kunskapen fort. Det är för att vi håller igång det som det finns kvar. Försvinner något är det svårt att ta upp igen, säger Tobias Ahlkvist.
De har planerat att rösta i valet till EU-parlamentet och då är fisket en fråga som de tar med i beräkningen.
– Jag gjorde en sån där valkompass och där fanns fisket inte med vilket var en besvikelse, säger Margareta Lindgren.
Trion är överens om vad som måste ske och vad politikerna ska jobba för på EU-nivå.
– Att industritrålningen ska upphöra. Danskarna gör fiskmjöl och säljer det till Norge och sedan köper vi laxen. Det är ju helt idiotiskt ur miljöperspektiv och allting. Jag vet inte varför det är så svårt att stoppa det där, säger Tobias Ahlkvist.